UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 9 november 2013

GUDS-REPRESENTATION på Fars Dag



Till alla älskade PAPPOR!

I morgon är det Fars Dag.
- Hur ska du fira det? frågar lokaltindningen folk ute på stan.
- Jag har ingen pappa, svarade en ung man. - - -

Fars-dags-jippot i handeln kan röra om i sårade hjärtan.
Och vad händer när vi i kyrkan talar om "Gud Fader" i ett samhälle där alltför många har erfarenhet av en frånvarande pappa?

Vart tog han vägen?

En fråga till:

Kan barnets tidiga föräldraupplevelse påverka ens Gudsbild? Är prästen någon slags Guds-representation?

Ja, det här låter som början till en hel avhandling! Kan man göra ett kort blogginlägg av så stora frågor?
Nej, men jag vill ge ett smakprov på några tankar, tänkta av kloka människor, till inspiration och eftertanke.

Det kanske inte fungerar att tala om "Gudsbilder" och "föräldrabilder"?
Det kanske är bättre att säga Guds- och föräldra-representationer!

Kall dimma på väg in från havet.


"Det lilla barnet bygger utifrån föräldra-representationen upp guds-representationen, sett från en psykologisk infallsvinkel.

Alla människor har sådana guds-representationer, även agnostiker och ateister.

Om det är en positiv utveckling, med god grundtillit mellan föräldrar och barn, skapas också en positiv guds-representation.
Barnets fantasier om Gud kan utvecklas så att det kan ske en god integration med kyrkans lära om Gud."

Det Mörka Ljuset.


Jag stannar upp och tänker på att själva ordet G U D hör samman med ordet  G O D, på många språk!
Gud är på något sätt källan för allt "gott", ja det godas upphov.

Citaten fortsätter:

"Om det emellertid är stora brister i förhållandet mellan föräldrar och barn, kan det bli så att barnet i eget livsuppehållande intresse måste skapa sig en egen bild av ett gott förhållande mellan sig själva och föräldrarna.

Men i det läget drabbas guds-representationen av hatet och misstron, som egentligen borde riktas mot föräldrarna.

Resultatet blir en stor misstro mot allt vad religion heter.
Gud får så att säga bära den narcissistiska vreden, den stora besvikelsen över föräldrarnas svek."

Ljusets källa speglar sig.


"Här kan vi se en av orsakerna till varför det är så vanligt att människor har så mycket tyckande när det gäller präster, som ju är en form av Guds-representationer.

Man tycker illa om dem, föraktar dem, kallar dem svartrockar och misstänker dem vara verklighetsfrämmande o s v.

Eller så hyser man en oreserverad beundran för en präst, särskilt om man har en personlig relation med honom/henne".


Är du vass? Eller bär du mina tårar?


"Man skulle kunna tro det hör en förgången tid till, men men ingen yrkesman uppvaktas så som en präst gör vid invigningen, högtidsdagar och pensioneringen.

Detta handlar mycket om prästen som symbol och prästens funktion, och mindre om prästens person.

Dock kan den positiva eller negativa attityden förstärkas oerhört beroende av hur prästen är som människa och bemöter andra."

Gråt med mig.


Här stannar vi upp igen.

Känner du igen detta? Var och en har sina erfarenheter.

Om jag hade vetat detta när jag gick in i prästkallelsen, hade jag inte vågat gå vidare...
Det är som när Petrus gick på vattnet då Jesus kallade honom ut från båten.
Han gick!
Men när han fick se vågorna sjönk han igenom...

Att fokusera på Jesus Kristus är min enda möjlighet för att kunna verka i prästkallelsen.

Så fort jag blickar åt sidan, sjunker jag... eller lyfts upp på piedestaler och får en sned gloria som jag inte kan bära.

Ja, jag gråter... med dig.


Jag fortsätter citera de kloka om vad som händer när "pappan är frånvarande".
Tankarna hör hemma på den tiden då pappans föräldraledighet inte var uppfunnen:

"Om pappan är mycket borta p g a arbete eller skilsmässa blir barnets fantasibilder av pappan viktiga.
Hans egenskaper förstoras, både de bra och dåliga.

Pappan är stark och mäktig och kan lösa alla problem, men han är också hotande och farlig".

Vem kommer där?


Detta kan spilla över på Guds-bilden:

"Man möter ibland en bild av Gud som är idealiserat god.

Samtidigt är guden aldrig riktigt verklig eftersom grunden inte är verkliga erfarenheter.
Det blir en gud som finns där, och samtidigt inte finns där.
En gud som man längtar efter men som glider undan.

Vid sidan om finns det en annan Gud som inte är sträng och konkret dömande, utan mer diffust farlig.
Mer ett vilddjur än en domare.

Ibland kan dessa guds-bilder växla hos en och samma person."

Svan-pappan glider fram!

Sedan fortsätter resonemanget.

Vad händer när vi lämnar det dominanta patriarkaliska samhället?

"I den demokratiskt uppbyggda välfärdsstaten har man lagt stor vikt vid omsorgen om alla samhällsmedlemmar.
Människorna bör vara fria från fadersauktriteter, självständiga och ansvariga.

Men det är inte riktigt så.

Visserligen har många barn fått växa upp och själva frigöra sig från sin pappa, men om man förlorar honom för tidigt blir barnet beroende av sin mamma - och fortsätter kräva omsorg av henne.

Detta formar medborgare som uppfattar samhället som en mamma;
- de blir krävande och beroende.

Man tävlar likt syskon om vem som ska få mest av tillgångarna.
Man har inte utvecklat ansvarskänslan utan strävar bara efter fördelarna".

Tävlar om maten?


Detta är oerhört intressant, menar jag.
Om barnet inte fått spänna sina muskler mot pappan och frigöra sig, kvarstår bundenheten till mamman.
Vågar man föra fram dessa teorier idag?

Och hur påverkar det Guds-bilden och förväntningarna på kyrkan?

Citaten fortsätter:

"Hos Gud skall man då få fortsätta vara krävande och beroende.
De som representerar Gud - församlingen och dess präster - skall finnas till för just mig.
Jag skall få ta emot. Bli omhändertagen.

Förr var de äldre rädda för en dömande Gud.
Idag har problemet förflyttats till att tycka Gud är missunnsam...

- Varför unnar Gud mig inte ett bättre liv?
- Har jag förorättat Gud eftersom jag inte får den glädje och frid jag kan förvänta mig?
- Eller vill inte Gud?

Som ett omoget barn.
En modern form av Teodicéproblemet."

Moget samarbete.


"Detta blir en kusligt träffande karaktäristik av både samhälle och kyrka.

Attityden av aggressivt krävande missunnsamhet känner vi igen alltifrån avtalsrörelser till grupper i församlingen, vilket gör att församlingarnas målsättning kan läggas på ett förfärande ytligt plan, såsom underhållning eller medhårs-tröst".

Alla dessa teorier, som jag citerat, är formade av olika psykoterapeuter och teologer, med namn som Göran Bergstrand, Ana-Maria Rizzuto och Alexander Mitscherlich och Anders Olivius.

Vi är inte bara på ytan!


Idag, på 2010-talet, är pappan betydligt mer närvarande än då dessa teorier formades.
Jag funderar stilla på om det finns en motsvarande koppling till andlighetens återkomst?

Detta är inom-mänskliga tankar som försöker fånga det gudomliga och ogripbara...

Oavsett vår uppväxt är Gud sin egen verklighet.

Gud "finns" oavsett vilka föräldrar vi har haft... och genom smärtsamma erfarenheter kan "själva Gud" bryta igenom i dig och mig, med sin Ande & Sanning.

Den närvarande pappan.

Till sist ber jag en stilla bön för alla mina kollegor om det hopplöst svåra i att leva upp till andras förväntningar, eller ta emot tunga projiceringar...

Ja, till dig som läser detta; bed för oss! Bed för mig...

Det finns ingen fullgod representant för Gud.
Utom en.
Jesus Kristus. Se på honom! Förbi oss...

Och till den "faderlöse", en underbar tröst från en pojke som sa:

- Jag vet att jag har en biologisk pappa någonstans, men jag har lärt känna Gud och han får vara min osynlige Pappa i Hjärtat, så jag orkar leva.

Älska era PAPPOR!

De bästa hälsningar från "pappas flicka" Helene F Sturefelt,
- som fotograferade i Gullberna Parks båtvik en mild höstdag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar