UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 30 november 2013

MARIA SOM IDOL


Den heliga familjen i sand.

Nu måste jag få berätta om en erfarenhet från spanska solkusten.
Medan det rustades inför advent här hemma, lämnade jag landet och fick några goda dagar med viktiga erfarenheter.

Vad är det för skillnad mellan avgudadyrkan och en idol?

Jag som mycket gärna ser TV 4´s "Idol" menar att det är skillnad på att vara en förebild och att vara en idol.
Och kan kristen tro snedvridas till avgudadyrkan?
Javisst, allt kan vändas fel.

Mariastaty på Blå Balkongen.

Vi strosade runt i Marbella, en stad i Helsingborgs storlek, men charmigare.
På många väggar kan man se inmurade Mariastatyer och väg(g)-skyltar inför påskens Via Dolorosa-vandringar.
Tron är synlig och påtaglig. Det inspirerar mig.

Bland husen finns små kapell, öppna men ändå stängda med galler, där spanjoren ofta stannar till och ber en kort bön.
Där inne förvaras de stora processionsfigurerna. Hela den bibliska "persongallerian" finns där, i naturlig storlek.

Stängt, men ändå öppet.

Under påsken bärs dessa bibliska statyer runt i staden, med stor inlevelse.
Att fira påsk i Spanien är mycket mer högljutt än i Sverige.

Jag tittade med stora, nyfikna ögon in i kapellen. Ser och lär.
Vi gick även på två katolska mässor och deltog i församlingslivet. Lyssnar och lär.

Men Maria är i centrum på ett sätt som jag inte vet hur jag skall ställa mig till.

Jag är så pass gammal att den gamla lutherska synen har präglat mig väldigt tydligt:
- Inget får skymma Kristus! Ta bort allt som skymmer honom. Men behåll det som pekar mot honom.


Väntar i nischen.

I Vadstena Klosterkyrka har jag accepterat att se Maria som den allra första lärjungen, den som verkligen visar på Kristus och som vi kan lära oss mycket utav.

Men i Marbella har hon tagit sin sons plats...

Jesus är inte alltid "Guds son" utan "Marias son", med tydliga influenser från den muslimska tiden för länge sedan.
Det började bli obekvämt...

Upphöjd. Dyrkad.

Vi bad vår pilgrimsbön och sjöng en morgonpsalm. Tog på sandalerna för att gå ut och möta dagen.
Vi gick förbi ett plåtgarage med en spännande skylt: Centro Biblico.
- Här går vi in!

Vi fick en mycket intressant pratstund med den tyske, evangeliske missionären Theo.
Det är hans ord om den spanska avgudadyrkan av Maria som jag här återger.

Centro Biblico de la Iglesia Evangelica.

Han sa:

- Spanjorerna är vidskepliga. De dyrkar Maria och går efter henne i processionerna bara för att hon skall ge dem tur och uppfylla deras böner.

Han såg misstänksamt på oss, och undrade säkert om vi var några dumma turister som ställde frågor vi ändå inte begrep svaren på...

Vi såg vad han tänkte och svarade snabbt att vi var pilgrimer från Sverige, och berättade om heliga Birgitta och hennes bön; att söka Herrens vilja, inte sin egen:

VISA MIG HERRE DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

- We are friends, also from the evangelical church.

Missionären letar efter broschyrer.

Theo berättade att många katoliker uppfattar den evangeliska, lutherska kyrkan som en sekt...!

De flesta i denna församling kommer från Latinamerika och Asien, inte många infödda spanjorer.

- Spanjorerna är så hårdnackade att de inte böjer sig för Kristus... eller Helig Ande.
De gör sina korstecken och liturgier, men de får sällan höra evangeliet om vem Jesus Kristus verkligen är. Det är allvarligt.

Han såg på oss med stadig blick. Det fanns auktoritet i hans sätt att tala.

- Maria i katolska kyrkan skymmer Kristus. Det är bara ett religiöst beteende, likt muslimerna eller buddhisterna sa han, och berättade om det stora buddhist-tempel som byggts utanför Malaga.

- Där finns ingen levande Gudsrelation såsom Jesus ger oss. Ingen syndaånger, ingen omvändelse, ingen frälsning.
Vi ber alla skall bli räddade. Alla är välkomna hit till Centro Biblico. Sade Theo.

Buddhisttemplet i Malaga, från bussen.

Denne tyske missionär var fylld av den där allvarliga glädje som jag har sett hos äldre predikanter på landsbygden.
Utan kompromisser med världen, utan bortförklaringar, men en fast grund i Kristus, som frälser oss från att blidka Gud genom att köpslå med olika uppoffringar...

Och, det som tycktes som hårda ord, var snarare en "programförklaring" för hans del, hur viktigt det är att bryta avgudadyrkan även inom vår egen kristenhet!

Theo ville också ha en utsträckt hand till den som längtar efter ett heligt Guds-möte, ett sådant möte som förändrar livet.

Fördold Skapare.

Nu sitter jag här hemma igen och viftar med mina digitala palmblad, med uppslagsböckerna utspridda bland adventsstjärnorna på skrivbordet.

Avgudadyrkan är en svår synd. Redan i Tio Guds bud markeras detta:

1. DU SKALL INGA ANDRA GUDAR HA VID SIDAN OM MIG.

2. DU SKALL INTE GÖRA DIG NÅGOT BELÄTE ELLER NÅGON BILD - VARE SIG AV DET SOM ÄR UPPE I HIMLEN ELLER AV DET SOM ÄR NERE PÅ JORDEN, AV DET SOM ÄR I VATTNET ELLER UNDER JORDEN - DU SKALL INTE TILLBE SÅDANA, EJ HELLER TJÄNA DEM.
                                          2 Mosebok kap 20:3-4

Detta 2:a bud tog Luther bort, det var inte aktuellt menade han.
Jag ogillar att han satte sig över detta! Hur kunde han göra det??

Vi behöver mer än någonsin ta tillbaka detta egentliga 2:a budord.

Se här, den fantastiska guldkyrkan i Marbella, som som är så överbelamrad att man inte vet vad som gäller: Är det ett avgudatempel?

Maria i centrum bakom altaret.

Nej, det är inget avgudatempel, men om jag inget visste, så skulle jag kunna tro det, jag som är uppvuxen i enkla kapell med få utsmyckningar.

Bibeln talar om avgudadyrkan som en otrohet mot Gud:

a)  att ge det skapade gudomlig ära,
b)  tillskriva det naturliga övernaturlig makt,
c)  dyrkan av Gud genom bilder och symboler,
d)  dyrkan av själva bilden eller symbolen.

Ikonen pekar bortom sig själv.
Ett fönster mot himlen.

Nya Testamentet förstärker Gamla Testamentets undervisning om avgudadyrkan.

Hör här, på grekiska heter detta eidolo-latria = idol-dyrkan, som alltså är avgudadyrkan.

Språket är ju levande och gamla ord får nya betydelser.

Jag värjer mig emot att kalla datorns olika symboler för "ikoner" - varför har de snott detta ord från religionens värld?
Hm, för att datorn är vårt nya altare? - - -


Kan jag inte se på "Idol" längre nu?... Jooo då!
Som sagt, dessa unga talanger är fina förebilder för andra unga mänskor att våga ta sin musikaliska gåva på allvar.
Jag tackar Gud för dessa ungdomar och gläder mig.

Men de är inga "idoler" som jag dyrkar. Tonårstidens idoldyrkan var någon sorts övergång mellan föräldrarna och Gud...

Bara underhållning.

Hur är det då med Maria i Spanien?

Den gode missionären Theo hade inte helt rätt i sin kritik när han sa att spanjorerna aldrig får höra evangeliet om Jesus.

Jag höll inte med och ville nyansera det lite. Berättade att i de katolska gudstjänster vi deltagit i lästes alla de bibeltexter vi känner igen från vår egen kyrka.

Dock kunde jag inte höra vad predikan betonade, men den anda - eller ande - som den katolske prästen förmedlade var god och jag kände mig tillfreds, trots språkförbistringen.

Marockansk Maria-Madonna.

Ett sidospår:
C S Lewis skriver i sin bok "Från helvetets brevskola" hur den lille djävulen Malört skall göra för att få den nykristne på fall:

- Se till att han börjar dyrka sin bönehörna istället för Jesus. Se till att han börjar pyssla med ljusen och rökelsen, ja vad som helst, bara han inte fokuserar på Kristus!
Kidnappa gärna Maria också, det är en perfekt blindmantel, han verkar from men hon får skymma Kristus.
Jobba på nu. In och filtrera, annars segrar Fienden, Skaparen.

Jag har hört lille Malört viska i mitt öra och försöka dra mig bort...

Fantastisk konst, men inget att dyrka.

Till sist:

Apostlarna, och andra urkristna förkunnare, hade att kämpa emot djupt sittande hellenistiska föreställningar och tankesätt, läser jag i min uppslagsbok.

Eftersom de inte hade några gudabilder stämplades de kristna som ateister!
Det visar hur revolutionerande det kristna gudsbegreppet tedde sig för den grekiskromerska världen.

Vi är tillbaka i amuletternas tid och bland religiös tillbedjan, menar jag. Som andliga små barn börjar vi med magin. Det kan vi återkomma till.

Men det kanske kan ses som en början till att lämna det materiella och över huvud taget våga närma sig det andliga?

Samtidigt tror jag att vi kan lära oss av muslimerna att respektera "bildförbudet" så att vi inte fastnar i några yttre avbildningar av det gudomliga.

Kristendomen är till sitt väsen helt bortom magi, offer eller köpslående.
Det är Guds kärlek till oss, men då måste jag släppa allt annat jag håller i händerna, för att kunna ta emot...

Jesus. Genomlyst. Treenigt.

Vågar vi släppa allt det yttre och bara helt avskalat komma till Jesus Kristus?
Det går aldrig att testa på skoj.
Prövar du, så är det på riktigt!

Och Jesus är på Riktigt, bortom all idoldyrkan och avgudatillbedjan.

SONEN KAN INTE GÖRA NÅGOT AV SIG SJÄLV,
BARA DET HAN SER FADERN GÖRA.
                      Läs mer i Johannes evangelium 5:19-30.

Gud är En.

Hosianna.
Kom Herre, kom.

Men jag tänker inte göra dig till kung när du kommer ridande på åsnan.
Jag tänker inte"avguda-dyrka" dig, utan tacka Gud vår Skapare som kom oss nära, genom Dig.
I den enhet Du själv lyfter fram.

Det är svårt det här. Eller jättelätt.

Helene F Sturefelt,
- Spanienresnär och adventsfirare, med grus mellan tårna och ljus mellan gardinerna.

Kristus. Ljuset.

onsdag 27 november 2013

BIRRO i KARLSKRONA


Vänner överallt.

En katolsk fotbollsälskande Jesus-frälst krönikör från Expressen har varit i stan!

Marcus Birro var inbjuden gäst till Pingstkyrkan i Karlskrona, tillsammans med Tommy Dahlman, samt några innerligt goá musiker Paula och Pegga Gullbing.

Det var så viktigt det som sades ikväll att jag måste få återge det jag lyckades uppfatta.

Sångerna ställde in hjärtat på Gudslängtans våglängd:

"Du kan göra livet vackert
av det som är trasigt och skevt.
Dina mirakler har inte lärt sig någon gräns..."

Osminkad estrad ikväll.

Marcus Birro är en frisk fläkt på många sätt.
Alla känner till hans fotbollsintresse vad gäller den italienska ligan, men inte alla kunde ta att han började skriva om sin kristna tro.

Expressen lät honom hållas och ville inte erkänna all den positiva respons han fick.
Men det är slut med det nu.
Istället är Marcus Birro krönikör i tidningen Världen Idag.

- Gör man något bra väntar de bara tills man ska trampa fel så att de kan börja kasta skit på en...

- Man får inte göra två olika saker i Sverige, man får inte skriva både om fotboll och kristen tro, men det gör jag ändå!

Från läktaren, Berggren och Birro.

Med full entusiasm ställde han sig till förfogande som möjlig partiledare för Kristdemokraterna, samtidigt som han blivit erbjuden en programledarroll på TV 4.
Det gick inte ihop.

Han förlorade båda möjligheterna.

- Jag var kanske naiv som ställde upp som kandidat, men den häxjakt som följde i media stod inte i relation till det, sa han, det är faktiskt inget brott att stå till förfogande som partiledare!

- Jag har inga problem med att ha fel, men den kristna bekännelsen börjar kosta nu...

Släck inte trons ljus.

Marcus Birro är en sprakande person!

- Jag vill leva livet i hela ramen, inte bara hålla mig ängsligt i mitten. Jag har inte tid med att det inte händer något...

- Jag är stolt över att vara högtravande och pretentiös! Livet är ju så... stolt och pretentiöst!

Det ska till en halvitalienare för att kunna säga det.
Men vi är många som känner igen oss, som inte vill vara "försiktigt svenska" utan ta ut svängarna.
Fylla ramen med alla tankar och känslor.

Han berättade hur Gudstron alltid funnits där i bakgrunden, men det var först när han höll på att förstöra sig själv fullständigt genom superiet som han bad den stora förändrande bönen:

- Jesus, hjälp mig...

Dagen efter var det lugnt, men det tog ett tag innan han fattade vad som hänt.

Nästa dag bad han likadant, att bli förskonad från förstörelsen, och Jesus var där, med lugn och frid.

- Jag måste tacka! Varje kväll tackar jag Jesus för att jag blivit bevarad även denna dag.
Det är så stort!

- Andra tycker vi är konstiga om vi berättar om vår tro. Men vi är ju riktiga galningar om vi inte berättar om vad Gud gör.... vilken skatt vi har i Jesus!

Så istället för att vara beroende av flaskan är Birro nu beroende av Gud...

Det är jag också.
Helt beroende av Guds kärlek och nåd, varje dag. Det bär.

Bättre.

Paula och Pegga sjöng:

"Du kan få mitt hjärta, men det är inte så mycket att ha.
Det har behandlats illa...
Om Du står ut med all min smärta,
ja då kan Du få mitt hjärta."


Marcus och hans fru har förlorat två små barn i missfall.
Hur klarar man det utan att gå sönder?

- Man går sönder... men Gud tar skärvorna av en och gör något nytt. Erfarenheterna ger en ny och djupare identitet.

Frost-stjärnor.


Som författare och skribent är det lätt att bli fixerad vid sig själv, eftersom man är sitt eget instrument.

- Men tron lär mig att lyssna och inte bara prata, sa han. Bönelivets solidaritet gör gott; att be för andra och att själv få ta emot förbön.


Marcus Birro går före på många plan genom de frimodiga texter han skriver om sin kristna tro.

- Nej jag upplever inte att jag är särskilt frimodig, sa han, det är andra som har backat och då ser det ut som att jag står där längst fram...

- Jag mår väldigt dåligt över att kristenheten tiger och är så tyst. Det är en synd att tiga om vad tron betyder.
Det märkliga är idag att det är inte ateister som har problem med att vi tror på vad som står i Bibeln, utan andra kristna!!

- Man plockar bort kristendomen ur kristendomen... Friheten ligger i omvändelsen från sin egen synd - inte att man tar bort omvändelsen eller tar bort synden - det ger ingen frihet!
Det blir en slags McDonaldstro där man inte blir mätt utan hungrig snart igen.

Blir snart törstig igen.

Jag kände så väl igen mig i allt han sa.
Marcus Birro är en själsfrände. Jag önskar att jag fått säga det till honom.

Han är katolik, men jag tror inte han ägnar sig åt den Mariadyrkan jag kunde ana i Spanien (som jag återkommer till i ett annat inlägg).
Istället sa han:

- Vi behöver alla enas i våra kyrkor om en enda sak: Jesus i centrum. Djävulen splittrar. Vi ska hålla ihop!

- Det tomrum som sekulariseringen skapat i Sverige bär på stora möjligheter. Det är så många som längtar efter att få tala om tro.
Varför är då så många kristna uppgivna?? Sätt ljus på alla kyrkors arenor!

Så läste han några rader ur en krönika, som Uno Svenningsson tonsatt på sin kommande skiva:

"Du är inte ensam om att känna dig ensam.
När jag inte orkar med livet, orkar livet ändå med mig."

Tack Gud för Marcus.

Till sist kom några goda, sammanfattande rader av Tommy Dahlman:

- Fyra saker händer dig varje dag:

1. det väntade,
   2. det oväntade,
      3. det behagliga,
         4. det obehagliga.

- När 2 och 4 sammanfaller är det lätt att springa bort från sitt eget liv.
Men bli inte åskådare till dig själv!
Ta tag i din bitterhet eller vad det är. Tag tag i det som är ditt liv.

- Känn dina känslor. Stäng inte av dem. Var i ditt liv.

- Det du inte kan, det kan du inte.
Men upprepa inte det för många gånger...

- Du faller åt det håll du lutar dig...

Var mitt ankare!

Käre gode Gud, tack för denna kväll i Pingstkyrkan.
Tack för alla goda ord, för nya insikter, för mod att våga bekänna Dig.

Hjälp oss att luta oss mot Dig - och inte mot våra farhågor eller rädslor.
Ja, jag lutar mig mot Dig Jesus Kristus.
Du är min tyngd i fötterna som gör att jag klarar alla svängningar.

Amen!

Nedtecknat av Helene F Sturefelt,
- som ber om tyngd i skorna.

måndag 25 november 2013

KRISTEN DOM


Genomskådad.

Det är Domssöndag. Denna sista vecka på kyrkoåret lever vi med kyrkoårets texter som uppmanar till rannsakan och bokslut.

Jag vill ha en kristen dom.
Blir rättvist bedömd. Förstådd. Och sedd med kärlek.

Är ordet "dom" positivt eller negativt?
Vad är det för en rädsla som gnager där bakom? Att bli avslöjad med fingrarna i syltburken? Av vem?

Och är det så att hårdrockarna bättre talar om Yttersta tiden än vad kyrkan gör?

Tros(s)-pelare.

Bilfärjan lämnade stan och söndagssolen visade vägen genom skärgården.
Snart väntade gudstjänst i Aspö kyrka och jag satt och läste igenom predikan.

Det är nästan två år sedan jag höll en hel gudstjänt med all liturgi.
Vägen tillbaka från utmattningen går långsamt, men framåt.
Intressant att då få dubblera just Domssöndagens gudstjänster...

Nåväl, det gjorde jag med glädje och nu vill jag dela med mig några tankar.
På slutet hade kantorn en musikalisk överraskning...

Kallt ute. Varmt inne. Aspö kyrka.

Ljusen var tända i kyrkan och vi sjöng starka psalmer om uppvaknandet ur dödens dvala och det himmelska landet.

HÄRLIGA HIMMELSKA LAND.
GLASHAVET GNISTRAR OCH BLÄNKER,
SÄTTER MITT HJÄRTA I BRAND.
BORTOM GLITTRANDE LJUSET SKÅDAR JAG HIMMELENS STAD.
                                                                       Sv Ps 312

Jag vet hur det ser ut där.
Jag kom just från himlen... Landade i lördags på Kastrup efter en underbar flygtur nära Pärleporten!

Ovan där.

Domssöndagen är den goda dagen, den sanna och upprättande dagen!

Om livet var helt igenom gott och alla människor goda, då skulle det varken behövas domstolar eller någon "domedag".
I Paradiset fanns inget av detta.

Men nu är Paradiset förlorat och vi kämpar alla i striden mellan gott och ont, i vardag som i de störrre perspektiven.

På väg till paradiset?

Ordet "dom" är lite lurigt.
En konfirmand skulle läsa den här meningen, men betonade fel:

TY LIKSOM FADERN ÄGER LIV, SÅ HAR HAN OCKSÅ LÅTIT SONEN ÄGA LIV,
OCH HAN HAR GETT HONOM MAKT ATT HÅLLA DOM,
EFTERSOM HAN ÄR MÄNSKOSONEN.
                                                      Joh 5:27.

Hur läste du? Läste du "dem" eller "dom"?
Alla kan inte längre skilja på detta pronomen och i skriver talspråk dem = dom.
Men det gör att fenomenet dom = rättegång försvinner!
Egentligen borde vi stava det ordet på ett annat sätt: "doom".

Det finns två betydelser av domsordet:
1. fördömelse,
2. frikännande.

Jag vill ha en kristen dom. Vilket är det?

Anar frikännandet i framtiden.

När Gud skapar låter han målet komma med från början.
Paradisberättelsen i 1 Mosebok stämmer överens med skildringen i Uppenbarelseboken.
Allt som skrivs däremellan är människans försök att integrera den verklighet som hela tiden funnits, skriver Stinissen.

Gud kan inte vänta till yttersta dagen för att till fullo få dela ut sina gåvor, fortsätter Stinissen, utan föregriper den totala, slutgiltiga verkligheten redan nu.
Gud har ordnat det så att det som endast kan komma till stånd genom en lång utveckling genom tiden ändå på något sätt redan är färdigt från början.

Denna tröga tid...
Även Gud måste underordna sig denna tröghet och invänta rätt tid för varje del i sin frälsningsplan.


Domen är ett uttryck för förbundet mellan Gud och människan.
En  viktig sida av domen är att Herren skaffar rätt åt de förtryckta, både enskilda och för hela folket.

När domen är verkställd - till skydd och upprättelse - är Guds plan förverkligad.

Detta är den goda utgångspunkten för Domens dag.

Gud skapade allting gott.

Men varför dröjer rädslan sig kvar?

Vi vet att kyrkan har missbrukat detta tema för att skrämma människor till lydnad.
Gamla svavelosande predikningar har skadat många, även mig, och har inte någon grund i Guds kärlek och omsorg.
Det finns mycket vi som kyrka behöver be om förlåtelse för...

Nu vill jag hitta en annan infallsvinkel på detta.
Vad händer om vi vänder på begreppen till sin motsats?

- Förhandlingarna är inställda.
- Lagen har upphört.
- Det finns inget rätt eller fel - allt är tillåtet.
- Laglösheten är frisläppt.
- Likgiltighet, vem bryr sig? Inte jag. Säkert inte den gamle trötte guden heller...

Nej! Det blir fel.

Då börjar vi ana att det kanske finns något gott i Domens Dag.

Det finns både Livbåt och Coast Guard!

Men i rädsla att hamna i svaveldiket har kyrkan inte predikat över detta tema på många år.
Min upplevelse är att i takt med att Svenska kyrkan blivit allt mer liberal, och rädd för sitt eget budskap, så har hårdrockarna tagit över det apokalyptiska temat!

Det är hårdrockarna som beskriver den Sista Stora Striden.
Det är de som tonsätter Uppenbarelseboken och vågar tala om den yttersta tiden.

Men inte alla hårdrockare har Guds kärlek som bas för sina texter... utan det är snarare vilddjurets tid där man lyfter fram hur kärleken kallnat och laglösheten tar över.
Och skrattet ekar över djävulens seger.

Men det är inte hela perspektivet!
De försöker vända korset upp-och-ned... men där är ju Petrus... med sin oerhört starka bekännelse till Jesus Kristus!

Efter sista striden skall Gud återställa allt och Anti-Krists tid är slut.

Efter sista stoppet... då!

Till den som blivit orättvist anklagad, baktalad med falska ord och skändad säger Herren:
- Jag ser vad som är Sanning. Frikännandet kommer.

Till den som gjort ont och splittrat, ljugit och förstört livet säger Herren:
- Jag ser syftet och konsekvenserna. Fördömelsen kommer över det onda.

Men vi kan inte peka ut varandra...
Dom och Frikännande går tvärs igenom alla människor. Mig också. Zebra-randigt.

Vi arma människor, vem kan rädda oss undan det som vi gjort fel?
Mänskliga domstolar tar miste, kan vara korrumperade och djupt orättvisa.
Men inte Gud...

Ljuset lyser. Lotsfyren.

Om vi skulle stanna här, i den svåra fördömelsen, då är det inte kristendom!
Jag upprepar - det är inte kristendom!
Det är inte en kristen dom!!!

Synden vill skilja oss från Gud. Men Gud vill skilja oss från synden.
Och det går bara genom döden...

Men vi kan inte dö innan vi ens har hunnit börja leva, så Gud sände sin son som tog detta på sig.
Dog vår död och besegrade den.
Uppstod till livet och drog oss med i detta skeende, fångat i dopets ögonblick.

Uppståndelsens ögonblick.

Så, varje människas förtvivlan och oförmåga att sona sin egen negativa karma blir förlöst genom Jesus Kristus och det har gjort för oss på korset.

Detta är KRISTENDOM:

- kapitulation inför vår egen oförmåga,
- enorm respekt för Guds helighet,
- och ett mottagande av Guds nåd och renande kärlek så att tårarna rinner av glädje och befrielse!

Så liten är människan...
Så stor är människan, när hon blir det Gud tänkt! Förlåten och upprättad.

Upprättade.

Vad är vi då rädda för?
Vår egen rädsla? Vår egen ovilja till omvändelse?

Inte behöver vi vara rädda för GUD ialla fall... som överlåtit domen till Försonaren Jesus, som själv levt i köttet och vet hur svårt det är att vara människa...

Jag tänker mig tillbaka på flygplanet Norwegian Air.
Vi var högt ovan molnen. Vilken vacker värld!

Långt bort såg jag ett annat plan komma från motsatt håll. Var de på samma höjd?
Plötsligt svischade det till under oss och brun flygplansfotogenrök passerade oss på diagonalen... Fy!

Högre perspektiv.

Det blir en glädjedag när Jesus kommer tillbaka, fast utan en Boeing 737...
Då är laglöshetens tid slut och han kommer med fantastiska gåvor:

- Full insikt om alltings sammanhang, skriver Stinissen,
- Full rättfärdighet där sanningen segrar,
- Full barmhärtighet, där kärlek och förlåtelse har sista ordet.

Nåd och frid vare med er alla.

O DÖM OSS HERRE, FRIKÄNN OSS I DOMEN,
I DIN FÖRLÅTELSE VÅR FRIHET ÄR,

DEN STRÄCKER SIG SÅ LÅNGT DIN KÄRLEK VANDRAR,
BLAND ALLA FOLK OCH RASER HÄR...
                                                               Sv Ps 289:4
 
Slapp simma i alla fall.

Kantorn drog ut sina spakar vid orgeln och toner från Sweden Rock hördes...
- The Final Countdown med Europe!

Den sista nedräkningen har börjat.

Planet landade i Malaga. Och färjan tog oss hem från Aspö till stan igen.
Sverige är Spanien och Spanien är Paradiset. Himlen är nära och även den har landat, och jag såg en stor snövit tron...

Över Alperna.

Hu vad kallt det är här.
Nästa inlägg kommer att handla om kristendomen i Andalusien, där Mariakulten nästan lämnat kristendomen...

Ha det bra, frikänn varann, för Guds skull!

Helene Fri Sturefelt,
- som fotograferade i himmelen och på jorden, amen, och som nu ska äta sylt... mycket sylt.

Gyllne morgon!

fredag 15 november 2013

INTE SVARTVITT


Behöver tanka. Och tänka.

Antingen eller.
Kaffe eller te. Sommar eller vinter. Vet du, eller vet du inte?

Jag är så trött på medias antingen-eller-frågor. Detta svart-vita tänkande passar bara naturvetenskapens sätt att betrakta:
- Håller isen eller håller den inte?

Men det fungerar inte på de existentiella frågorna. De är inte svarta eller vita!
Det finns en mängd nyanser som man behöver tid att resonera sig fram till.

Är det därför vi på senare tid sett så många titlar just med ordet "nyanser" i?

Når frågan längre än svaret?

I tisdags var Lunds stifts alla präster och diakoner samlade till möte i Lund, för överläggningar.

Dagen började med högmässa. Kan du föreställa dig styrkan i när över 500 hängivna kyrkoarbetare stämmer upp i lovsång??!!

HÄRLIGT SÅNGEN DÄR SKALL BRUSA!
STARK SOM DÅNET AV EN VATTUFLOD!
                                                           Sv Psalm 300.

Jag hörde inte min egen röst, öppnade munnen och lät andra sjunga rakt igenom mig... med blicken fästad på den underbara guldmosaiken längst upp i Domkyrkan.
Kristi återkomst.. ja, sannerligen!

Väntar. Längtar.

Inne på AF-borgen inledde biskop Antje med några goda ord vad gäller Religionspedagogik:

- Vi får nu lämna de två dikena: a) att inte veta, och b) att veta självsäkert.

Skolan lägger inte längre grunden för vetandet om den kristna tron, det får vi göra själva, framför allt i hemmen och sedan i kyrkan.

Vi möter ofta föräldrar som säger att de inte vill indoktrinera sina barn vad gäller tro. Men å andra sidan kan samma föräldrar låta sina barn översköljas av allsköns reklam...

- Vi står inför en ökande polarisering, fortsatte biskopen. Det ser vi både vad gäller ekonomi, utbildning kvinnor/ män, politiskt och tteologiskt.

Sekulariseringen möter Religionens återkomst. Våga ta samtalet!
Inte "antingen JA eller NEJ" utan våga ge nyanserade svar och ställa nyanserade frågor.

Förkovra er i detta.
Det centrala vi skall förmedla är: Hopp.

Biskopen på väg in i framtiden.

Jag tänker på frågan om Jungfrufödseln.
Biskopen vill svara nyanserat. Men tidningarna orkar inte lyssna och har inte kunskap att återge det som vi teologer säger.

Vem äger problemet? Kanske båda.
Ställ bättre frågor med större lugn och var beredd på djupare, färgstarka svar!
Och vi övar oss ständigt i att hitta de rätta orden...

Men att "ha en tro" är inget quick-fix!
Att växa i sin Guds-relation tar tid.

Ja, det tar ett helt liv att upptäcka sitt barnaskap hos Gud, det som vi fick redan i moderlivet, säger Wilfrid Stinissen.

AF-borgen i Lund.

Tillbaka till AF-borgen i Lund.

Därefter följde ett mycket intressant föredrag om just Religionspedagogik med Björn Wiedel från Linköping.
Det får jag återkomma till en annan gång.

En kollega bad att få ordet och sa:
- Men ska vi inte hurra för vår biskop, som med så klar majoritet nu går vidare till ärkebiskopsämbetet?!

Så reste vi oss upp, och ett skånskt, trefaldigt hurrar-rop ekade i salen med en sådan värme att det räcker ända upp till Uppsala!

Kollegor. Vilken samlad kompetens!

Kära bloggläsare, nu är jag trött. Jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag orkar faktiskt inte.

Vi är i slutet av kyrkoåret och jag behöver ord-fasta.
Vara tyst. Inte skriva, inte läsa. Bara vila.

Eller som en vän sa:
- Det räcker med A och O.... (Jesus är alltings början och alltings slut - alfa och omega).

Men om en vecka återkommer jag, och då får du veta varför jag tror att det är hårdrockarna som bäst talar om Den Yttersta Tiden och Domens Dag...

Och det gör jag på Aspö kyrka,
söndagen den 24 nov kl 10.30!

Jag hälsar dig med ännu några ord ur den gamla psalmen "O hur saligt att få vandra":

INGET MÖRKER DÄR SKALL VARA
   INGA TÅRAR, INGEN NÖD
      INGEN SYND OCH INGEN PLÅGA
         INGEN DJÄVUL, INGEN DÖD.

HÄRLIGT SÅNGEN DÄR SKALL BRUSA!

Åh, jag längtar! Men vi får kämpa på ett litet tag till.
Tillsammans.

Orkar du inte vänta får du väl läsa några äldre inlägg. De håller än, som t ex det här om boken "Himlen finns!"
http://helenesturefelt.blogspot.se/2011/11/himmelen-finns.html

De färggladaste hälsningar med alla nyanser som Skaparen kan uppbringa!

Helene Sture Solfelt.

Mest gult. Vila nu! I solen.