UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 29 oktober 2013

BARA EN VINDFLÄKT...


Älvsborgsbron skymtar.

Hu! Så har vi ridit ut ännu en storm...
Naturligtvis fastnade jag.

Jag ska berätta om min resa från Göteborg denna helg, och om äventyret att ta mig hem till Karlskrona.
Denna veckas Psaltarpsalm 62 får bli ett textmässigt armeringsjärn mellan mina tankar.

Stigberget.

BARA HOS GUD FINNER JAG RO
FRÅN HONOM KOMMER MIN RÄDDNING.

HAN ÄR KLIPPAN SOM RÄDDAR MIG
MIN BORG DÄR JAG STÅR TRYGG.


Två sköna dagar i min gamla hemstad gav mig kraft och mod.
Först familjegudstjänst i Masthuggets kyrka, sedan Iona-mässa i Oscar Fredrik.

Nivåskillnaderna i Göteborg är otroliga! Förstår inte hur de har lyckats bygga i sådana branter med så kraftiga lutningar.
Jag hittade några klippor bakom Repslagaregatan, och jag befann mig ovanför takhöjd på höghusen strax nedanför...


Stå fast...

Och Masthuggskyrkan tronar högt, som ett landmärke, som ett fyrljus, tänt av Guds eget ord.

Än så länge hade stormen inte dragit in. Det var bara söndag, men snart stod det på löpsedlarna.
St Jude var på gång.

HUR LÄNGE SKALL NI ANSÄTTA MIG
SAMFÄLLT STORMA AN
SOM MOT EN LUTANDE VÄGG
EN FALLFÄRDIG MUR?

DE HAR ENATS OM ATT STÖRTA NED MIG.
DE ÄLSKAR SVEK
MED MUNNEN VÄLSIGNAR DE
MEN I SITT HJÄRTA FÖRBANNAR DE.

Störta inte ner mig.

På måndagen tänkte alla resenärer samma sak:
- Bäst att ta ett tidigare tåg.

Det var änna knöfullt på Öresundstågets avgång 11.40.
Jag fick plats på ett hårigt hundsäte...

Tacksam blickade jag ut över västkusten som svischade förbi, ännu oskadat.
Men över Danmark hade ovädret redan börjat sina härjningar...

Det var orkanen i december 1999. Det var stormen i januari 2005.
Och nu i oktober 2013 drabbades landet av den kraftigaste blåst som någonsin uppmätts, läser jag i MetroXpress:
- 54 sekundemeter vid Kegnaes Fyr vid Sönderborg.

BARA EN VINDFLÄKT ÄR MÄNNISKORNA
DE DÖDLIGA ENDAST ETT BLÄNDVERK.

LÄGGS DE I VÅGSKÅLEN HÖJER DEN SIG
JA, DE ÄR LÄTTARE ÄN LUFT!

Väger tungt.

Jag hann till Lund. Sedan stängdes alla avgångar.
För en gångs skull ett riktigt beslut, för att inte utsätta någon att bli sittande i kalla, mörka tåg under natten.
Men sista Karlskrona-tåget gick framför näsan på mig...

Vad är då en människa?
Många försökte hjälpa varann att begripa all information. Jag gick hem till min bror.
Men det  höll på att gå riktigt illa...

Mejeriet i Lund. Ögonblicket senare...

Utan förvarning kom stormbyarna. Med en gång.
Jag stod vid Södertull, längst nere vid St Södergatan, där en fruktansvärd vind kom från stadsparken, och jag höll på att blåsa rakt ut i trafiken...

En lyktstolpe uppenbarade sig och vi krokade arm. Min räddning...
Gud, du är som en stolpe...

I skydd av Mejeriet tog jag vidare sats. Kom ned till cykelbanan där en stor gren brakade ned framför mig.
Sekunderna var på min sida.
Gud, du är tajmingens mästare...

Varför fotograferar jag??

Bara en vindfläkt är människan och naturen brottades med oss allvarligt.

LITA INTE TILL VÅLD
SÄTT INTE ERT HOPP TILL RÖVAT GODS.

OM ÄN ER RIKEDOM VÄXER
FÖRTRÖSTA INTE PÅ DEN.

ETT HAR GUD TALAT
TVÅ TING HAR JAG HÖRT;
ATT GUD HAR MAKTEN
ATT DU, HERRE, ÄR TROFAST.

DU LÖNAR VAR OCH EN EFTER VAD HAN HAR GJORT.

Kyrkan är byggd på kärlek!

Idag åkte jag tidigt från Lund. Fastnade i Hässleholm. Ersättande buss dröjde.
Sedan äntligen ombord, och gick det att jobba lite.

Förödelsen genom Blekinge var inte så stor som jag trott, enstaka träd här och var låg fällda.
Och många strömlösa, förstås.

Jag hann precis till middagsbönen i Fredrikskyrkan.
Det är så märkligt hur bibeltexten ofta talar rakt in i ens livssituation, just dessa ord:

- Bara en vindfläkt är människorna...

Ja, sannerligen! Ska jag skratta eller gråta?
Både ock, nu när spänningen släpper.

Släpp mig aldrig!

Men sedan finns det ett allvar i de avslutande orden:

- Läggs de i vågskålen höjder den sig... ja, de är lättare än luft.

Det ger perspektiv på de bekymmer vi har, eller det vi plågas av eller strävar efter.
Lättare än luft...

Nåja, pressa samman all den där luften, så är den inte så lätt längre!!

Denna storm hette över England "St Jude" eller Judas Taddeus (dock inte den lärjunge som svek), men bytte namn över Kattegatt till gårdagens namnsdag "Simone" - varför ett kvinnonamn?

Kanske för att kvinnan skenbart är lätt som luft, men tillsammans pressar hon/ vi allt annat tillbaka...?
Nej, vi lägger inget genus-tänkande på det här!
Jag är bara glad att jag kom hem igen.

Guds beskydd över oss alla!

Helene F Sturefelt,
- som bjöd på foton från Masthuggets kyrka och som fotograferade "genom fickan" när stormen kom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar