UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 31 oktober 2013

ANNIKA BORGS SPÅR


Iris och glaskulor.

God morgon alla läsare!
Vad har livet gjort för spår under nattens sömn?
Har Jesus fått vara verksam ännu en gång medan vi sover?

Det står ju att Gud låter säden gro och växa medan bonden sover, han vet inte själv hur det går till...
Markus 4:26-29.

Jag vill dela ett fint möte med Annika Borg. Hon var här på besök och jag antecknade så mycket jag orkade på en kladdlapp...

Nya livsvidgande erfarenheter.

Men först morgonbön:

Medan vinden mojnar ber jag med pilgrimens tidegärd, ensam, men ändå tillsammans med månghundra som just nu ber:

TACK GUD för nattens vila och rekreation.
Nu sjunger hela din skapelse sin lovsång. En förväntan vilar i allt som lever.

Vi ber inte om nya himlar och en ny jord idag, men vi ber om livsvidgande erfarenheter.

Vi ber inte om stora andliga upplevelser, men vi ber om öppna sinnen för det betydelsefulla i det till synes oansenliga.

Vi ber inte om att bli förskonade från det svåra i livet, men vi ber om kraft att möta mörkret, inom och utom oss, med insikten att vi får vandra i Ditt ljus.

TACK GUD för att Du ger oss en ny dag på vår hisnande livsvandring. Amen.

Akelejan växer av "sig själv".

Annika Borg besökte Kungsmarkskyrkan under rubriken "Livsviktigt".
Hon är kristen, präst, forskare och författare, och nu föreläsare.
Hennes tema var:

TA DET LUGNT - DU ÄR MÄNNISKA.

Det jag nu skall återge är så som jag uppfattade denna goda kväll.
Annika kanske menade något djupare och smartare än vad jag förmår återge, men dessa spår räckte för mig.
Säkert för dig också.
Som vanligt bildsätter jag efter eget huvud. Eller snarare hjärta.

Kyrksalen var fullsatt och förväntan vilade i luften.
Det är ingen fara - du är människa!

Det låg något tilltalande i rubriken. Här är en sanning som döljs av vår tid, som kräver det omöjliga av oss; att vara effektiva intill dödens gräns, tänkte jag.

Gräns hur mycket man orkar svänga.

Annika sa:

- Livet gör SPÅR i oss. När vi förnekar det, blir livet falskt.
Vi lever i en tid som gör allt för att livsspåren inte skall synas: vi har kirurgi som lyfter, förstorar och förminskar... Inga spår på kroppen, tack!

- Men varför får inte livet sätta sina spår?

- Ofta kommer frågan: "Är jag normal?"
Bakom frågan ligger kanske dessa spår och gnager, det som inte får synas.

- Våga lyssna på det som som gör ont.

Livet är inget "problem som skall lösas"! Inga piller. Livet är inget "quick-fix". Nej, lyssna! Känn in.
Det finns inga "lösningar": sjukdomar händer, döden drabbar.
Så är det.

- Det är okej att ha ångest - det tillhör människans utrustning!

Jag kände hur tårarna brände till.
Ångesten är en livsnödvändig alarmklocka som varnar att något är riktigt fel...
Smärtan i bröstet gjorde sig påmind.

Kan hjärtat bli förstenat?

Annika Borg klädde av några vanliga uttryck:

* Livet är ett livslångt lärande - suck, vem orkar med att lära sig hela tiden?

* Vi skall vara flexibla och förändringsbenägna - men det finns en gräns hur mycket man kan böja sig åt olika håll!

* Vi skall ha kontroll och förstå alla sammanhang - vem i allsin dar gör det??

Lyssna utan att lösa. Gör inget. Stå ut.

Stå ut!!

Jag tror alla kände det som att hon talade bara just till "mig".
Det var fler än jag som hade fuktiga ögon av alla de smärtor, kamper och kramper som pågår i livet, och som nu blev erkända som normala..

Fångad i en bubbla. Eller?

Annika poängterade att detta med att "bara vara" är en bristvara.
Vi matas med alltför många informations-flöden. Kliv ned från lyckohjulet!

Vi dignar under bördan att vara lyckliga, friska rika och fånga dagen... Det är en stressfaktor!

Gör motbilder:

* Fånga dagen - nej, jag fångar inte dagen! Jag hinner inte... vill inte... oj där försvann det ögonblicket. Men det kommer nya.

* Ta för dig!
- Nej, jag tar inte för mig. Jag vill inte armbåga mig fram.

* Varje dag innebär många val. Du måste välja rätt!
- Nej, jag väljer fel... och det är som det ska.
Det är ju så livet är!

Detta är min kristna mänskosyn:
Ja, det blir fel ibland.

Lyckohjul?

Ateisten Hedenius sa på sin tid:
- Livet är felkonstruerat. Det finns lidande och ondska.

Denna känsla av att livet är fel lever kvar, menade Annika.

Och jag tänkte; det är ju detta vi kallar "synd"!
Livet är inte felkonstruerat, men det har smugit sig in en bakvänd motvilja som förvrider livet bort från sitt syfte.

Erkänn livets spår:

* När vi inte låter livet hända i all sin brist, då blir livet falskt och vi upplever oss väldigt ensamma.
Det är bara jag som tycker livet är grått och fullt av smärta.

* Vi har inte längre någon beredskap när motgångar kommer.

* Rätten till min ångest.

Annika berättade om en "knapp" som de tryckte upp, med just dessa ord:
- Rätten till min ångest.

Många ville bära den på tröjan för att markera hur mänskligt det mänskliga livet faktiskt är.
Tyvärr är knapparna slut... det gick fort åt!

Rätten att hoppa av.

Ännu en motbild:
* Det är bråttom. Pröva och testa allt. Nu, genast.
- Nej, det är inte bråttom! Ta det lugnt. Du är bara människa.

* Vi måste ha balans i livet.
- Går det? Vi får kramp av detta livspussel. Fritid - arbete, o s v.
Nej, acceptera obalansen istället.

* Ryck upp dig från sorgen. Gå vidare.
- Nej, sorgen har för alltid satt ett spår i mig.

Sorgen har blivit ett eget rum i mitt inre.
I början är det som ett fängelse, man kommer inte ur sitt sorgerum: Men efter en tid kan man glänta på ett fönster, få lite luft.

Så småningom kan man gå in och ut i detta rum, på egna villkor. Då har sorgen förvandlats till en "smärtsam skatt".
Andas. Andas!
Då släpper krampen åtminstonde för det ögonblicket.

Acceptera att du tappar balansen. För det är sant. Och normalt.

- Jag skulle skriva en bok om detta, men tappade bort det... det blev bara en halv bok... borttappad i livet...

Hur kommer jag ur min bubbla?

Annika vände och vred på begreppen och jag kände mig alltmer befriad.

Ett psykologiskt ord som många känner igen är "förträngning":

- Förträngning går också bra när livet är svårt! Jag orkar inte bearbeta allt.

Det är en livsnödvändig strategi att trycka undan det svåra tills man fått kraft att ta tag i det.
Det har blivit onormalt att vara normal.

Vi har gemensamt ansvar att motverka detta. Vi får ha rynkor. Vi får ha sorg.
Vi behöver ta oss ut ur oss själva.

Vår tid behöver att vi förmedlar lugn. Erkänn hur det är. Då faller bördan av.

Sakta, så jag hinner med.

Sedan kom hon in på den mörka baksidan av sociala media.

- Vi lever i en dömande kultur. Vi ska tåla allt och bli uthängda. Vår tid är en skampålekultur som skadar oss.

Var finns förlåtelsen? Ja, det blev fel! Nåden är mer nödvändig än någonsin!
Hoppet – finns det?

Tillvaron går åt pipsvängen; klimathotet, krig och konflikter.

Men det är inte bara förstörelse.
Människor bygger upp också. Vi måste få veta det. Både ock.

Omsorgen är också en överlevnadsstrategi säger evolutionsforskarna. Förmedla detta.

Livsmodet finns i de små detaljerna. Det väcker hopp. Dela det.

En varm applåd!

Tack tack Annika Borg för dessa spår du lämnade i mitt liv just nu.
Du har spräckt lögnbubblorna.

Men det är vackert.

Jag känner hur det trasiga livet får plats med alla sina brister.
Ja, jag får plats i mig själv.
Och du får plats vid min sida.

Så kan vi vandra ärligt, som varandras medvandrare. Och hjälpa varann med glassplitter om det skulle behövas.

Jag cyklade hem med en sång på mina läppar; Amazing Grace:

JAG KOM UR TVIVEL, MÖRKA DJUP,
UR VANMAKT OCH UR SKAM.

DEN NÅD SOM BAR MIG INTILL NU,
SKALL BÄRA ÄNDA FRAM.  Sv Ps 231 vers 3.


Nåd. Vilket fantastiskt ord! Gud är nåd och vi skall räcka barmhärtigheten till varandra. Inte kräva. Inte gorma.  

Och livet är Förlåtelse, dag efter dag. I de spåren vill jag leva.  

Vid pennan, och bakom kameralinsen i Figgamåla och Borgmästarekajen: 
Helene Sture Spårfelt...

Hjärtat läker i Nådens bad.
   

tisdag 29 oktober 2013

BARA EN VINDFLÄKT...


Älvsborgsbron skymtar.

Hu! Så har vi ridit ut ännu en storm...
Naturligtvis fastnade jag.

Jag ska berätta om min resa från Göteborg denna helg, och om äventyret att ta mig hem till Karlskrona.
Denna veckas Psaltarpsalm 62 får bli ett textmässigt armeringsjärn mellan mina tankar.

Stigberget.

BARA HOS GUD FINNER JAG RO
FRÅN HONOM KOMMER MIN RÄDDNING.

HAN ÄR KLIPPAN SOM RÄDDAR MIG
MIN BORG DÄR JAG STÅR TRYGG.


Två sköna dagar i min gamla hemstad gav mig kraft och mod.
Först familjegudstjänst i Masthuggets kyrka, sedan Iona-mässa i Oscar Fredrik.

Nivåskillnaderna i Göteborg är otroliga! Förstår inte hur de har lyckats bygga i sådana branter med så kraftiga lutningar.
Jag hittade några klippor bakom Repslagaregatan, och jag befann mig ovanför takhöjd på höghusen strax nedanför...


Stå fast...

Och Masthuggskyrkan tronar högt, som ett landmärke, som ett fyrljus, tänt av Guds eget ord.

Än så länge hade stormen inte dragit in. Det var bara söndag, men snart stod det på löpsedlarna.
St Jude var på gång.

HUR LÄNGE SKALL NI ANSÄTTA MIG
SAMFÄLLT STORMA AN
SOM MOT EN LUTANDE VÄGG
EN FALLFÄRDIG MUR?

DE HAR ENATS OM ATT STÖRTA NED MIG.
DE ÄLSKAR SVEK
MED MUNNEN VÄLSIGNAR DE
MEN I SITT HJÄRTA FÖRBANNAR DE.

Störta inte ner mig.

På måndagen tänkte alla resenärer samma sak:
- Bäst att ta ett tidigare tåg.

Det var änna knöfullt på Öresundstågets avgång 11.40.
Jag fick plats på ett hårigt hundsäte...

Tacksam blickade jag ut över västkusten som svischade förbi, ännu oskadat.
Men över Danmark hade ovädret redan börjat sina härjningar...

Det var orkanen i december 1999. Det var stormen i januari 2005.
Och nu i oktober 2013 drabbades landet av den kraftigaste blåst som någonsin uppmätts, läser jag i MetroXpress:
- 54 sekundemeter vid Kegnaes Fyr vid Sönderborg.

BARA EN VINDFLÄKT ÄR MÄNNISKORNA
DE DÖDLIGA ENDAST ETT BLÄNDVERK.

LÄGGS DE I VÅGSKÅLEN HÖJER DEN SIG
JA, DE ÄR LÄTTARE ÄN LUFT!

Väger tungt.

Jag hann till Lund. Sedan stängdes alla avgångar.
För en gångs skull ett riktigt beslut, för att inte utsätta någon att bli sittande i kalla, mörka tåg under natten.
Men sista Karlskrona-tåget gick framför näsan på mig...

Vad är då en människa?
Många försökte hjälpa varann att begripa all information. Jag gick hem till min bror.
Men det  höll på att gå riktigt illa...

Mejeriet i Lund. Ögonblicket senare...

Utan förvarning kom stormbyarna. Med en gång.
Jag stod vid Södertull, längst nere vid St Södergatan, där en fruktansvärd vind kom från stadsparken, och jag höll på att blåsa rakt ut i trafiken...

En lyktstolpe uppenbarade sig och vi krokade arm. Min räddning...
Gud, du är som en stolpe...

I skydd av Mejeriet tog jag vidare sats. Kom ned till cykelbanan där en stor gren brakade ned framför mig.
Sekunderna var på min sida.
Gud, du är tajmingens mästare...

Varför fotograferar jag??

Bara en vindfläkt är människan och naturen brottades med oss allvarligt.

LITA INTE TILL VÅLD
SÄTT INTE ERT HOPP TILL RÖVAT GODS.

OM ÄN ER RIKEDOM VÄXER
FÖRTRÖSTA INTE PÅ DEN.

ETT HAR GUD TALAT
TVÅ TING HAR JAG HÖRT;
ATT GUD HAR MAKTEN
ATT DU, HERRE, ÄR TROFAST.

DU LÖNAR VAR OCH EN EFTER VAD HAN HAR GJORT.

Kyrkan är byggd på kärlek!

Idag åkte jag tidigt från Lund. Fastnade i Hässleholm. Ersättande buss dröjde.
Sedan äntligen ombord, och gick det att jobba lite.

Förödelsen genom Blekinge var inte så stor som jag trott, enstaka träd här och var låg fällda.
Och många strömlösa, förstås.

Jag hann precis till middagsbönen i Fredrikskyrkan.
Det är så märkligt hur bibeltexten ofta talar rakt in i ens livssituation, just dessa ord:

- Bara en vindfläkt är människorna...

Ja, sannerligen! Ska jag skratta eller gråta?
Både ock, nu när spänningen släpper.

Släpp mig aldrig!

Men sedan finns det ett allvar i de avslutande orden:

- Läggs de i vågskålen höjder den sig... ja, de är lättare än luft.

Det ger perspektiv på de bekymmer vi har, eller det vi plågas av eller strävar efter.
Lättare än luft...

Nåja, pressa samman all den där luften, så är den inte så lätt längre!!

Denna storm hette över England "St Jude" eller Judas Taddeus (dock inte den lärjunge som svek), men bytte namn över Kattegatt till gårdagens namnsdag "Simone" - varför ett kvinnonamn?

Kanske för att kvinnan skenbart är lätt som luft, men tillsammans pressar hon/ vi allt annat tillbaka...?
Nej, vi lägger inget genus-tänkande på det här!
Jag är bara glad att jag kom hem igen.

Guds beskydd över oss alla!

Helene F Sturefelt,
- som bjöd på foton från Masthuggets kyrka och som fotograferade "genom fickan" när stormen kom.

torsdag 24 oktober 2013

HAMMARSKJÖLDS BÖN


Vägen, du skall följa den.

Vägen, du skall följa den. Löven, du skall räfsa dem... Nej, jag är inte klar än!
Det är FN-dagen, och jag vill ägna kvällen åt Dag Hammarskjöld.

Jag lämnar räfsan och lövkorgen ett tag och tar fram en gammal bok från 1966:

KRISTUS-MEDITATIONER - i Dag Hammarskjölds Vägmärken.
En studie av Hjalmar Sundén.

Vem kan någonsin beskriva en annan människa?
Kan man göra en annan person rättvisa genom att läsa personens texter?

Först måste bakgrunden vara klar.
Vad hade hänt när det skrevs? Vilka andra omständigheter påverkade?

Vad har hänt?

Inte många vet att kyrkoåret var viktigt för Dag Hammarskjöld (DH), skriver Hjalmar Sundén.
Om man känner till när han skrev sina tankar, dikter och böner, då ser man att själva kyrkoåret kan ge en nyckel till förståelse.

Den kristna kontexten var viktig för denne "smygtroende" FN-tjänsteman.

Hjalmar Sundén vänder sig mot dansken Bartels misstolkning av DH.

Denne danske diplomat Eyvind Bartels menar att DH uppfattade sig själv som en slags Kristus-figur, ja att han var ett offerlamm som Gud utsett, och att han därigenom skulle frälsa mänskligheten. (sid 7).

Hj Sundén håller inte alls med om en så förväxlad egenuppfattning, och lyfter fram dessa ord från 19 juli 1961:

Grenarna är inte stammen.

DU - SOM JAG EJ KÄNNER
MEN TILLHÖR.

DU - SOM JAG EJ FÖRSTÅR
MEN SOM VIGT MIG ÅT MITT ÖDE.

DU -

Detta "Du" är Kristus, menar Hj Sundén, och kan omöjligen ha skrivits av någon som själv skulle uppfatta sig såsom Kristus.
Danske Bartels har missförstått honom.

DU! Och jag. I relation.

Varje människa genomgår en andlig utveckling, det gör både du och jag.

Men denne Bartels tror inte att Dag H´s "Dagbok" verkligen är dagboksanteckningar av religiösa erfarenheter, utan snarare "et drama for at genvinde positioner".

Boken verkar alltför arrangerad och omänsklig, ja "for smukt til at vare sandt" (sid 13).

Men DH´s texter är inte för vackra för att vara sanna!
De är självupplevda.

Jag ser svårigheterna att försöka förstå någon utan att gå i hans mockasiner, som man brukar säga.
Den som inte är troende, kan inte förstå den som är det!
Och bör inte ge sig på att beskriva det som man inte har grepp om.

Fast man kan ju alltid fråga...!

Dock är det tvärtom, tänker jag, den som är troende kan förstå den icke-troende, eftersom man har varit där själv en gång.

Har du gått i min mossa?

Visste du att DH skrev om arvssynden?

Såsom FN´s generalsekreterare hade han "världens omöjligaste jobb".
Han kom nära både goda krafter som var konstruktiva, men också de destruktiva, ondskefulla konflikter som hotade.

DH formulerar några djupt insiktsfulla ord om förlåtelse.

Hj Sundén lyfter fram en anteckning från 24 febr 1957, vilket var Svenska kyrkans första Bönsöndag det året (det fanns flera bönsöndagar under kyrkoåret på den tiden):

Dag Hammarskjöld skriver: Läs sakta!

Frisk trädsvamp.

"Man når fram till att erkänna - och känna - arvssynden; ondskans mörka kontrapunkt som är vårt väsen, ja av vårt väsen, ehuru ej vårt väsen.

Detta att något bejakar katastrofen för vad vi själva söka tjäna, motgången även för dem vi hålla av.

Livet i Gud är ej en flykt undan detta, utan vägen till full insikt därom: det är icke vårt fördärv som tvingar oss in i en religiös fiktionslösning, utan upplevelsen av religiös verklighet som för nattsidan ut i ljuset.

Det är när vi förblir inför den rättfärdiga kärlekens allseende blick som vi orka se, våga erkänna och medvetet lida under detta, att något i oss välkomnar katastrofen, önskar misslyckandet, stimuleras av nederlaget - när det gäller sfären utanför vårt trångaste egenintresse.

Så är det levande gudsförhållandet ett villkor för den självkännedom i vilken vi förmår att följa rena linjer och, i den meningen, segra och förlåtas - över oss själva, av oss själva."

Slut citat.
 
Sök fler perspektiv.

Hj Sundén förklarar: Det är alltså Botdagen som avlockat DH hans anteckningar beträffande arvssynden.
Denna notis - med sådant djup! - avslutas med nödvändigheten:

ATT FÖRLÅTA SIG SJÄLV.

Samma år, 7 april 1957 återkommer han till saken, med frågan:

HUR - DAGLIGEN - KUNNA FÖRLÅTA MIG SJÄLV?

NEJ, DET GÅR EJ; VI MÅSTE FÖRLÅTAS.

MEN VI KAN TRO PÅ FÖRLÅTELSEN BLOTT OM VI SJÄLVA FÖRLÅTA.

Nej, DH vann inte alltid de positioner han önskade. Han visste mer om "tabte positioner" än vad Bartels ville låta oss tro.

Tappade positioner.

ALLSMÄKTIGE...
FÖRLÅT MITT TVIVEL,
MIN VREDE,
MIN STOLTHET.

BÖJ MIG
GENOM DIN NÅD.
RES MIG
GENOM DIN STRÄNGHET.


Det är över 50 år sedan dessa anteckningar skrevs.
Vi är långt ifrån dagens snabba nyhetsflöden och sociala medier.

Även idag finns ondskans mörka kontrapunkt i oss.

Men det viktiga är att vi inte ska identifiera oss med det.
Det onda finns i oss, i vårt väsen, men det är inte vårt väsen!
Väsentlig skillnad!

Jag betonar alltid att Gud skapade allting gott.
Det goda är nr 1!

Och det är just denna "arvsgodhet" (!) som gör det möjligt att leva i förlåtelsen.

Du skapade allt gott och skönt.

Jag vill också lyfta fram Dag Hammarskjölds insikt att livet i Gud inte är en flykt.
Tvärtom är det Guds kärlek som gör det möjligt att se det mörka.

Jag skulle aldrig stå ut att leva i denna värld om jag inte "levde i Gud".

Det är Guds ljus som drar nattsidan ut i ljuset.

Tack Dag! Du gjorde min natt ljus.

Gyllenskog.

Ni som läser mina inlägg vet att kyrkoåret är viktigt även för mig.
Jag lever och andas med dess tema och texer.

Denna vecka har den illa ansedda tulltjänstemannen Sackaios i trädets gömställe varit en följeslagare.

I många kyrkors tidegärdsböner har veckans psaltarpsalm blivit växelläst och genombedd.
Om du har en psalmbok, så finner du texten på sid 1551, under 21:a söndagen i Trefaldighetstiden.

Jag avslutar med de ocensurerade orden från PSALTAREN 40:14-18, kung Davids bön (vad hade han varit med om?):

JAG BER DIG, HERRE, BEFRIA MIG.
HERRE, SKYNDA TILL MIN HJÄLP.

SKAM OCH SMÄLEK MÅ DRABBA ALLA
SOM VILL BERÖVA MIG LIVET.

LÅT DEM VIKA TILLBAKA MED VANÄRA,
DE SOM VILL MIG ONT.

MÅ DE RYSA AV SKAM,
DE SOM NU SKRATTAR HÅNFULLT ÅT MIG.

MEN ALLA SOM KOMMER TILL DIG
SKALL JUBLA AV GLÄDJE.

DE SOM LÄNGTAR EFTER DIN HJÄLP
SKALL ALLTID SÄGA: HERREN ÄR STOR.

JAG ÄR BETRYCKT OCH FATTIG,
HERRE, SKYNDA TILL MIN HJÄLP.

MIN HJÄLP OCH RÄDDARE ÄR DU.
MIN GUD, DRÖJ INTE.

Hjälp.

Vägen, du skall följa den. Löven, du skall räfsa dem!
Ja ja! Jag kommer.

Önskar er alla en god FN-dag, med mycket arvsgodhet, förståelse och förlåtelse.

Helene F Sturefelt,
- som älskar höstens bokskogar.

söndag 20 oktober 2013

KLÄTTRA NED!


Nej, här klättrar ingen ned.

- Hur skulle det se ut om chefen för Tullverket här i vår stad klättrade upp i ett träd för att bättre kunna se och höra när vi berättar om Jesus?

Pingstpastorn på TV-gudstjänsten höll en härlig predikan om dagens evangelium; tulltjänstemannen Sackaios i Jeriko. Lukas 19.

Han, som redan hade klättrat högt upp på karriärstegen i romarriket, var ändå inte tillräckligt högt för att kunna se det som ger livet mening.

Pastorn berättade målande hur ofta det är det felet vi gör - klättrar upp i "fel ställningar" men finner inte tillfredsställelse där. Är fortfarande osedda.

Ingen bra klätterställning.

Nu såg Sackaios genom lövverket hur Jesus kom gående, den där dagen.
Och Jesus stannade, precis nedanför där han satt!

Han såg ned på Jesus.
Men Jesus såg upp till honom... den som folket föraktade för att han arbetade åt ockupationsmakten och lade pengar i egen ficka.

- Skynda dig ned, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem, sa Jesus.
 
Kikar fram.

Skulle han klättra ned?
Lämna sin höga position? Inte bara i trädet utan i karriären också?
Många tankar måste ha farit igenom hans huvud.

Vad ville Jesus? Vad var hans ärende?
Skulle det bli mer spott och spe och förakt?

Nej! Inte alls!
Tvärtom!
Jesus såg hans längtan efter ett annat liv, hans smyg-intresse för vem Jesus var.
 
Våga!

I den här TV-gudstjänsten var det flera starka vittnesbörd om hur Jesus befriat från meningslöshet och droger.
En kvinna berättade:

- Satan höll mig fången, slog mig, skar mig och våldtog mig. Han drogade ned mig och stal min själ tills jag trodde att jag var helt värdelös. Nu väntade bara satans svarta gravhål.

Men jag mindes en händelse i barndomen där jag sträckte mina armar upp mot Jesus på korset.
Nu gjorde jag det igen...
Och han kom! Jesus hörde min tysta bön och lyfte mig upp ur mörkret!!

Det var så starkt det hon och de andra berättade. Guds kraft är så påtaglig, så konkret.

Jesus är bara en enda bön bort:
- Jesus, jag välkomnar dig in i mitt liv.

Och kören sjöng "Jag är så härligt frälst och fri!" och "Jag funnit en kärlek större än livet."

Hjärta i lönndom!

Den dagen då Sackaios bestämde sig för att klättra ned från sina höga hästar, förändrades hans liv.

Han mötte också en kärlek större än livet!
Folket, som kände honom, rynkade på näsan förstås:
- Jesus har tagit in hos en syndare...

Men han hörde inte det. Jesu kärlek bubblade i honom och han tog emot Jesus med glädje.
Snålhet och girighet smälte bort, nu visste han vad som verkligen var värt att leva för.

- Hälften vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon, skall jag betala fyrdubbelt igen!

Jesus visar en fantastisk mänskosyn.
Ingen människa är förlorad för honom. Han söker tills han finner. 

Spanar. Från Kärnan.

Det är inte bara vi som behöver "klättra ned", tänker jag.
Jesus gick ett steg djupare, som ingen annan gjort.
På långfredagens dödsnatt "klättrade han ned" från korsets träd... och var i dödsriket... tills fienden var besegrad.

INTE ENS I DÖDSSKUGGANS DAL FRUKTAR JAG NÅGOT ONT.
Psalt 23.

Spiken har inte sista ordet.

Välsignelser till er i pingstkyrkan i Helsingborg och LP-stiftelsens makalösa arbete!
Jag sjunger de glada sångerna tillsammans med er och räcker befrielsen vidare till dig, bästa läsare.

Nu löväfsning och bloggvila. Får se om det sitter någon i trädet nu när löven faller...
I så fall finns det alltid en kanna te som väntar!

Helene F Sturefelt,
- också en trädklättrare.

Landat.

lördag 19 oktober 2013

INGA HINDER FÖR DOP


Nättrabyån.

Glada släktingar och anhöriga var samlade till högtid i kyrkan.
På torget utanför strosade lördagshandlare och en och annan turistbuss gästade stan.

Det lilla dopbarnet hade en vaken blick, väl medveten om vad som väntade.
Vi övade för några dagar sedan och hon var liksom med på noterna.
Nu var hon lite gnälllig och ville att vi skulle komma igång.

GUD VILL ATT ALLA SKA LEVA I GEMENSKAP...

Både mänskligt sett, utan hinder, och med Gud, utan hinder.

DÄRFÖR SÄNDES JESUS GUDS SON FÖR ATT RÄDDA OSS FRÅN DET ONDA...

Jesus till oss.

Det är stort att vilja bli förälder. Och det är modigt att välja att låta döpa sitt barn.
För ärligt talat, visst finns det hinder, och nu tänker jag i allmänna ordalag.

Ofta är det hinder man själv sätter upp:

- jag är inte så religiös...
- men vill ha dopet för traditionens skull....
- vi har ingen dopklänning...
- jag klarar inte av att göra dopkalas...

Det är sista börjar kyrkan förstå och erbjuder nu "drop-in-dop" som inte kräver stora kalas, utan där själva högtiden är i centrum.

Dopet - en väg igenom.

Kan dopet vara en politisk fråga?

Visst är det det.
Se bara på mannen som gjorde kristendomen till statsreligion: kejsar Konstantin.
Han väntade med att låta döpa sig till livets sista dagar, för politikens skull.

Så har det varit genom historieböckerna och än idag får dopet politiska konsekvenser i länder där kristendomen inte är accepterad.

Jag ber för vännerna i CSIM - Christ Saving India Ministers, att myndigheterna inte skall hindra dem från att bedriva undervisning om evangeliet samt dela ut mat till behövande.

Dop i Indien.

Här hemma är det sällan på det viset.
Här finns andra hinder såsom okunskap och sekularierat avståndstagande.
Det finns de som vill utnyttja sakramentet för egna syften, där "det religiösa kan väl tonas ned".

Men det finns en följdfråga vid dopet som jag gärna resonerar kring:

- VILL NI ATT ERT BARN SKA DÖPAS TILL DENNA TRO OCH LEVA I FÖRSAMLINGENS GEMENSKAP?

Svaret är förstås "ja" eftersom man bokat tid i kyrkan.
Men hur svarar föräldrarna?
Det är viktigt att lyssna in det.

Sedan fokuserar jag på barnet - även om någon av de vuxna skulle vara tveksamma, kommer Gud att handla.
Barnet kommer att bli ett "Guds barn", infogat i den världsvida gemenskapen, och helig Ande kommer att gjutas över barnet.

Det kan ingen hindra!

Guds nåd över den som tar emot!

Guds väsen är kärlek.

Och Guds kärlek är Annorlunda.
Den är villkorslös. Gränslös.

Vår kärlek räcker inte till och min förmåga till omtanke är begränsad. Liksom din.
Då är det skönt att lyfta blicken från sig själv och se Jesus på korset.

Dopets allvar är ju att vår ondska är ett stort hinder för gemenskapen!
Våra missförstånd, avundsjuka och egoistiska begär hindrar kärlekens flöde.

Gud fördömer synden. Men inte syndaren!
Dopets vatten blir ett andligt renande där förlåtelsen får skölja över oss, i ett livslångt lärande att vi själva inte ska döma.
Varken oss själva eller andra.

Flera banor.

Guds Ord har fyra banor:

- tröstar; där ingen annan tröst når fram,
- lär oss; djupare än vad någon lärobok någonsin kan göra,
- förmanar; går före och visar oss vägen fram,
- varnar; för det som är destruktivt och splittrande.

Men klarar kyrkan av att bära dessa fyra goda ting?

Kan vi trösta utan att släta över?
Kan vi lära ut det glada, befriande evangeliet, utan att förminska allvaret?
Kan vi förmana utan att anklaga och hugga?
Kan vi varna varandra för "fiendens lömska pilar"?

Jag ber att vi ska kunna det.

Och om vi gör fel - för det gör vi! - vad gör vi då?

Om en kommunpolitiker gör fel - då går vi inte ur kommunen...
Om en läkare gör fel - då går vi inte ur Landstinget...
Men om prästen gör fel - då går vi ur kyrkan!

Som om det skulle hjälpa... Det är bättre att stanna kvar och arbeta för samförstånd och bidraga med det man uppfattar är rätt och riktigt.

Så ser jag på saken.

Nya bron.

Dop är fantastiska stunder!

När jag tog den lilla flickan i mina händer blev hon alldeles tyst...
Ja, det var så andaktsfullt att vi kunde hört en nål falla.

Jag höll henne vänd mot dopfunten. Hon tittade ner i vattnet... och det var nästan så att jag kunde möta hennes blick i vattenspegeln...

JAG DÖPER DIG I FADERNS...
OCH SONENS..
OCH DEN HELIGE ANDES NAMN...

Dopvattnet föll i glittrande droppar över hennes huvud.
Stilla, i ett heligt ögonblick.

Och jag upplevde total närvaro.
Alla eventuella tveksamheter försvinner, den intellektuella brottningen, eller ilskan över något dåligt man upplevt eller oron för om tårtan ska räcka till alla...

Guds kärlek tar sig in och allt blir Ett.
Det är stort.

Till sist.
Jo, det finns ett stort hinder för dopet;
- om man själv inte vill.

Det kanske är så självklart att det inte skulle skrivas, men oavsett om man ställer sig utanför eller inte, så är Gud större än våra tankar och handlingar, och söker oss hela tiden.

De bästa hälsningar till er alla,
Helene F Sturefelt

- som bloggar på fritiden om mina erfarenheter.

Och om jag inte kunnat trösta, lära, förmana eller varna på ett Gudi behagligt sätt, då ber jag om förlåtelse.

Bridge over troubled water.

fredag 18 oktober 2013

DE STOD INTE UT...


Vi drar!

- Det är outhärdligt det han säger! Vi står inte ut!

Jesus förstod att hans lärjungar förargade sig över hans ord.
Än idag blir vi arga över det som Jesus säger.
Han berör.

Liberaler, konservativa, smygtroende, naturvetare, agnostiker, ljumma sökare och rasister - alla har vi våra uppfattningar om Jesus och hur kyrkan ska vara, vad prästen ska säja och vilken framtoning en ärkebiskop ska ha.

Det är viktigt att försöka ta in sin egen motståndarsida och fråga:
- Undrar hur de tänker? Vad driver dem? Vad är de själva en reaktion på?

Om man inte klarar den nyfikenheten, ska man inte ge sig in i det läger man ogillar.

Och en kritisk åsikt får inte bemötas med kränkande maktspråk:
- Du är sjuk i huvet...
Det avslöjar avsändarens argumenteringsnivå.

Så dåligt.

Jag läser i Johannes evangelium kap 6. Det handlar om brödundret, mannat i öknen och att Jesus säger sig vara Livets bröd.

JAG ÄR LIVETS BRÖD. DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG HUNGRA.
OCH DEN SOM TROR PÅ MIG SKALL ALDRIG NÅGONSIN TÖRSTA.
                                                   Joh 6:35

De som var samlade runt om honom började tjafsa vad han menade.
Bokstavstro krockade med symbolspråk.
Biologi med Teologi.

JESUS SA:
- DEN SOM ÄTER MITT KÖTT OCH DRICKER MITT BLOD HAR EVIGT LIV,
OCH JAG SKALL LÅTA HONOM UPPSTÅ PÅ DEN SISTA DAGEN.

Se där, nu har du redan tänkt sluta läsa.. för det här står inte heller du ut med!
Knappt jag heller....
Men vi fortsätter. Jesus måste ju ha en poäng med detta.


Och inte kan hon fotografera heller..

Det handlar inte om kannibalism!
Inte att äta hans muskler eller dricka hans blod.

Men att "ta in" allt det han står för, ta emot hans försoning för de brott vi gör mot Gud. Och varandra.

INGEN KAN KOMMA TILL MIG UTAN ATT FADERN, SOM HAR SÄNT MIG, DRAR HONOM.
DET STÅR SKRIVET HOS PROFETERNA:
- ALLA SKALL BLI GUDS BARN. Joh 6:44.

Här finns ett stort löfte! För alla, oavsett religion.
Men vägen går inte genom egen förträfflighet, och det retar fariséerna, det retar oss.

Vägen går inte heller genom offer, varken midvinterblot eller getter till Kali Durga.
Men i all sann religionsdialog så pekar de fram emot en fullkomling, tänker jag, där Jesus Kristus blir slutet på offerväsendet.

Hösten är fin från tågfönstret.

- FÅR DET HÄR ER ATT VACKLA?
HUR BLIR DET OM NI FÅR SE MÄNSKOSONEN STIGA UPP DIT HAN VAR FÖRUT?

DET ÄR ANDEN SOM GER LIV, KÖTTET ÄR TILL INGEN HJÄLP. (och här betyder "kött" den mänskliga viljan).
DE ORD JAG HAR TALAT TILL ER ÄR ANDE OCH LIV.
Joh 6:61

Många drog sig tillbaka och ville inte längre följa honom.

När vår nya ärkebiskop vill nyansera den teologiska debatten om jungfrufödseln, då händer samma sak:
- en del klappar i händerna, andra ser det så allvarligt att de lämnar kyrkan.

Eva Hamberg, präst och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd har lämnat sitt uppdrag och begärt utträde ur kyrkan, och avsäger sig därmed prästämbetet.

Hon varnar för "den inre sekulariseringen" i Svenska kyrkan:
- Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat. Jesus är inte herre längre.
KT nr 42, 2013.

Öresund närmar sig.

Vem står inte ut med vem?

* Kyrkan bara tjatar om sin Jesus, synden och skulden och himlen och allt det där... Jag lämnar.
Eller:
* Kyrkan förminskar Jesus, tar bort det svåra och låter himlen vara på jorden i en lycka som inte längre handlar om salighet inför frälsningen.... Jag lämnar.

Så kan vi lämna varann. Lämna varandra i fred.

Men Jesus lämnar oss inte!
Han söker oss ständigt.

Eller som Dag Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken:

GUD DÖR ICKE DEN DAG VI EJ LÄNGRE TRO PÅ EN PERSONLIG GUDOM,
MEN VI DÖR DEN DAG LIVET FÖR OSS EJ LÄNGRE GENOMLYSES AV DET STÄNDIGT ÅTERSKÄNKTA UNDRETS GLANS,
FRÅN KÄLLOR BORTOM ALLT FÖRNUFT.

Genom Höganäs.

Dö inte!
Lev med Gud.

Stå ut med livet, även när det tänjer dig till bristningsgränsen...
Och om du brister, låt den korsmärkta kärleken fånga dig i sina armar.

Tack käre Jesus att Du står ut med oss!
Oavsett politisk åskådning eller filosofisk uppfattning så ser Du mänskovärdet i oss alla.

Hjälp oss att ha Din blick på varandra, även när åsikterna går helt isär.
Rädda Svenska kyrkan från att spricka i två delar...
Gör våra kyrkoledare frimodiga i att bekänna sin kärlek till Dig.

I Jesu namn, Amen.

Helene F Sturefelt,
- som påminner sina läsare att dessa "blogg-kåserier" inte har någon officiell status, utan endast uttrycker vad jag tänker.

Framme vid Kullaberg.