UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 27 september 2013

RÖJAREN OCH TRÄDKVINNAN


Bröstvärn.

Jag hade en sådan mardröm...

Känner du Röjaren? Det är ingen trevlig person.
Hans livssyn drabbar både djur och natur. Och kvinnor.

Redan som pojke gick han att känna igen.
Det var han som alltid slog på saker. Han sparkade på stenar, ben och träd.
Ofta hade han en pinne eller käpp i hand som han använde till "machetas".

Tillhygge.

Saker låg alltid ivägen för honom.
Ja, alla var hindrande i vägen för hans framfart!

Där röjarpojken gått låg alltid avslitna löv och blommor, i ett felriktat försök att markera sin existens i tillvaron.

I syskonskaran är Röjaren den som retas.
Han vet liksom inget annat sätt att kommunicera...

Som tonåring fortsatte han att slå, på grabbarna, på träningen och på mopeden som aldrig startade.

Och på tjejernas överarmar.

När sexualiteten vaknade såg han allt som om det var skapat bara för honom.
Föräldrarna hade aldrig orkat sätta några gränser, så han visste ju att det vara bara att ta för sig.

Utan "varsågod". Utan "tack".

Se upp för trädormen.

Röjaren fick jobb i skogen.
Han klarade inte av att vara bland "folk". De var för långsamma och hade känslor. Integritet. Konstiga finesser som han inte förstod sig på.

Men skogen tog emot honom. Träden förstod honom.
Eller?
De var ju tysta och sa inte emot. Så, visst förstod de honom, snälla!

Röjaren avancerade till Skövlare. Utbildad på skogens värsta Skördare satt han där i ensamt majestät om dagarna, och fällde träd, efter träd, efter träd, efter...

Skörda, skövla, röja. Röja!

Åh, en sån vacker stam! Den tar vi!
På tio sekunder var trädet fällt, avskalat från grenar och med tydliga spår av kejdor i barken.

Åh, en sån vacker kvinna! Det är synd att hon bara ska gå där. Henne tar vi!
Det var ingen som hörde hennes skrik.
På tjugo sekunder var hon fälld, öppnad och med tydliga spår av hårdhänthet i skinnet.

Träd och kvinnor är samma.

Kvinnoträd.

Att "ta" var det enda sättet han kunde "ge" på.
Att skada var enda modellen att kunna samspela.
Ja, Röjaren var själv skadad djupt i sin själ. Hur eller när visste han inte. Han visste ingenting.

Du känner säkert igen mänskotypen. Mannen som blivit en perversion av vad en människa ska vara.
Vårdarens motsats.

Vårdaren däremot känner sin skog.
Han kan namnet på alla träd, ja han vet hur gamla de är, utan att fälla dem och räkna årsringar.

Vårdaren är också mänskokännare.
Han ser livet pulsera och lever i respekt mot dem han möter.
Med vaksam blick registrerar han sinnesstämningar och andras behov.

Eken hänger i luften.

Men en dag i skogen kom vändpunkten.
Röjaren satt som vanligt i sin Skördare, med order att ta allt, "utan hänsyn".
Det tuggade på. Det var fredag eftermiddag. Snart helg!

Plötsligt stod det ett liten kvinnovarelse framför honom.
- Stopp! skrek hon. Stanna!

Han stängde av motorn.
- Vad är det om?
- Du får inte ta de stora träden! De är skyddade.

Röjaren visade sin order.

- Men du måste väl också ha ett förstånd att tänka med! sa den lilla kvinnan. Se dig om, ser du inte alla de fanastiska ekarna och bokarna?

Han visste inte vad hon talade om. Här fanns väl inga böcker?
Han var både analfabet och biologiskt okunnig.

- Du har väl ett hjärta? ropade hon. Tänk med det! Ta inte vår skog!

Några barn gick förbi. De såg ledsna ut. Fast lite glada.


Sluta!

Det var fösta gången Röjaren mött en människa som gått emot honom. Dessutom en liten kvinna, i tunna barfotasandaler. Hon var nog inte klok...

Men något hade hänt.
Det var som om han äntligen kunde se. Han såg livet, för första gången.

Jo, nu såg han. De stora trädstammarna låg där, som döda mänskokroppar på ett slagfält.

Själv bodde han uppe i skogen... långt från staden...

- Så du ska skövla vår skog "som en dag på jobbet" skrek hon, för att sedan åka hem och bo i din skog, som Skogbolaget ännu inte fällt???

Hon var rasande av levande vrede, ja det var nästan något heligt över den våldsamma protesten.

Vårdträd?

Några dagar senare kom Vårdaren förbi.
När han såg skövlingen svalde han och andades djupt...

Det var oro i luften och prasslade i de vissnade löven, trots att ingen vind blåste.

- Vänd åter, viskade han, vänd åter.

Han gick runt och vädjade, mäklade fred och tröstade.
- Förlåt oss, vänd åter!

Med utsträckta armar, i en välsignande gest, tog han emot livets kärlek. Osynliga varelser rörde hans händer.
Fingrarna spelade, som om de blivit kyssta... och det  prasslade ordentligt bland bladen.

Naturens tack.
De levande varelsernas tack till Vårdaren, med en bön för Röjaren att han ska ha blivit omvänd.
Till livet.

Kyss-träd!

Är jag vaken nu?
Och i Livets Bok, tryckt på papper, gjort av trä, står det skrivet:

DEN SOM PLANTERAT ÖRAT, SKULLE HAN INTE HÖRA?
DEN SOM HAR DANAT ÖGAT, SKULLE HAN INTE SE?
                                                                             Psaltaren 94:9

DU LÅTER MÄNNISKORNA VÄNDA ÅTER TILL STOFT, DU SÄGER:
- VÄND ÅTER, NI MÄNNISKORS BARN!

TUSEN ÅR ÄR I DINA ÖGON SOM DEN DAG SOM FÖRGICK IGÅR...
                                                                             Psaltaren 90:3

Kvinnosyn och trädsyn hör ihop.
Hjälp pojkarna att få ord på det som de ser och lär dem att namnge det, i bästa Adam-stil.
Och hjälp pojkarna tolka sina och andras känslor innan det är försent.

Bara 20% av jorden är orörd... Resten exploaterad, brukad och snart uppäten.

MÅ HERRENS, VÅR GUDS, LJUVLIGHET KOMMA ÖVER OSS.
MÅ DU FRÄMJA VÅRA HÄNDERS VERK.
JA, MÅ DU FRÄMJA VÅRA HÄNDERS VERK...

Avbarkade, men inte råbarkade hälsningar från träskallen
Helene F Sturefelt,

- trädälskare och trädfotograf, som ska ut och röja lite i trädgården nu...!

Men detta var väl bara en mardröm?

Just det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar