UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 20 september 2013

"I KROPPEN MIN"


Halvfärdigt...

Tusentals läsare följde hans resa mot livets slut.
Kristian Gidlund, musiker och författare, drabbades av cancer i magsäcken 2011.

För att bearbeta sin situation skapade han bloggen "I kroppen min", där han öppet skrev om sin kamp mot sjukdomen.

I tisdags, den 17 sept, dog han, 29 år gammal, efter att ha kämpat emot cancern med stort hjärta och mod.

Jag läser att:
- Bloggen var ett slags terapi, där han berättade naket och ärligt hur sjukdomen förstörde hans kropp, men också om sin inställning till sexualitet, droger och rätten att bestämma om sin egen död.

Han ville inte bli ett "offer för visk-leken", han ville minimera gåtorna om sig själv.

Allting har sin tid.

Jag känner sådan respekt när jag läser detta.
Här finns mycket att lära!
Han vågade tala om döden och nämna döden vid namn.

Alla andra omskriver detta faktum:

- "gått bort" - (vart har han gått?)
- "avlidit" - (är döendet alltid ett lidande? Jo, kanske.)
- "lämnat in handduken" - (bara dumt...)

Vår kultur tycker det är vulgärt att säja det rakt på sak:
- Han är död. Punkt.

Hans blogg har blivit en bok nu med den förunderliga titeln "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början".
Det är en fin trosbekännelse att göra 2013!

Kristian Gidlund såg inte döden tvunget som ett totalt slut, han hade en öppning mot att just "alltings början" väntade runt hörnet...

Är det någon som kan uttala sig med mandat i frågan, så är det en döende!

Husets ådror.

Jag jämför ofta kroppen med ett hus.

Det skall byggas upp, inredas, levas i och sedan kommer förfallet, sakta sakta...

Den dagen huset är borta helt, så finns ändå fastighetsbeteckningen kvar, precis som vårt personnummer alltid finns kvar, som ett unikt spår bland siffrorna i landet.

Kristian Gidlund blev inte så gammal, men han har redan fått betyda mer än många under ett längre liv!
Det är inte antalet år som är viktigt, det är innehållet, eller hur?

Och i takt med att medicinsk teknik bygger ut åldringsvården, kan vi se framemot att få bo på hemmet bland slangar och maskiner i femtio år... Eller?

Nej, rätten till vår egen död är ett etiskt dilemma som vi också måste våga tala allt högre om.

Det är bara lingondricka...

Jag tar Kristian som ett föredöme och vill våga vara lika ärlig som han.
Men det är svårt, det kostar... prestige.
Det låter ju så illa:

SJUKSKRIVEN PRÄST DRABBAD AV STRESSDEMENS...

- Minns inte gårdagen, kan nätt och jämt planera framåt, men idag...? Idag hjälper Herren, som min fromma moster skulle ha sagt.

- Att återgå i tjänst med allas glada förväntningar kan få vem som helst att känna sig som tjuren Ferdinand... och springa in i sakristian och gömma sig igen.

- Eller att verkligen försöka arbeta som vanligt, men lite mindre, och så bita ihop och kräkas när man kommer hem...

Sånt talar man ju inte om, eller hur?!

Och andras oförstånd:
- Jasså, kan hon sitta hemma och skriva på den där bloggen, då kan hon väl jobba!?

Skriva är mitt liv och mitt yrke. Det är "ingen konst" för mig!
Men bygga hus kan jag inte...

Fysiskt tungt men andligt lätt?

Kristian, hjälp mig!
Alla som skriver vet hur gott det gör, och vilken läkande terapi det är för själen.
Och det är inte detsamma som "att jobba"!

Så vida man inte bor i Finland, där de anställt en präst att verka på internet - ring mig!

Även Mia Skäringer har skrivit om liknande erfarenheter (hon är också en HSP; högsensitiv personlighet, stark och skör på samma gång).
Man ställer upp på andras förväntningar - och det är ju så roligt och meningsfullt! - och ger av sig själv, även det man inte har, tills magen vänder sig ut och in.

Och man har ingen annan att skylla på mer än sig själv...

Jag kommer inte längre...

Men inte heller jag vill bli offer för viskleken.

Därför skriver jag om det som känns både lite skamligt och tabubelagt;

- utmattningen,
- rädslan för att säja "nej",
- svårigheten att arbeta i kyrkans "snällhetskultur" som går stick i stäv mot de sträva profetiska sanningarna.

Den kristna tro jag lever i ger mig ord för det jag inte kan uttrycka:

KRISTUS SKALL FÖRVANDLA DEN KROPP JAG HAR I RINGHET
SÅ DEN BLIR LIK DEN KROPP HAN HAR I SIN HÄRLIGHET.

TY HAN HAR KRAFT ATT LÄGGA ALLT UNDER SIG.
                                                   Filipperbrevet kap 3:21

Men Jesus har ingen fjärrkontroll..

Ett hus kan drabbas av fuktskador och mögel.
En kropp drabbas av diabetes och cancer.

En själ kan drabbas av viljemässigt övertryck.
En ande kan förtvina av brist på näring. Törstig.

"Vi Villaägare" gör samma sak som Hälsokost Life; försöker mota förfall och för tidig död.
"Nu ska 34:an i himlen in..."

Kristian Gidlunds sista blogginlägg är poetiskt och existentiellt fångat, i bästa Dag Hammarskjöldsstil:

"SÅ FÖLL ETT LÅNGSAMT REGN GENOM TRÄDGÅRDEN.
OCH JAG GICK UT FÖR ATT STILLA EN OÖVERVINNERLIG TÖRST."

Svalkande regn.

Mitt blogginlägg får landa i den märkliga dialogen mellan Marta och Jesus, då hennes bror Lasaros hade gått bort, nej jag menar lämnat in en handduk.. nej, avlidit och dött menar jag!

JESUS SA:
- DIN BROR KOMMER ATT UPPSTÅ.
MARTA SVARADE:
- JAG VET ATT HAN SKALL UPPSTÅ VID UPPSTÅNDELSEN PÅ DEN SISTA DAGEN.

DÅ SA JESUS TILL HENNE:
- JAG ÄR UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET.
DEN SOM TROR PÅ MIG SKALL LEVA, OM HAN ÄN DÖR,
OCH DEN SOM LEVER OCH TROR PÅ MIG SKALL ALDRIG NÅGONSIN DÖ.

TROR DU DETTA?

Du får själv läsa vad Marta svarade i Johannes evangelium, kap 11:27.

Ja, jag tror.

Det har tagit mig ett halvt liv att ana något av det djup Jesus förmedlar.
Med mystikerns ord antyder han att kropp, själ och ande inte är samma sak.
Just nu lever alla tre samtidigt i en person, men det kommer tider då dessa tre skiljs åt.

Precis det som unge Gidlund antyder. Tänker jag.

Eller är det vi som tar död på oss själva, en bit i taget?

Det finns de som är kroppsligen levande, men både själsligt och andligt döda.
Det finns det som nätt och jämt lever i kroppen, men som har en stark själslig vilja och en oerhört stark andlig koppling till Gud.

Det riktigt stora allvaret är om vi även blir andligen döda - då är det verkligen inget kvar... inte ens fastighetsbeteckningen?
Men det kan vi resonera mer om en annan gång.

Inte mycket att ha...

På min begravning vill jag att man sjunger Psalm 766, vers 3:

JAG TROR PÅ EN GUD SOM BOR INOM MIG
OCH SOM BOR I ALLT UTANFÖR.

EN SKRATTANADE GUD SOM VILL SKRATTA MED MIG
SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR,
OCH SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR.

Men det är inte dags än!
Jag ska trotsa muskelvärken, andras oförstånd, tröttheten samt skölja munnen efter kräkningarna... och gå ut i regnet och dricka mig otörstig av dropparna från Guds himmel.

De bästa hälsningar, med mycket liv i kroppen min, trots allt.
Helene F Sturefelt,

- som fotograferar Vita byn som byggs klar.
- och som vet att i svagheten kan en annan styrka bli synlig. Din!

Läs: http://ikroppenmin.blogspot.se/
Tack Kristian. Vila i frid.

Sol över livsbygget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar