UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 14 juli 2013

UGGLA, OLLE och the SOUNDS



VIP-läktaren på Hasslöfestivalen.

Hur kan lilla Hasslöfestivalen, med sina sextusen besökare, ha möjlighet att få hit så fina artister?!

Lördagen den 13 juli var det en kavalkad av vad svenskt musikliv kan uppvisa!
Olle Ljungström, Vapenbröder, Maja Ivarssons the Sounds, Magnus Uggla samt några mindre band.

Det var bra!

Vapenbröder. Inte systrar.

Öronen orkar inte med allt, och man måste hålla huvudet kallt, åtminstone fötterna, och dricka mycket vatten...
... vilket inte alltid är artisternas dryck bakom kulisserna.

Hyllningen av alkohol kommer jag aldrig att förstå.
Och att den vuxna rockgenerationen tar med sig sina barn utan att ge dem ordeentliga hörselskydd kan jag absolut inte förstå!!

Det var alldeles för många barnvagnar inne på festivalområdet, och alldeles för många som inte hade skydd för öronen.
Och hur kan man amma sin lilla bebis där decibellerna dunkar så att vi andra letar efter propparna?

Barnen får väl hänga med... jag har faktiskt semester.
De ska vänja sig... och de kan inte vara ensamma hemma... och...

Däremot är det mycket bra med rullstolsrampen för dem som behöver det. Det var nästan lite som vip-platserna, med bästa utsikten.


Äntligen fördel.

Olle Ljungström spelade kl 16.
Han fick ett mycket varmt mottagande, både av solen och den hängivna publiken.

Olle har blivit folkkär tack vare "Så mycket bättre". Innan visste inte många vem han var, men nu har hans låtar allsångs-karaktär!
Och när de spelade  "En apa som liknar dig", som Darin tolkade så snyggt, sa Olle försynt om sin egen låt:
- Vi har också en version...


Olle Ljungström på Hasslö.

Olle Ljungström rockar inte på scen. Han är vinglig i kroppen, nästan lite "avtänd", utan rytm och kraft...
Inget mellansnack, han orkar inte, men han är glad, ler och trivs.

De avslutade med Norrländska präriens gudinna, och jag undrar vad Maja Ivarsson tänkte där hon satt back stage och inväntade sin entré.
Texten är konstig och klurig, och ibland undrar man om Olle själv vet vad han skriver...

Olle är sinnebilden för vårt behov av att få vara just vingliga, osammanhängande och ändå försöka berätta nåt...

Olles bilder.

Publikens värme var äkta och applåderna ärliga.
Liksom Olles egna ord:
- Det är jag som ska applådera er.

Det vilar något evangeliskt över det, mitt i sin trasighet.


Mycket folk såg Olle.

Jag drog mig undan och vilade ett tag.
I en lekpark.

Kl 19.30 var det dags för Caj Karlsson igen, nu med hela bandet Sinn Fenn.
Mandolin och thin wissle ger klang åt punkrytmerna.

Men här kommer nästa tveksamhet.


Sinn Fenn. Publiktrycket ökar.

Roliga melodislingor hjälper inte om spriten ska flöda i texterna.
- .. å nu ska vi sjunga Brännvinsbåten, aahhh! Är det en skröna eller är det sant att den låg där ute och väntade på redden?

Det känns tonårsflabbigt, omanligt och billigt att leka Blekinges svar på Bellman, särskilt när man vet vad alkoholen ställt till med i deras liv - och ännu gör...

Hej alla barn, lyssna inte på vad farbror Caj sjunger om!
Men jag hade ingen mic att säga detta i.

Caj Karlsson, nykter alkoholist.

En uppfriskande fläkt var då bandet Nam Nam på lilla scen.
Namnet var barnsligt men budskapet äntligen något att ta till sig.
Sångaren sa:

- Nu ska vi bli lite allvarliga, bara en liten stund:

Vi lever i Girighetens tid. Överallt griper grigheten omkring sig.
I katolska kyrkan kan präster förgripa sig på pojkar utan rubriker, stora oljebolag kan skövla regnskogar utan att vi hör några protester, banktjänstemän håller varann om ryggen och utväxlar enorma bonusvinster och så vidare.

Nam Nam och Girigheten.

Låten skulle kunnat ha varit en tonsättning av mina predikningar...
Grönt strålkastarljus förstärkte den musikaliska protesten mot girigheten, med smak både av teologi och politik.

Och Nam Nam viftade med vita flaggor, där en blivit röd, av... ?


Johan Harding med vit-röd flagga.

Kl 21.30 stor några världsartister på scen;
The Sounds med Maja Ivarsson.
Attityden skruvades upp några snäpp och plötsligt kändes Hasslö alldeles väldigt för litet...

Maja svängde med mikrofonen, som vi sett henne göra på "Så mycket bättre", fångade den bollskickligt och gjorde sina karatekicksparkar...
Urtuff.


Maja Ivarsson, urtuff. The Sounds.

- Är ni med? ropade hon.
Men det var vi inte.

Det var liksom för svårt. För mycket. För stort. Too much USA.
Kanske för bra...

Publiken fick inte plats i det perfekta. Och det gick inte att höra vad hon sjöng.
Ja, det där var kanske tant-varning, men vad vill the Sounds förmedla?
Bara fräcka moog-ljud från synthesizern?

- Shake, shake, shake...

Jo, klappa i händerna kunde vi, lite.

Vid Baja-majorna var kvinnorna emellertid överförtjusta och shakade av hennes framtoning:

- Åh va´ snygg hon é!
- Vilken attityd!
- Jag skulle kunna bli lesbisk! Want Ya!

Jodå.
Men det blev inget extranummer. Det fanns liksom inget mer att tillägga.

Solen var nedgången bakom tallarna. Man skulle kunna tro att jag skulle skriva "palmerna" eftersom Hasslö kallas Lilla Hawaii, men ack nej.

Grantallar vid entrén.

Halv tolv var det kolmörkt ute och strålkastarna var behövliga för alla.
- Mår ni bra?? hördes en stockholmsröst ropa ur rökmolnen.
- JAAA!
Publikkontakten var en helt annan.
- Ja de é klart ni gör! sa Magnus Uggla. Jag é ju här.... !!!

Kaxig med go´. Tuff men blyg, så som han själv berättade om sig på "Så mycket bättre".
Tycker om dig.

Nattugglan kommer.

Magnus Ugglas låtar är ett pärlhalsband av hitlåtar.
Nu blev det allsång igen, även detta med pubertala förtecken.

Hur känns det att vara 60 år och sjunga om att dra ner på stan och "jaga brudar på stan"?

Nu gick allt runt i huvudet på mig....

- Katolska småpojkar i en Brännvinsbåt är Nåt för dom som väntar, alla är Giriga och Sinn Fenn super skallen av sig, men det gör inget för Magnus Uggla skiter i Amerika, vilket inte Maja Ivarsson gör, de har sin karriär där, och vad säger Astrologen om hela skiten... ?

Johnny the Rocker är Kung kung kung i baren och vart har mina vänner tagit vägen...?
Gode Gud hjälp oss alla!

För mycket.

Det var bara för mycket när herr Uggla på slutet tog upp Olles låt "Jag och min far".
Känslan av att stå där med en urna och vara förtvivlad blev ett sentimentalt övergrepp.

Festivalen skulle nå sin topp, inte gå i graven! Väl?
Och begravningsentreprenören hade gått hem...

Varning för Magnus Uggla på Stan, på Hasslö.

Nu har du fått läsa min recension av Hasslöfestivalen. Men det är kanske viktigare att undra:
Vad gör en semesterledig präst på en festival?

Även jag njuter av musik och stämning, men viktigast är att gå runt bland folk, hälsa och lyssna, trösta och välsigna.
Att vara en Guds representant bland andra tanter, ett fridens tecken för någon, kanske hopp för någon annan.

Och det bästa är att jag får själv ta emot samma sak av alla jag möter! Tack till er. Applåd.

GUDS FRID VARE MED ER ALLA!

Helene F Sturefelt, rock-prästen utan över-rock...

Slutet gott, allting gott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar