Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 4 juli 2013

TILLBAKA TILL JORDELIVET


Detta är det fjärde och sista inlägget om den fantastiska lilla boken "En glimt av evigheten", skriven av Ian McCormack.

Tillbaka genom ljustunneln.

Jag har aldrig läst något liknande...
Hans erfarenhet av att vara död, vara i helvetet men sedan dras upp i en våg av Guds kärleksljus är en alldeles fantastiskt erfarenhet, bortom alla ord...

Jag har gett bort mitt exemplar, så jag återger det sista ur minnet.
Texten är bildsatt med några tavlor som mina systrar och jag har målat tillsammans.

Upp ur havets djup.

För sin mors skull, valde Ian att komma tillbaka till detta jordiska liv, för att hon skulle få veta att de dödliga kubmaneterna inte skickade honom till döden i helvetet.
Innan han drog sin sista suck, hann han göra upp med Gud och be om förlåtelse för sina synder.

Han skriver:

Det hade gått ca 15-20 minuter och den indiske läkaren konstaterade att jag var död.
Men när jag bad Gud sända mig tillbaka, kände jag hur jag åter var i min kropp och hur Gud sände värmen tillbaka i mina muskler.

Jag var på väg mot bårhuset.
Läkaren stack något vasst i min fot för att se om det fanns någon reaktion kvar.

De såg fullständigt skräckslagna ut när jag sakta öppnade ögonen...

Jag ville stanna kvar på armésjukhuset men mina kompisar tog mig därifrån, hem till bungalowen.
Nu skulle det bli fest!
Men jag var trött... och kunde inte berätta vad jag varit med om...

Drogs upp mot ljuset.

Men alla var inte glada.
Nu började en djävulsk kamp i andevärlden att få mig tillbaka till mörkret.

När jag skulle sova kände jag den där obehagliga känslan att "någon var i rummet".
Till min fasa såg jag åtta par ögon stirra på mig, med röda springor till pupiller.
Kvickt tog jag min ficklampa och lyste på dem - försvinn!

Dagen efter ville mina vänner fortsätta surfa och festa. De pratade och hade den vanliga jargongen.
Men nu hörde jag att de inte menade vad de sa, jag genomskådade deras masker.

- Ian, om du vill återvända, måste du se allt i ett nytt ljus, hade Gud sagt till mig.
Jag började sakta förstå vad det betydde.

TY DET ÄR INTE MOT VARELSER AV KÖTT OCH BLOD VI HAR ATT KÄMPA, UTAN MOT DENNA MÖRKRETS VÄRLD OCH MOT ANDEKRAFTERNA I HIMLARYMDERNA.
                                                     Efesierbrevet kap 6:12

Inte lätta att se...

Nästa natt blev värre.

Demonerna skickade en flicka i byn som jag kände igen.
- Kom ut till oss, Ian! lockade hon med vänlig röst.
Men i hennes ögon lyste de röda strimmorna....
- Nej! Försvinn! I Jesu namn!

När jag sagt det, såg jag hur flickan liksom rycktes tillbaka då Jesusnamnet nämndes.

Med bultande hjärta gick jag och la mig och tänkte intensivt på vad Gud sagt till mig.


Tredje anfallet var det värsta.

Demonerna gav sig inte. Jag hörde röster, skrik och stenar kastades mot bungalowens fönster.
- Ian, du tillhör oss! Kom ut!
Ett spjut stacks in, och med all min kraft lyckades jag vända det tillbaka.
Skuggor som av hundar kröp iväg...

Jag skulle upp tidigt för att flyga hem till Nya Zeeland.
Men byns enda taxi var saboterad - med ett spjut rakt genom motorhuven...

Äntligen satt jag på planet hem.
Skulle min familj kunna tro det jag ville berätta?

- Du är kristen nu, Ian.
Vem var det som talade till mig? Jag såg mig om, men ingen i sätena bredvid var riktade mot mig.
- Ian, du har överlåtit ditt liv till mig, du är en kristen.

Det var Guds röst jag hörde i mitt inre.
Kristen?
Vem vill vara kristen??

Det begreppet passade mig inte alls.
Men när jag tänkte efter vad jag varit med om, fick jag ge Gud rätt. Igen.

TY OM DU MED DIN MUN BEKÄNNER ATT JESUS ÄR HERRE, OCH I DITT HJÄRTA TROR ATT GUD HAR UPPVÄCKT HONOM FRÅN DE DÖDA, DÅ SKALL DU BLI FRÄLST.
                                                 Romarbrevet kap 10:9

Bejaka. Inte förneka.

Planet mellanlandade och på hotellrummet kom obehagkänslorna tillbaka.
Vad var det nu då?
En Buddha-staty stod på en hylla. Den skenbara friden var ingen frid. I nattens mörker glimmade ögonen till igen, men nu med vita springor.

- Gode Gud, jag orkar inte mer! Vad ska jag göra??
- Läs Bibeln.
- Suck! Snart ber du mig väl att gå i kyrkan också!!
- Ja... Ian, se världen i mitt ljus.

Boken slutar med glädje hemma hos familjen. Ians pojkrum stod orört, som om alla år av äventyr och festande inte hade inträffat.

Men han bestämde sig för att ta tag i sitt liv. Ian McCormack blev så småningom pastor som reste vida omkring, skrev och förkunnade det han fått nåden att uppleva.

- Det finns en levande Gud! Det finns förlåtelse för varje synd, ja det finns ett liv att leva både här, och sedan i evighet!

JESUS SA: JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.

Led mig, Herre, på din väg.

Och här sitter jag, Helene, i sommarkvällen efter ett kvällsdopp i Knipehall, bortanför Lösens kyrka.
Inga brännmaneter i sikte, eller andra hot.

Så viktigt det är att vi vågar dela våra andliga erfarenheter med varandra!
Både de mörka, när vi kämpar, och de ljusa när livet ler mot oss.
Denna blogg är till just för den uppmuntran.

Jag är oerhört tacksam för denna bok, som fördjupat min tro på Gud, fördjupat allvaret med helvetet och framför allt; väckt min längtan efter himmelen.

Längtar efter Ljusets källa.

Men vår tid vill inte veta av allvaret i Gudsrelationen.

För många är Gud bara ett "tillval" i livspusslet, en andlig inrednings-dimension som passar till kuddarna från Indiska... med doft av rökelse.

Att vara kristen är ingen åsikt. Inget beteende att "niga och bocka".
Det är en relation. Med Kristus, i kärlek!

Vägen fram är att våga fråga:
- Herre, vad vill du med mitt liv? Vad behöver jag göra upp med?
Hur ska jag gå framåt?

Du kan inte hjälpa. Stendöd.

Bibelläsningen är min räddning.
Just nu läser jag Romarbrevet kap 7. Det är en mycket tuff läsning, ja en slags gudomlig operation av hela min varelse.
Men det tar vi en annan gång.

Nu till helgen väntar "lilla Ulvsmålafestivalen" då Guds ord ska förkunnas i Eringsbodas nordliga skogar, utan dansband, men med full kraft av helig Andes medverkan.

Jordiska hälsningar, med hjärtat i himmelen.
Helene F Sturefelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar