UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 27 september 2012

TOMAS SJÖDIN om VILA


Himmelsk vila. Och jordisk.
Rödeby kyrka 1877.

Tomas Sjödin var på besök i Rödeby kyrka ikväll.

- Jag tar Kermit med mig och så åker vi dit!
Kermit är namnet på latmasken, alltså min gipsade högerhand. Tack vare honom går det nu lite mindre fort...
Och det passade ju bra till kvällens ämne:

ATT VILA ÄR ATT TA ANSVAR.

Vilken provocerande titel! Den boxar mig rakt i magen...
Vila är tabu!
Men Tomas Sjödin gav ord och legitimitet till det som är vår tids stora brist.
Vila.
Är det därför vi fattar så många dåliga beslut? För att vi är så stressade? Säkert.

Det går inte.

Följ med till Rödeby! Här kommer några uppsnappade tankar. Fyra punkter.

Tomas skapade genast en god stämning och lovade att inte "sjunga Långsamhetens Lov" utan tempoväxlingens!
Tack. Annars hade det varit kört för mig.

1. Vila förutsätter begränsning

Munken sa till den utarbetade affärsmannen, som skulle vila några dagar på klostret:
- ... och är det något annat du behöver så ska vi hjälpa dig att leva utan det.

Eupidius, 400 f Kr, sa:
- Om du vill göra en människa lycklig, så ge henne inga rikedomar, utan ta några önskningar ifrån henne!

Det som hotar att slita sönder människor och relationer tycks vara detsamma i alla tider:
Mycket vill ha Mer.

Vi lider under den förlorade förnöjsamheten.

För att vinna ett liv, måste man vara beredd att förlora andra tänkbara liv...

ex) en del renoverar ihjäl sig, aldrig nöjda.
ex) medan andra är helt hemma i sitt eget liv.

Strunta i renoveringen!


Mina tankar svepte runt i kyrktaket. Vad använder jag all min tid till?

Som heltidssjukskriven går halva dygnet åt till att sova, inkl trappa ned på kvällen och vakna långsamt på morgonen.

Jag är glad att slippa svinottan på onsdagarna... då jag skulle stå redo att leda morgonmässa och ibland även personalmöte, ledningsgrupp, snabblunch, begravning och sedan sinnesromässa... Gode Gud så galet!

Nu stryker jag tvätten fint, lagar enahanda mat, gräver (grävde!) i trädgården och vilar på soffan. Kanske bloggar, om inte kapaciteten tagit slut vid kvällsmaten...

En sak i taget.
Interiör Rödeby kyrka.


Tomas sa:
- Bakom varje dröm ligger hårt arbete. Det svåraste är att välja bort det som inte skall vara där.

Myckenheten dödar det som redan finns.

- Nu talar han om mig igen, tänkte jag och svalde en tår.
Kalciumnivån ligger fel och besköldkörtelfunktionen måste rundsmörjas.
Förlåt mig kroppen!
Kermit nickade i gipset. Latmasken är min bästa vän.

Mycket i livet blir bara halvfärdigt. För oss alla. Acceptera det.

Ingen säger på dödsbädden:
- Jag hann iallafall få upp taklisterna!
Nej, vi talar alltid om kärleken och våra relationer när det är allvar.

Här satt vi. Nu gick jag.


2. Att vila är att växa.

Telefonen ringer lördag morgon 07.15:
- Väckte jag dig?
Och med en pigg röst i sovrummets mörker, hör man sig själv blåljuga:
- Nejdå!
Varför ljuger vi om vårt behov av vila och sömn? - - -

Petter Murback pekar i Skriften.
Tavla i Rödeby kyrka.

Bibeln berättar ofta om trötta människor som släpar sig fram...

* NT nämner vilan oftare än arbete, trots att många texter kan var pliktförhärligande.
* GT låter Tio Guds bud ge tredje platsen åt Vilodagen. Annars hotas alla de andra relationer som sedan räknas upp.
* Skapelseberättelsen låter människan träda in på scenen när allt är så gott som klart!

- Välkomna! säger Gud, ni kan börja med att ta vilodag imorgon.
- Men... vi har just kommit och inte hunnit arbeta!
- Just det. Då börjar ni med att vila.

Tomas Sjödin poängterade med att vi får gå in i livet där alla förutsättningar är klara.
Och att vila före jobbet... så att man är beredd på det som kan komma.

Hm, då vill jag vila hela tisdagen... och helst på torsdagen med, för att orka med fredagen...

Du och jag!


3. Att vila är att ta ansvar.

Man kan tycka det är ansvarslöst att vila.
Men det är inte att släppa sitt ansvar, menar Tomas, utan att faktiskt ta sitt ansvar.

Det har jag inte vågat hävda någon gång... i rädsla att bli kritiserad.

Ibland behöver vi vila från det eller dem vi älskar mest. Det kan vara en sjuk anhörig, en jobbig familjesituation eller ett krävande jobb som vi trivs med.
Och så berättade Tomas den gripande situationen kring sonen Karl-Petters död, som inträffade när de var bortresta på semester...

Endast återspeglingar återstår.


För att stå ut med allt det halvfärdiga, skriver vi om vår livshistoria så att den blir lättare att leva med. Vi måste få låta ljuset lysa in även i vårt mörker - och ge varann det hoppet, för att kunna gå vidare.

Att vila från den man älskar, är samma kärlek som får mig att vara närvarande.


4. Ge sitt vardagliga arbete en chans.

Vila är re-kreation = återskapelse.

ex) Lägg ifrån dig korsordet så kommer orden av sig själv nästa dag.

Något skapas i vilan, som inte blir till annars.
I den judiska tankevärlden är det mycket viktigt:
- Någon annan bär när jag vilar.

Gud bär.
Brinnande busken, Rödeby kyrka.

Till sist, lappen från tanten som hon gav till Tomas efter ett föredrag:
-  Hut ljuvligt att ingenting göra, och sedan vila efteråt!

Bifalles! Saken är biff. Amen.
-Kom nu Kermit, vi ska åka hem.
Men han hade somnat. Inuti gipset...

Helene Sturefelt
- i träda.

Helt slut, Kermit och jag.

onsdag 26 september 2012

EN STILLA HÖSTDAG


En stilla höstdag.

Hur gör man "ingenting"?
Hur låter man bli att tänka?

Man kan blunda, hålla för näsan och öronen.
Men var sitter fjärrkontrollen till tankeverksamheten?

Jag gick en runda i bokskogen och bländades av lönnlövens höstfärger.
Skolbarnen lekte och byggde kojor.
Jag vill också vara ett barn... bli liten, tillbaka till det kravlösa.

Kojbygge i Gullberna Park.

Vad säger familjen då? Arbetsgivaren? Försäkringskassan?
- Hej jag har nu tagit detta med vila på allvar så ni får inte ställa några krav på mig...  fast räfsa löv går bra.

Nej, detta är inte lätt.
Och i Spanien sviktar ekonomin liksom i Grekland. Det är lika allvarligt som njursvikt.

Lars Björklund, sjukhuspräst, Sigtunastiftelsen, har skrivit många fina ord.
Denna dikt hjälpte mig genom dagen:

Nervbanor i lönndom...

DET MÅSTE FINNAS DAGAR
DÅ INGENTING HÄNDER
DÅ KRAVEN FALLER
OCH INGEN RÄKNAR MED VAD DU GJORT ELLER INTE.

DET MÅSTE FINNAS DAGAR
DÅ TANKARNA VINGKLÄDS
DÅ DET ETABLERADE INTE GÄLLER
OCH INGEN BRYR SIG OM VAD DU BEJAKAR ELLER FÖRKASTAR.

DET MÅSTE FINNAS DAGAR
DÅ BARA DU ÄR VIKTIG
DÅ RELATIONERNA VILAR
OCH INGEN FRÅGAR VART DU GÅR ELLER INTE GÅR.

... och längst in - Guds hjärta!

Publicerad av
Helene Sturefelt, i lönndom...

tisdag 25 september 2012

NATURLÄKAREN


Också en läkarstation. Klipp till!

Man måste vara ganska frisk för att orka vara sjuk...

Detta inlägg är en upplevelse av den västerländska läkarvårdens oförmåga att hantera kroppens inre obalans, samt en koppling till Jesus i Markusevangeliet och kinesiologi.
Fotona är tagna i franska klosterstaden Cluny.

Men föst vill jag tacka Gud för röntgenavdelningen och gipssköterskan som tog hand om min skadade hand. Den vilar stilla bredvid datorn nu, allt medan vänsterhanden springer över tangetneternaa - hoppsan, ta det lugnt!

Utryckning vid Pont de Levée. Tvätt-bron.


Hur kommer det sig att västerländska läkare, efter sju års studier, knappt tittar en i ögonen när man kommer in till dem, och bara har förmåga att skriva ut penicillin, kortison eller nåt annat symptomdämpande - utan att verkligen söka orsaken till det kroppsliga felet?

På den lokala läkarstationen satt jag, ledsen och utslagen, med brutet lillfinger och min utmattning, som fått kroppens inre organ att svaja.
Rix Megapol dunkade i radion, väntrummet var fullt, och jag ryggade tillbaka...
Pulsen ökade.
Inte få panik, andas djupt, andas, inte gråta, skärp dig... Ont, aj aj.

-Gud, vi ber för dem som lever i kaos och utsatthet...
Sinnesromässans böneord kom för mig...

Hjälp! Bro-kors i Cluny.


Läkaren kände igen mig. Hon mötte mig förra året då bröstsmärtor signelerade att hela livssituationen var fel.
Men hon såg missbelåten ut för att jag inte underkastat mig hennes behandling. Jag förklarade att det var inte där felet satt, utan ville kolla sköldkörtelns funktion nu.
- Varför då?
- Ja, du kan säkert sambanden bättre, sa jag, men något är fel i kroppen, med kraftig pigmentering, träningsvärk i musklerna utan attt jag tränat och närminnet borta...

Men hon tittade bara in i sin dator... Muttrade surt att remiss till röntgen med handen var ok, men det andra...
- Suck, vi kan väl ta några rör med blod och kolla... men vi kollade förra året och då var det ju bra...
- ?

Det gick ju bra förra gången jag gick över...


Jag sa inte tack när jag gick. Jag tog inte i hand heller - då hade hon väl krossat hela handen i frustration att inte kunna göra något...
- Förlåt att jag störde dig på jobbet, sa jag inte. Jag skall aldrig mer komma tillbaka, sa jag inte heller. Men tänkte!

Samma eftermiddag hade jag tid hos en "naturläkare". Jag var trött och sur, vad skulle det nu bli för hokus pokus?

Kroppen är kemi. Man måste kunna undersöka kroppen på dess egna villkor.

Brian på Hästö är en väderbiten man från Nya Zeeland. Han är utbildad kemist och fysiker, därefter naturläkare med kunskap i kinesiologi.

Vem kan öppna blindfönstret?
Eglise St Marcel i Cluny.


Jag kom in i ett litet rum som såg ut som dett kemilabb... Bordet fullt med små flaskor med mineraler och en stadig blick. Jag fick en kvart att redogöra för min situation, sedan tog han fram en lång sladd.
- Med hjälp av elektromagnetism ska vi nu förstärka kroppens signaler vad som är fel och vad som är bra, ok?

Sladden virad i cirklar skulle jag hålla framför kroppens olika organ. I cirkeln placerade han olika små flaskor, och kollade reaktionen på magnesium, krom, glykos... jag kan inte allt...

Med min friska hand skulle jag hålla  tumme och ringfinger emot varann. För varje ämne försökte han dra isär fingrarnas cirkel. 
Om kroppen hade tillräckligt, kunde han inte rubba cirkeln. Men där det var brist, hade jag ingen styrka att hålla emot...

Efter en stund började en bild träda fram.
- Ditt Krebs-omlopp fungerar inte. Cellerna kan inte omvandla det du äter till energi i tillräcklig mängd. Du tar ut där du inte satt in. Kroppen bryts sakta ned.
Vi ska nu omprogrammera detta med en frekvens, sedan ska du äta de mineraler du saknar samt extra protein.

Han fyllde i sin lista och jag svalde gråten - här fanns en man som visste vad han talade om och som kommunicerade med kroppen utan omvägar!

Blåslagen hand.

- Jag ser att din hand är traumatiserad, den ska också få lite hjälp innan du ska till röntgen...

En riktig läkare! En läkande läkare!

Jag förstod inte allt han gjorde, men jag kände resultatet - ännu inte i kroppen men i själen!
Han rörde vid mig som en människa, inte som en besvärlig patient som stör på jobbet...

Patient. Tålamod.
Ja, sannerligen!

Läs mer om kinesiologi här:
http://www.kinesiologi.se/pdf/kinesiologi.pdf


Öppna dig! Läkande beröring.

Var det så här Jesus också gjorde?
Såg, rörde vid, agerade...

Han tog den dövstumme mannen avsides - det ska inte vara ett folknöje när helande sker...
Vännerna bad Jesus lägga sin hand på honom... röra vid honom.
Markus måste ha tjuvkikat, för han berättar att Jesus stack fingrarna i den dövstumme mannens öron, spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom:

- EFFATA! (det betyder ÖPPNA DIG).
Och kroppens låsningar släppte.

Läs vidare i Markus kap 7:31-37.

Det står inte att vi ska göra likadant, men sättet att bemöta är mycket gott!
Att läka, är att se, lyssna, bry sig om, och sedan ha den kunskap som krävs att komma åt det onda.

Ledning mellan kyrkan och det vanliga huset.


Och i nattens mörker googlar jag på Njursvikt - och hittar hur allvarligt stressen skadar oss...
Om inte jag själv hade tagit initiativ att gå till denne naturläkare, då hade den vanliga sjukvården missat att mina binjurar sviktar betänkligt, efter många många år av stress och adrenalinpåslag, och jag hade...
... nej, hjälpen kom i sista ögonblicket!

http://www.hypo2.info/hem/binjurarnas-roll

Nu ber jag om bättre samarbete mellan västerländsk medicin och den alternativa.

Jesus, ge oss ditt sinnelag, din medkänsla, ditt läkande till hela människan. Amen.
Slutsats:
- Jag går hellre till en naturläkare än till en onaturlig läkare...

Enhandade hälsningar,
Helene Sturefelt

fredag 21 september 2012

BÖNPALLEN I TAIZÉ


Bönpall.

Nej, det handlar varken om motorcyklar eller spättor!
Det handlar om en riktig bönpall - ett enkelt stycke trä att sitta på vid bönestunderna.

2012 begav sig en medelålders teolog iväg på cykel från hotellet i Cluny för att deltaga i kvällsbönen, medan övriga bussresenärer packade upp sina väskor.

Hon längtade efter den plats där så många funnit frid och lämnat sina bördor bakom sig.

Redo för bön.

1940 begav sig en ung teolog in i Frankrike från Genève, också på cykel. Han sökte efter ett hus att bo i, i gemenskap med dem som hade det svårt.

Runt broder Roger växte sig gemenskapen stark. De tog sig an judiska flyktingar, tyska krigsfångar och föräldralösa barn.

Idag är klostret i Taizé en internationell mötesplats för unga människor från världens alla hörn.
De möts i de sjungna bönernas gemenskap och blir lyssnade till i respekt.

Frère Roger, saligen insomnad.

Men alla kommer inte på cykel...
Min färd fick ett abrupt slut. Fotbroms saknades.. och handbromsen högg så tvärt att jag kastades av, rakt i gatan, med hjälmen före...

En ung, fransk medicine studerande mötte en bedrövlig syn där jag kom släpandes på mördarcykeln i Taizés branta backe.
Här hjälpte inte bönpallen - nu var det sjukstugan som gällde, snabbt.

Någon timme senare satt jag omplåstrad på kvällsgudstjänsten och försökte andas ut. Men smältvattnet från ispåsen rann, liksom snor och tårar på sångpappret...
- Halleluja...

Mörkret är inte mörkt för dig, Gud.

Nej, det här går inte. Jag tog pallen och gick ut.

Vad hände?
Huvudet helt, nåja det som ännu är kvar, utan hjälmen hade jag inte suttit här.
Glasögonen hela, bara skärsår på kinden. Handen smällde i, men skyddshandskarna tog allt skrapet...

Jo, ett litet halleluja vill jag nog kosta på mig.
En sådan tvärniit hade kunnat gå mycket värre.
Änglavakt. Alldeles säkert!

Så övar jag på livsläxan att tacka Gud för att bli förd dit jag inte vill... för att Han skall kunna förbereda nästa fas, som ligger bortom min kontroll.

Nu ska vi inte överdriva... overdrive...

Broder Roger hade inte heller kunnat ana vad hans trofasta arbete skulle få för konsekvenser... Flera är de priser och utmärkelser som Taizés grundare har fått ta emot.
Jag instämmer också i den kören! Tack Gud för dessa trofasta bröder, som låter solidaritet gå hand i hand med bönen.

Den tillit som bröderna sprider har sin källa i Guds kärlek. Den är lika konkret  uttryckt som när Jesus själv gick på jorden.
Och längst fram i Försoningskyrkan fladdrar de oranga gardinerna som ett tecken på att Guds helige Ande är levande och verksam.


Textil eld.

Tack Pierre för din ömsinta omvårdnad.
Tack Gud för din tuktan.
Allting har sin tid.

ALLTING HAR SIN TID OCH VARJE FÖRETAG UNDER HIMLEN HAR SIN TID.
BRYTA NED HAR SIN TID OCH BYGGA UPP HAR SIN TID.

GRÅTA HAR SIN TID OCH LE HAR SIN TID.
CYKLA HAR SIN TID OCH SITTA PÅ AKUTEN HAR SIN STUND...

KLAGA HAR SIN TID OCH DANSA SITT BRUSTNA HELLELUJA HAR SIN STUND...
SITTA PÅ BÖNPALLEN HAR SIN TID OCH BLI GIPSAD HAR SIN STUND...

... men nu syns det ialla fall att nåt är fel!

Tacksam. Inga pekpinnar, tack.

Nu ska jag fortsätta läsa Predikaren kap 3, allt medan Aktuellt rapporterar om att allt fler ifrågasätter evolutionens blindhet.
Det finns fler teorier...
Jag inväntar min egen utveckling, eller åtminstone någon sorts intelligent mutation, som gör att jag kan återvända till arbetslivet innan jag blivit pensionär...

Vi får väl se.
Bestörta hälsningar, bönecyklisten Helene Sturefelt

måndag 10 september 2012

GÅ I KLOSTER


Vem är utanför? Vem är innanför?

- Gå i kloster, kan det vara sunt?
- Leva i den här splittrade världen, som är så översexualiserad och fylld av våld och orättvisor, kan det vara sunt?!

Samtalet gjorde en tvärvändning.
Ja, frågan är var friheten finns...

I klosterträdgården hägrar vilan och friheten.

I alla tider har klosterrörelserna blommat upp när kyrka och samhälle har tappat fokus på frälsningen och  mänskovärdet.

Ingenstans upplever jag sådan frid och djup visdom som i Taizé, Vadstena eller Omberg.
http://www.taize.fr/sv

Solidariteten med den utsatta människan är ett barmhärtighetens ljus i klostret i franska Taizé.
Där får varje sökare söka i lugn och ro.
Gud väntar... och de sjungna bönerna bär!
Bröderna lever på många håll bland fattiga människor, för att ge dem hopp.
De lever evangeliet.

Levande evangelium i Taizé.

Och de kvinnor som känner kallade att leva som Birgittasystrar eller Mariadöttrar i Östergötland flyr inte denna världen. Nej, tvärtom väljer de det goda livet.

På nära håll har jag upplevt hur dessa nunnor vågar utsätta sig för en mycket nära gemenskap, där man blir engagerad i varandras livsöde och beroende av varandras arbete.

Detta ömsesidiga beroende skapar en enhet, mitt i olikheten, som gör att de återspeglar Guds trofasta kärlek.

Birgittasystrarnas köksfönster.

Nej, det är inte lätt att leva så nära tillsammans, även om de har varsit privat rum, eller cell, som det kallas.
Fel och brister blir tydliga, men miss-sämja tas upp med en gång för att inte bita sig fast.

Jag har hört dem berätta att de är inte rädda för konflikter, för de har en modell hur de kan lösa konflikterna.

Tänk om vi "i världen" också levde så...
Vi som lider av alla möjliga fobier. Konflikträdda - som orsakar konfliker, just därför.

Framför allt vågar vi inte syna och ifrågasätta olika sätt att leva och tänka. Allt ska vara tillåtet. Tolerant mot de intoleranta.
Både i religionssamtalet och i relationsspalterna. Då kommer vi ingen vart.

Alldeles för ofta punkteras debatten med att beskylla motparten som något med -fobi, när det istället handlar om den egna rädslan för gränssättande. Menar jag.
Lyssna färdigt!

Lyssna. Böne-antenn.

Enhet. Mono. En.

Mono-teism - En Gud.
Mono-gami - Gift med En person.

Inte poly. Många.
Poly-teism - Många gudar.
Poly-gami - gift med många.
Eller det som är "inne" alltmer: poly-amorös - vara förälskad i många och ha flera partners samtidigt.

Splittrad. Rädd för närhet. Rädd för beroende. Rädd för att ta ställning... bli avslöjad i sin brist. Kärlekslöst. Gå när det inte passar.

Gå inte. Kom!

Eller inom religionen, där vi har blivit religiösa analfabeter i vår okunskap:
- Kom och bygg ditt eget altare! Välj på det religiösa smörgåsbordet.
Nej, det fungerar inte så...

Jag blev uppriktigt beklämd när jag hörde en radiointervju i lördags med en kvinna som kallade sig just för "poly-amorös". Programledaren var politiskt korrekt och lyssnade artigt, men kunde till slut inte låta bli att undra:
- Men om du träffar någon som inte klarar av att du har flera män samtidigt?

Hon ville att hennes sexuella girighet skulle accepeteras av omgivningen som någon form av mänsklig rättighet, att leva som man vill...
Men poly-amorin var på hennes villkor - det var hon som bestämde vem hon släppte in...
Just det.
Hon ville välja, men inte själv bli bortvald.

Välj inte bort mig!

NI SKALL INGA ANDRA GUDAR HAVA JÄMT MIG.

Tio Guds bud utgår från enheten. Mono-teismen. Mono-gamin.

I Guds kärlek kan vi vila.
Hos Honom behövs inget religiöst smörgåsbord.
Guds kärlek driver ut all rädsla att bli avslöjad i sin brist, där är beroendet ett välsignat tillstånd, inte ett svaghetstecken.

I vår västerländska girighet nöjer vi oss inte med att ha en bil - vi skall ha två, inte två hus - utan tre, inte tre män - utan fyra!
Och själen förlorar sig långt bort i periferin.

Big Misstake. Själen flyr.

- Gå i kloster, kan det vara sunt?
- Ja, för oss "vanliga" är det alldeles underbart att slippa girigheten ett tag, slippa den mångfald som saknar centrum... slippa poly-fonin...

De mångahanda ljuden tystnar, och plöstligt hör jag Guds hjärta slå:
- Jag älskar er alla!

Hm, den ende som kan vara poly-amorös, utan att det blir fel, är Gud själv!
Guds kärlek väljer inte bort, utan enar.

Tack och lov finns denna underbara Gudskärlek både innanför och utanför klostermurarna!

Grundmurad tillit.

En enda hälsning, Helene
alias Sture Polyfelt

fredag 7 september 2012

NEJ, ALLA ÄR INTE JESUS


Det Heliga Hjärtat.

Thomas di Levas sång "Alla är Jesus" blev utgångspunkten då min chaufför och jag träffade en nunna - syster Gertrud, en av Mariadöttrarna - utanför Vadstena.

Heliga Hjärtas Kloster ligger skönt vid Ombergs fot, med Östergyllens bördiga åkrar nedanför och Tåkerns grunda sjövatten i horisonten.

Vi hade bestämt tid för möte på klostret. Med oss hade vi asken med bönelappar. De skrevs veckan innan, bland ölglasen på uteserveringen då Matz spelade på Grevagården, till förmån för sin klosterresa.

WWJD - What Would Jesus Do.

- Egentligen skulle jag hälsa er välkomna genom att lägga mig ned på golvet! sa sr Gertrud, det är nämligen ett sätt att visa hur högt människans värde är. Vi ser Kristus i vår medmänniska. Men hade jag gjort det, skulle ni väl fått dåndimpen...

Syster Gertrud är en underbar människa, varm och glad med en kristen tro som är djup och väl förankrad.

Hon kände mycket väl till Thomas di Leva, men värjde sig för den alltför närgångna låttiteln. Han ville vända bort blicken från sig själv och menade att i så fall är alla Jesus...

Jag sa:
- För mig är det en hädelse. Det Jesus har gjort, kan ingen av oss göra. Vi kan inte bära andras synder på våra axlar, vi kan inte bringa försoning för världens uselhet... men vi kan vara hans efterföljare!

- Här i klostret lever vi i en personlig relation till denne Jesus. "Jag" är hans "Du".
Och jag tittade på hennes ring, på höger ringfinger, som visar att hon har vigt sitt liv till Kristus...

Nej, bara Jesus är Jesus...


Innan vår resa upp, fick vi många frågor med oss, inte minst vad gäller sexualitet och bön.
Jag och min man lever efter ett ord i 1 Korinterbrevet kap 7:5:

HÅLL ER INTE IFRÅN VARANDRA ANNAT ÄN FÖR EN TID,
OM NI HAR ENATS OM DET,
FÖR ATT OSTÖRT KUNNA ÄGNA ER ÅT BÖN - OCH SEDAN VARA TILLSAMMANS IGEN.

Alldeles för många gör misstaget att tro att sexualitet bara kan uttryckas kroppsligen. Nej, den kraften kan användas till inspiration i konstnärligt skapande, till att överträffa sig själv utöver de egna gränserna...
Man blir "ett med universum" kanske di Leva skulle sagt...

Sexualiteten kan även kanaliseras i bön - särskilt i den tillbedjan där hjärtat har upptäckt Guds kärlek, och kan ge sig hän i den underbaraste lovsång.

Matz och jag fick deltaga i vespern - tidegärdsbönen på eftermiddagen - i Heliga Hjärtas kloster.
Vi fick uppleva hur dessa klostersystrar sjöng med EN enda röst...

De var helt förenade i en ljudmässig enhet, som också lät oss ana en enhet med Kristus själv... så sirligt, så milt, så ljuvligt...
Ja, det var som om allt tal om "kvinnor och män" försvann. Kvar fanns bara en enda Mänsklighet...

Enhet, inte splittring - den ständiga bönen.


Många män har svårt att acceptera att kvinnor kan välja bort dem...
Gud är större än mannen.... !

Denna provokation får en del män att komma med påhopp som "hämmad" eller "rädd", när det istället handlar om integritet och en andlig längtan, större än köttets lust.

Om mannen splittrar kvinnan från Gud, då förlorar han henne.

Men om han också är hängiven Gud, då blir enheten förunderligt stark.
Kvinna, Man, i Gudsgemenskap, förenade - både till kropp, själ och ande.... åh!
Himmelen landar på jorden!

Det finns många sätt att leva.


Heliga Birgitta visar en helhetssyn där båda sidor förenas.
Hon levde i ett gott äktenskap med Ulf Gudmarsson, från 13-årsåldern till dess han dog, då hon var runt 40 år. Åtta barn födde hon.
(Nej, det finns inget tal om "sex före äktenskapet" i Bibeln, eftersom man giftes bort i tonåren och alltså var sexuellt aktiv med sin make/maka).

Men när Ulf var död, tog Birgitta av sig ringen och ägnade all sin tid åt att förverkliga Guds kärlek - både genom att ta hand om sjuka, pilgrimsvandra och att förverkliga den klosterregel som Kristus gett henne.

Kyrksalen, Heliga Hjärtas Kloster.


Vår eftermiddag på klostret var en stark upplevelse.
Vi tog fram vår böneask, tände ljus och bad tillsammans med syster Gertrud:

- för de unga relationerna... för den som lever ensam mot sin vilja... respekt för ålderdomen... om förlåtelse för dem man sårat... för lilla Alva... för skogarna...

Men vi kände skrattet bubbla när vi kom till den lapp där det stod:
- Kan du adda mig på facebook?
- Amen! Visst! Gud, vi ber för alla sociala medier att Din Närvaro skall finnas även där...

Tack. Hjälp! Förlåt. Gud, kan du adda mig?


Och jag tackar Gud för den bästa själavården som går att få - bland dessa helgjutna klostersystrar! De är mer hela till kropp och själ än många av oss andra här ute i ofriheten...

Tänk om alla, både män och kvinnor, kunde leva med denna inställning till livet: att som Mariadöttrarna tjäna dem man möter med moderlighet, styrka och ödmjukhet. Då skulle världen se annorlunda ut! Och inga skogar skövlas...

Helene Sturefelt, en "lilla-syster".

PAX - Fred, inne i klostret, och utanför...

lördag 1 september 2012

KONSTEN ATT DELEGERA


Ska dörren stängas eller öppnas?

Vad gör jag här igen??
Bloggvila är anbefallen och bokstavs-fastan är nödvändig för att mitt arma huvud ska få vila.

Jo, så är det, men nu vill jag bearbeta detta hemska med att hamna i statistiken för sjukskrivna som jobbat för mycket -  "Utmattnings-syndrom" - genom att erkänna:
- Jag kan inte delegera...

Eller fanns det ingen att delegera till?

Sanningsklotter.


Jag lyssnar till texten i 2 Mosebok kap 4:10-17 där Mose fick sin kallelse att bli ledare.
Han kom med undanflykter och förklarade sin olämplighet för Gud.

- FÖRLÅT MIG HERRE, MEN JAG HAR INTE ORDET I MIN MAKT.

Pedagogiskt förklarar Gud att han står fast vid sitt beslut att vilja ha Mose till ledare - trots hans uppenbara brister som usel talare.

- GÅ NU, JAG SKALL SJÄLV VARA MED DIG NÄR DU TALAR OCH LÄRA DIG VAD DU SKALL SÄGA.

När Mose vädjade att få slippa, blev Gud vred på honom och visade honom hur han skulle ta hjälp av sin bror Aron.

- HAN KAN TALA, HAN ÄR REDAN PÅ VÄG FÖR ATT MÖTA DIG, OCH HAN BLIR GLAD ATT SE DIG!

Så här skall ju ett arbetslag fungera, eller en familj eller klubb. Ta hjälp av varandra. Att bli ett i hjärta och tanke.
Ett sådant lag besegrar alla sina motståndare.

Inväntar siste man. Brant stig vid Vättern.

Hur kunde jag ramla så illa i diket?
Jag har inte haft förmåga att tänka eller analysera på länge, men en krypande oro gnager, med känsla av skuld, skam och annat fult.
Även vänner inom skola och i vården säger med tårar:
- Det finns ingen att delegera till!

Alltså väljer man att gå på knäna hellre än att se andra fara illa.
Vi är många som "betalar" med vår egen hälsa i gott syfte att finnas för andra.

En kvinnofälla. Ett samhällsproblem! En personlig knäck med allvarlig eftersmak.

Att säga "nej" till arbetsuppgifter känns omöjligt! Eller?
Känner du igen det?

Aron, var finns du? Var finns du broder/syster som vill träda in och rädda ledaren som dignar under sin arbetsbörda?

Kramp i vaderna - hjälp mig!

Jag övar mig i att försöka se det från Guds perspektiv:
- varken undanflykter eller övertro på sin egen förmåga fungerar.

Herren håller fast vid sitt beslut att kalla den han har bestämt.

Och utrusta den som han kallar!
Gud lämnar ingen av oss i sticket - hjälparen finns.

Kan det lilla ordet "Nej" vara det som är hjälpen?... Suck, jag kan inte! Än.

Nej! Jag går inte ett steg till!

Jag väljer att ta mig själv som dåligt exempel. Det är ingen merit precis att i sitt CV avslöja att man vara borta från arbete p g a dålig hushållning av sin arbetskraft...
Men vi är så många!!!
Det är snarare en majoritet av svenska kvinnor i medelåldern som har denna erfarenhet.

Och i kyrkan har vi våra snällhets-komplex.


I församlingen får vi träna oss i att utbilda våra församlingsbor. Många i frivilliggrupperna kanske bara längtar till att få ta större ansvar.
Det är helt i linje med vad Gud säger till Mose i slutet av texten:

- TALA MED HONOM. LÄGG ORDEN I HANS MUN.

Ibland ska trädgårdsmästaren låta sina plantor vara ifred... Och när trädgårdsmästaren kommer tillbaka, ser hen att det är Gud som giver växten!


Vi vilar. Andra växer.
En andlig lag.


Men Gud tar inte ledarskapet ifrån Mose, det skall han behålla! Den andliga auktoriteten delegeras inte...

De behöver inte ens ha en handlingsplan, inte en församlingsinstruktion i sikte eller nåt tjusigt policydokument. Inte en pärm i sikte! Brustet halleluja...

- JAG SKALL SJÄLV VARA MED BÅDE DIG OCH HONOM NÄR NI TALAR, OCH VISA ER VAD NI SKALL GÖRA. HAN SKALL TALA TILL FOLKET, FÖR DIN RÄKNING.

Sura inte Mose! Aron får sköta snacket.


Herre, till vem skulle jag ha delegerat... ?
Förlåt min iver, som ville väl, men som skadade mig själv...
Hjälp mig att vara så stilla och lyhörd att jag gör bara det som Du vill - oavsett andras förväntningar...

Jag tackar Gud för de miljöer som skänker vila och kraft, allt ifrån Vadstena till Taizé.
Jag tackar Gud för de korta texter jag orkar läsa, allt ifrån Bibelord till rocktexter.

Och jag tackar Gud, trots allt, för att han fört mig dit jag inte vill... och just här gett mig den vila som jag längtat efter i många, många år.

- OCH STAVEN SKALL DU HA I HANDEN, DET ÄR MED DEN DU SKALL UTFÖRA TECKNEN...

Pilgrimsstaven väntar.

Så talade Herren till Mose, och så talar han än idag, till oss moderna pilgrimer, tretusen år senare.

Helene Sturefelt,
- med eftertankens kranka blekhet.

P.S. Och Gud har sänt mig många Aron och Aronitor!