Regnrock i Norje, på Sweden Rock.
Hur hård är en hårdrockare?
Och vad är det som gör att tusentals normala, trevliga människor utsätter sig för kalla, blöta tält, omgivna av ölstinkande och högljudda grannar?
Jag menar, i normala fall skulle man aldrig tolerera ett sådant beteende i trapphuset eller i villakvarteret!
Men en gång om året bryter vi alla mönster och släpper alla krav.
Utom på medmänsklighet.
För medmänsklighet finns absolut på Sweden Rock Festival i den lilla byn Norje, utanför Sölvesborg!
Men detta är omänskligt!
Och nu kommer jag till dagens slutsats, i min amatör-sociologiska studie.
Det har regnat idag.
Även det smutsigaste vatten
återspeglar himeln!
Först vill jag bara konstatera att jag nog är världens lyckligaste festivalbesökare, som får bo hemma hos släkten i en ren och varm säng och - det bästa - leka med barnbarnen!
Känslan av att sitta inomhus med en varm filt om benen, fyllde mig med tacksamhet när jag såg hur regnet öste ned utanför fönstret.
Vi låg i sacco-säcken och tittade på Shrek II. De små barnen blev allt tröttare och somnade sedan gott på hårdrocks-mormors arm....
Min egen självbild är sedan länge alldeles omkullkastad, så även idag.
Min mormor var född 1898...
Regnrockare.
Hårdrockare är inte hårda.
Det är samhället som är hårt.
Men genom att lägga över hårdheten på musiken, får man kontroll över den!
Detta är min slutsats.
Hårdrockare är tvärtom mjuka och känsliga människor, som måste skydda sig med tjocka lager extra skinn. Utan det, är vi ungefär som den här figuren:
På väg ut ur skalet...
Vinbergssnäckorna bor i mängd i Sölvesborg.
Om man dessutom är tom och trött inuti, med en bristande tro på livet, då är läget ganska allvarligt...
Klär man av sig skinnet och stänger av musiken, som pumpar energi, då.... ppffff... som barnbarnen skulle säga.
Street Church har en mycket viktig närvaro på Sweden Rock. Man delar ut gratis biblar och bönböcker och kommer lätt i samtal med människor som stannar till.
Visst, alla är inte nyktra, men tillräckligt för att vi ska kunna be för dem som vill.
Nä, den här fulingen var redan i tjänst...
... som traktor-taxi-chaufför!
Julle från Åland sa:
- Jag lever ett skitliv, och jag vet det! Men jag kan inte komma ur det, hur ska jag göra?
Vi pratade en stund om att våga erkänna det man sitter fast i. Sedan frågade vi om han ville att vi skulle be för honom.
Och med en ljudmatta av The Darkness och Pentagram från USA, bad vi om ljus och frälsning till denne unge man.
Hans kompis Tonny höll oss också i händerna och skrattade nervöst.
- Förlåt, jag har aldrig varit med om sånt här! frustade han.
- Det gör inget, sa jag, skratta du, vi välsignar dig också!
Julle slängde med sin röda tupplugg, tittade på oss och sa:
- Det här gjorde gott. Det här var bra!
Mother of God.
- Vinner man nåt?
- Ja, frälsningen! Inga nitlotter alltså!
En man i vanliga kläder (exostiskt!) stannade till och tog en lapp. Han tittade länge på den, och läste:
SKULLE EN MOR KUNNA GLÖMMA SINA BARN? OCH ÄVEN OM HON SKULLE DET, SÅ GLÖMMER INTE GUD DIG.
- Här beskrivs mitt liv...
Sen kom ännu en livshistoria, nu till bakgrundsmuller från Motörhead på Rock Stage.
- Ta detta då som en hälsning från vår himmelske Far, att Han ser dig...
- Nä, gud är arg på mig...
Vad har du i huvudet?
Men Guds kärlek lyser igenom, både regntunga moln och de värsta synder.
Och när jag hoppat av festivalbussen och gick sista biten hem, sjöng en ensam koltrast... Det var det vackraste jag hört idag!
Må Gud välsigna alla möten och må alla böner få bära frukt.
Helene Festivalfelt.
Regnmoln över festivalområdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar