UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 30 april 2012

VALBORG I GULLABO

Tradition i Hembygdsparken.

Det känns nästan förbjudet - att ge sig hän åt hembygden...
Just denna kväll, "siste april" som man sa på studentspråk, är Längtan till landet så stark.

Vad har staden att erbjuda en Valborgsmässoafton?
Ingenting. Jo, Sandgrenska manskören på Fredrikskyrkans trappa, vackert, men ännu vackrare är det i Småland!

Så här diktar "Velo" om Gullabo: (Melodi Smålandssången "Röd lyser stugan")

DÄR GRANSKOGEN NYNNAR SIN TIDLÖSA VAGGSÅNG
MED BJÖRKAR OCH EKAR KRING GÅRDAR OCH HUS
DÄR LEVER ETT SLÄKTE MED URGAMLA ANOR
FAST SAGA OCH SÄGEN ÄR DUNKELT DIFFUS.

Skogens studentmössor!

Längtan efter samhörighet är större än någonsin. Behovet av rötter och trygghet är nödvändig, annars vet jag inte åt vilket håll jag skall växa.
Eller varför.

För mig handlar utveckling inte om att ta bort det gamla.
Gärna mer kunskap - åh, jag är stolt över min studentmössa! - men inte på bekostnad av klokskap och beprövad funktion!

Jag bär inte kunskapen. Kunskapen bär mig.

GULLABO-BYGDEN ÄR MARKEN VI ÄRVDE
VÅR HEMBYGD, VÅR STAMORT, VÅR FÄDERNEJORD.
KÄR ÄR OSS TORVAN VI FÅTT ATT FÖRVALTA
NATUREN ÄR KARG, MEN VÅRT HEM HÄR I NORD.

Titta här vilket hantverk, att kunna vrida till ett staket av störar och slanor, utan en spik... Kan du det?

Händers skicklighet i Gullabo.

Jag läser att vid byastämmorna förr i tiden hölls översyn av gärdesgårdarna "vilket betingades av att kreaturen vid denna tid brukade släppas på bete."
(Nordisk familjbok).

Och eldarna skulle skrämma iväg rovdjuren.

Dagens "ko-släpp" håller traditionen vid liv!


Elden skrämmer. Och värmer.

STENIGA TEGAR OCH LUMMIGA HAGAR
SUSANDE MOAR I SOMMARENS TID.
MÖRKA OCH KYLIGA MIDVINTERNÄTTER
SNÖTYNGDA SKOGAR I JULKVÄLLENS FRID.

Vitsipporna har blommat i över en månad i år. När de kom i mars, trodde jag det var snö...
Så kom kylan och de stängde sina klockor, men blommar nu så hejdlöst generöst att jag blir alldeles lycklig!
I stan finns det inga självblommande blommor...

Älsklingsblomma.

DET ÄR BYGDEN VI LÄRT OSS ATT ÄLSKA
BYGDEN VI ÄGNAR VÅR MÖDA OCH SÅNG
OCH SIST NÄR VI FULLGJORT VÅRT UPPDRAG I TIDEN
NYARE SLÄKTEN TAR ÖVER EN GÅNG.

Det var häftigt att åka genom småbyarna hemåt igen, och se alla valborgsmässobålen glimma.
I tysk folktro ansågs natten för Valborg vara häxornas stora sabbatsdag, det som motsvarar skärtorsdagsnatten i nordisk folktro.

Ack ja, Jesus behövs än idag... med sin befrielse från magi och betvingelse av mörkrets makt.
Kraften i nattvarden överstiger all vidskepelse:
- Som den älskande ger sin kropp, så ger Gud sig själv åt mänskligheten i nattvardens bröd och vin.

Kristus ger sig själv åt oss.

Visste Valborg - denna anglosaxiska kungadotter och nunna - att hon skulle vara levande i almanackan 1300 år efter sin levnad?! Fantastiskt.
Jag läser igen i den präktiga Nordisk familjebok att Valborg "blev abbedissa i klostret Heidenheim i Schwaben"...

... "Redan innan Valborgs namn knöts till dagen har denna - troligen genom keltiskt inflytande - varit en viktig dag i festkalendern som början för sommarhalvåret."

Genom att högtidlighålla helgondagarna blev man inte utmattad... eller utbränd....
Men passa dig för brasan!

För nära.

Vet du vad jag är rädd för? Jo, att alla röda dagar skall försvinna, att alla helger ska tas bort, ty det är ju orättvist att vi bara ska kristna högtidsdagar i almanackan...
Och alla namnsdagar är ju egentligen helgonnamn som står där, för att vi ska komma ihåg vad män och kvinnor före oss har gjort och vågat för sin tros skull.

Men gläd er! Imorgon kommer en av två profana helgdagar; arbetarrörelsens 1 maj.
Då skall jag demonstrera för mer vila åt folket... och mer arbete åt dem som måste få komma in på arbetsmarknaden.

Lantliga hälsningar,
- Helene Sturefelt, evig student.

söndag 29 april 2012

VÄGEN TILL LIVET


Kastanjens väg till livet.

I min egen lilla hemmakyrka har jag lyssnat till radiogudstjänsten och läst Bibeltexterna kring denna söndag - Vägen till livet - fjärde söndagen i Påsktiden.

Vägen till Livet för mig går via sängen och 10-12 timmars sömn. Vidare genom tre enkla måltider under dagen, en kram eller två, tre... och vila. Lite trädgårdsarbete med ogräs och torra rosengrenar.

Det svåra är att acceptera att Vägen till livet också går genom öknen, där allt är förtorkat och ingenting vill fungera...
Vår tid, som kräver så mycket effektivitet av oss, driver in oss i ett tänkande som är destruktivt - och verklighetsfrämmande. Var får svagheten plats? Tröttheten? Vilsenheten?

Träda. Mark-vila.

När Jesus förklarade för lärjungarna att han skulle vara borta från dem ett tag, fattade de ingenting.
De ville vara kvar i sin framgångs-saga och tittade dumt på varann, men Jesus sa:

- Ni undrar varför jag sa "en kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen"? Sannerligen, jag säger er, ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.
Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje.
Johannes kap 16.

Vi som har "facit" vet att dessa tidsperioder handlar om:
- Långfredag till Påskdag,
- Kristi Himmelsfärd till Återkomsten, som vi ännu inte sett.

Hela tiden uppmanas vi att tro på det vi ännu inte ser...
Världen kommer att skratta åt er... och hata er! Men sorgen kommer att vändas i gläjde, säger Jesus.
Jag tror honom - både i det stora världsdramat, och mitt eget lilla ynkliga utmattningstillstånd.

"Den blida vår är inne, nytt liv får varje knopp"
Sv Ps 197.

Det kommer en vår även till de vintervilande grenarna - frågan är bara hur man skall stå ut medan man väntar?
Mediciner som dämpar? Alkohol, droger? Flykt?
Nej, jag finner inga förebilder någonstans i vår tid att med vidöppna ögon genomlida det svåra...
Bara hos Jesus.

Att andas tungt genom dagens timmar, nattens timmar... Vänta och hoppas, hoppas och vänta...
Från långfredag till påskdagsmorgon.

Vägen till livet går genom den ineffektiva torrtiden tills saven sakta stiger igen, och livet återvänder.

Det är fantastiskt att Jesus tar en gravid kvinna som exempel:

- När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor, i glädjen över att en människa har fötts till världen.
Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.
Joh 16:21

Livsglädje!

Nåväl, mitt perspektiv är trots allt ett välmående i-landsproblem.

När Jesus lämnade sina lärjungar växte de. Hans ord växte i dem och blev allvar. De mognade, fick ta mer ansvar.
När en präst i församlingen försvinner ett tag blir det förhoppningsvis så också, att andra får mer plats och kan växa...

Jag övar mig i Paulus ord, allt medan jag plockar ros-taggar ur fingrarna:

- Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ned, förnyas min inre människa, dag för dag.
Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga.
2 Kor 4:16

Fotona är tagna i Hjärnarp här om dagen, då man nästan kunde se hur kastanjens blad öppnade sig!
Den bästa bilden är den där man liksom kan se ett ansikte - är det inte Fader Vår så säg? Som vill hälsa sköna Maj välkommen?! Ha!

Fader Vår vinkar bort Farbror Frost!

"Hur livligt solen strålar, hur majestätiskt mild!
För dödliga hon målar odödlighetens bild."

På vandring genom väglöst land, i Guds hand,
- Helene Sturefelt, kastanjefotograf.

lördag 28 april 2012

UTMATTAD


Nej, en dag räcker inte! Tusen år kanske?

Det har tagit fem veckor att varva ned... inte i form av semester utan sjukskrivning.
Jag är både arg och glad;
- arg över vad vårt stressade samhälle ställer till med...
- glad att det finns ett välfärdssystem som hjälper när strukturerna skadar oss,
- arg igen över att det inte finns bättre utrymme i kyrkan till reflexion och återhämtning.

Jag menar, det är inga lätta saker vi har att hantera emellanåt; begravningar, vigslar med en enorm anspänning vad gäller krav... i en ständig blandning med mission och inre arbete i organisationen.


Farligt överträda sin gräns.

Läser på yoghurtpaketet att innehållet är helt naturellt, utan förtjockningsmedel, surhetsreglerande medel eller stabiliseringsfaktorer - låter som om jag ska byta yoghurt, ty jag behöver nog alla de där hemska regulatorerna!

Utmattad...

Vet du hur det känns att tas av banan innan man kraschar in i väggen?
Jag skall beskriva det för dig:

- Det är som att du har ätit alldeles för mycket och vill kräkas - fast nu gäller det huvudet: det är överfullt och det går inte att trycka in mer, än mindre kräkas ord (jo, här!)...

- Hårddisken är överfull, minnet har ingen kapacitet längre... Delete!

- Utmattningen gör att man stänger av förmågan att ta in vad som händer, liksom en häst med skygglappar...

Tack och lov att jag nu får sitta på avbytarbänken en tag. Men...

Ladda mig - med tid.

Vi som brinner för det vi gör, hur ska det gå till, utan att man blir bränd, svedd, utbränd?
Jag är så oerhört glad för mitt arbete i kyrkan, men arbetsformerna måste vara annorlunda.

Var är bönen? Var är tydligheten? Hur mycket skuld hade jag själv? Plågsamma tankar.

Det året då jag arbetade i Vadstena är det bästa jag varit med om, på alla sätt.
Pilgrimscentrum ansvarar för bönelivet med mässa kl 8, Laudes kl 9 med bibelsamtal, middagsbön kl 12 och vesper kl 15 samt completorium kl 20.

Dit kunde man gå, vi som arbetade i Svenska kyrkan, när helst det passade under dagen. Bönen bar, hela tiden.
Jag drömmer om och ber för något liknande i vår stadsförsamling - och jag vet att det är många som längtar!

En kyrka skall vara en kyrka. Med en organisation som stödjer missionen.
Inte tvärtom, att personalen skall stödja organisationen.

Det ska lysa inifrån en kyrka. Inte utifrån med spotlights, som på ett dött museiföremål.
Jag vet att förändringen är på väg - och här sitter jag, och orkar ingenting, men vill allt!

Ilskan och tårarna kommer över mig. Jag har betalat ett högt pris för mitt engagemang... Medan andra som bär sig illa åt, blir utköpta för en halv miljon...!!

Livsfara. Vart tog livet vägen?

Kyrkan håller på att komma ifatt den utveckling som sprungit ifrån oss. Det handlar om tydligt ledarskap och hur man är chef.
Och inom Katolska kyrkan i Österrike är reformrörelsen på stark frammarsch, att se över prästämbetet och dess villkor i dagens samhälle.

Det kan bara bli bättre. Och jag tackar Gud för de kyrkoherdar som är goda ledare, med adekvat utbildning.

Framför mig ligger brev från försäkringskassan. Vilken kul lördagskväll...
- Fyll i här om du var arbetsför 75%, 50% eller - hjälp! Jag kan inte! Det går inte att läsa det här!

Utmattad.

Jag har papper på att jag inte kan läsa ny text... Kan jag skriva det under rubriken "övrigt"?

- Märkte du inte att du jobbade för mycket? frågade någon.
Vilken bra fråga. Och dum. Korkad.

Märker inte grodan, som ramlade i kastrullen, att vattnet blir varmare och varmare...? ...tills det kokar och - försent! Död.

Här går vi inte in. Matställe i Ängelholm.



Man kan hamna i situationer som det inte är så lätt att ta sig ur, allt medan temperaturen stiger och stiger, tills....
Säg inte "hjärn-släpp!" Det är nämligen precis så det känns.

Gips på själen?
Bandage om tankarna?
Det får duga med vandringsstav och ful mössa.

Orkar jag handla idag? Nä... Spela badminton? Lite, eller?... Läsa en bok? Nej!! Gå en runda i skogen då? Jo...
Fattar du hur ynklig man känner sig!

- Du ser ju riktigt pigg ut!
Tack. Då ska jag inte borsta håret imorgon, så kommer mitt inre bättre till sin rätt.
Var é den där yoghurten med stabiliseringsmedel? Jag måste ha en klunk - nu!

Snygg i håret.
Altardekoration Tåstarps kyrka.

Jag övar mig i hoppet och sjunger till aftonbönen psalm 758:

HERRE TILL DIG FÅR JAG KOMMA, KOMMA PRECIS SOM JAG ÄR,
INFÖR DIG KAN JAG INGENTING DÖLJA,
DU VET VARJE TANKE JAG BÄR.
MEN TROTS ATT DU SER ALL MIN SVAGHET OCH VET
ATT JAG ÄR ETT AV DINA MINSTA BARN,
FÅR JAG KOMMA ÄNDÅ OCH JAG VET DET ÄR SÅ
UNDER ALLT ÄR JAG ÄLSKAD AV DIG.

Det märkliga är att jag känner att jag är buren av andras förböner...
Det håller ihop mig, fast jag själv fruktar för förståndet ibland när jag inte kan göra det jag vill...
Tiden är min bästa vän.

För Gud är tusen år såsom en dag och en dag såsom tusen år.
Ungefär så ja. Vi ses om tusen år.

Hälsningar, för säkerhets skull.
Helene Sturefelt

Väntan.

fredag 27 april 2012

DEUTGENS TALKSHOW


Deutgens prat-show i Karlskrona.

Det var en glad kväll igår i Karlskrona!
Tonåringar och 10+ tjejer hängde på Arena Rosenholm där Eric Saade hade konsert.
Vi andra mogna 50+ samlades på Konsthallen där Thomas Deutgen skapade en härlig och familjär kväll.

Det var stor kontrast att komma från norra Skånes bokskogar och bloggvila, till stadens brus igen.

Gunhild Carling är en oerhört begåvad artist som hör hemma på de riktigt stora scenerna.
Hon är ett med sina instrument - alltifrån munspel och ko-klockor till trumpet och dragbasun!

Olle och Gunhild.

Sångaren i Lasse Stefanz - Olle Jönsson - var kvällens dragplåster. Det är Thomas Deutgens stora idol...
Om man kan vara professor i dansbandsmusik, så är Thomas det!
Hans kära hustru Anna brukar säga om sin man:
- Ja du har nog alla bokstavskombinationer - utom I och Q...

Thomas bjuder verkligen på sig själv. Han har förresten skrivit en bok om Lasse Stefanz. Får se om man kan hitta den på biblioteksmässan i Göteborg senare i höst.

- Thomas har gjort en kulturgärning, sa Olle, då han drog upp dansbandsmusiken ur träsket och gjorde den rumsren!

45 års turnerande är imponeranade.
- Du har ju sett tusentals mil rulla förbi, sa Thomas, vilken vägsträcka är bäst?
- Den från Kristianstad och hem... svarade Olle.
- Och värst?
- Den från Kristianstad och iväg... Nej, skämt å sido, jag har valt detta och är tacksam för det som gett mig så mycket uppskattning och många guldplattor...

Skåne möter Norrland.

Håkan Windahl - Blekinges svar på Tommy Körberg - bor nästan granne med Thomas och Anna Deutgen och han var kvällens spexare. Förutom några egna låtar kunde denne glada kyrkvaktmästare inte låta bli att bjuda på några historier:

- Det var dags för konfirmationsförhör och den unge grabben var nervös. Jag hjälper dig, sa prästen, när du ska komma ihåg de tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, så kan du bara tänka på de tre korna ni har hemma på gården!
Jaha... Så kom konfirmationsdagen och grabben fick frågan:
"Nå, hur många patriarker har vi?" frågade prästen.
" Fyra" svarade grabben.
"Nej... !"
"Jo, Abraham fick en kalv igår!"

Tre patriarker?
Nej, vänner i samarbete.

Håkan Windahl  berättade om sin syter i Varberg och sa att de båda var omnämnda i en ABBA-låt...
- Mama Mia, sjöng han, "how can I resist you", men på blekingska: "Haukan haur en sister"... !
Humöret var på topp!

Thomas har en härlig förmåga att skapa kontakt med publiken och med sina gäster.
Men sin torra humor och vänliga framtoning konstaterade han att Olle inte hade cowboy-hatten på ikväll utan en... ja... vaddå... och storrutiga byxor och svart slängkappa... och sa stilla:
- Hur tänkte du nu? - - -
Glada skratt från publiken.
- Jeo, den här mössan är en hyllning till jazzen och Gunhild... det är en fez...

Dra upp byxorna, nu blir det dans!

Naturligtvis avslutades kvällen med "De sista ljuva åren" - då det blev dans på scenen! - och jag tänkte på vad jag skrivit i dansbandsvärldens första andaktsbok "Prästen tänker i tältet":

MOGEN KÄRLEK FÅR INTE ALLA UPPLEVA. VI SJUNGER JU HELST OM DEN UNGA KÄRLEKEN.

Lasse Stefanz sjunger om den mogna kärleken (kan den bli övermogen också ;)?)

I TIDER AV STÄNDIGA UPPBROTT ÄR DET ALLTMER SÄLLSYNT ATT VI FÅR DE SISTA ÅREN TILLSAMMANS.

Eller så blir de sista åren plågsamma. Man har stått ut så länge att man inte längre kan eller vågar bryta upp.
Hur kan Guds kärlek komma in i ett sådant läge?
Gud vill ju att vi skall leva i gemenskap med varann.

Men å andra sidan kan Guds kärlek ge upprättelse här och nu. Vi kan få hjälp att lösa gamla knutar. Då kan det bli underbara stunder tillsammans!

Vänner.

Spotlighten släcktes ned och kvällen var slut.
Håkan Windahl sålde sina skivor och skickade med ett ord på vägen:
- En indian hade sitt barn i knät och sa: "Vi har två vargar i bröstet: en av hat och en av kärlek."
Barnet frågade: "Vilken vinner, pappa?"
Han svarade: "Den du matar" - - -

Hm!
Vi åkte hem, glada, uppfyllda, omkramade och med goda ord att leva efter.
Tack alla vänner, kända och okända.
Nu skall jag mata vargen - den av kärlek!

Håkan Windahl -
sångare, spexare och full av Tro och Kärlek!

Fotograferade gjorde Ronny Fransson.

Stillsamma show-hälsningar,
Helene Sturefelt

torsdag 26 april 2012

STÖD

Jag orkar inte skriva själv...
Men Anneli Fromell på BrandingSprirts Blogg uttrycker det så bra, detta med behovet av STÖD.
Hon skriver:

St Knuts kapell.
Den ena stenen stödjer den andre.



"Det kan verka självklart men är det inte. I själva verket är det sällan det nämns, varför vet jag inte. Det har kanske bara fallit bort, eller också tas det för givet, som något som bara ska finnas där utan att vi talar om det. Det är konstigt och ärligt talat förstår jag inte hur det kunnat bli så, för i min värld är stöd något av det viktigaste som finns, något som inte går att bortse ifrån.


Jag är ingen expert, men en sak vet jag och det är att ingen kan leva utan det. Ta bort ett av benen på ett bord och du får en vinglig möbel eller, montera bort stödhjulen på cykeln och du får ett barn som kraschar. Exemplen kan verka fåniga men om du tänker på det kommer du snart inse att symboliken stämmer.


Kan det vara att stöd är förlegat och att vi istället slänger oss med moderna ord som till exempel support. Eller är det så att det inte är riktigt tillåtet i en värld av självständighet och perfektion att sänka sig till att be om stöd. För svaghet och sårbarhet har ju tyvärr kommit att bli något som vi uppmuntras att förändra.



"Var stark", "Ge inte upp", "Du kan om du vill", alla dessa budskap som haglar över oss, och som säger att svag inte är ett alternativ. Prata om dold agenda. Men vet du, ingen av de där meningarna skulle någonsin kunna bli verklighet om inte stöd fanns. Visa mig den person som aldrig behövt stöd i sitt liv och jag ska äta upp mina strumpor.





Mirakel kan ske enbart med med hjälp av stöd, men utan det tappar vi fästet. Att inte ha stöd i sitt liv är något av det mest otäcka man kan uppleva, för känslan av att inte ha det är lika med att allt rämnar. Det är som att inte ha något att hålla sig i, lite som om tak, väggar och golv försvinner ner i en djup avgrund, och det enda man kan göra är att följa med ner. Det är en fysisk upplevelse som kan skrämma slag på vem som helst.



Att ha stöd däremot gör underverk. Och det fantastiska är att ett par ögon, öron och fysisk närvaro ibland kan vara allt som behövs. Anledningen till att det behövs så lite hänger ihop med vårt grundläggande mänskliga behov av kontakt, ett behov vi inte klarar oss förutan.



Människor gör framsteg enbart med hjälp av stöd, bara känslan av att någon finns där kan räcka. Men ibland behövs det mer, ett exempel på det är de tillfällen då ingen annan tror på dig, när du står där ensam och funderar på om du är galen som tänker och känner som du gör. Vid sådana tillfällen är stöd ovärderligt. Det behövs också mer i situationer då man känner sig utlämnad, tillfällen då ett tidigare beteende talar emot en förändring och ingen annan finns där som kan styrka den utveckling som skett.



Jag har sett livsgnistan komma åter i sorgsna ögon, sett förvandlingen från bristande tillit till tro, hört mitt namn ropas ut i glädje över ett litet, litet framsteg, och det inte på grund av mig utan på grund av jag agerat krycka när ingen sådan funnits.





Det är enkelt, så basic att man knappt tror det är sant. Och ändå pratas det så lite om det. Av ren nyfikenhet frågade jag vid ett tillfälle några kvinnor som lever i utsatta situationer, och svaret var unisont, mänsklig omtanke och stöd var det mest önskvärda av allt. Och jag tror inte man behöver vara utsatt för att känna så, det är bara att gå till sig själv.



Kanske behöver vi börja använda ordet oftare, säga till våra nära och kära att det är stöd vi behöver. Inte endast berätta om det som trycker utan även uttala ordet; "Jag behöver stöd i det här...", ""Kan du finnas med som stöd..." och så vidare. Det är inte svaghet att söka stöd, det är styrka. Den som vågar göra sig sårbar nog för att be om det är den starkaste av alla.

Det krävs mod för det, inte heroistkt mod utan det där vardagliga som alla är i behov av mellan varven. Jag önskar att stöd skulle lyftas upp mer än det gör, det pratas utveckling men sällan hur vi kan stödja varandra i den. Att lämnas ensam för att brottas med saker själv är inget framgångskoncept, vi behöver varandra, vi är länkade genom själ och hjärta för det. Det är mänskligt och det är vackert.

Utan stöd är vi ingenting.
Med Glädje

Anneli Fromell
©2012, MoveYou, Anneli Fromell

Publicerat av Helene Sturefelt

söndag 22 april 2012

JESUS ÄR EN GRIND, EN DÖRR

Jesus, en öppen grind!

Många ledare vill ha allt ljus på sig själva. Och de falska profeterna har inget att komma med, mer än att de vill ha lite uppmärksamhet.
Jesus är hela tiden tvärtom.

Fotona är tagna på Öland, Borgs by, en underbar vårdag när tusenskönorna börjat blomma.
Jag läser dagens evangelietext om fåren och grinden i Johannes kap 10.
Jesus talar om sig själv och säger:
- Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad.

Jesus som en dörr...

Tänk så många dörrar man har stått framför och undrat om man kommit rätt...
Man kollar kläderna, frisyren, övar på sin hälsningsfras en gång till:
- Hej, är det här fru Svensson bor?

Bellis i Borgs by.

Eller tvärtom; andra som öppnat sina dörrar och velat släpa, inte släppa, in en...
Jag tänker på sekten Guds Barn som härjade runt på 70-talet och lockade med ett paradis, bara man antecknade sig...

Eller tvärtom igen: Jehovas Vittne, som är tvugna att gå ut och missionera, med foten i dörrspringan för att man inte skall stänga... Jag ber för er att ni ska bli befriade från kontroll!
Sedan måste man ju rannsaka sig själv också... vilken framtoning har jag? - - -

Mitt fokus är på Jesus. Han är dörren in till tryggheten. Det finns en "fårfålla" med staket runt, dit rovdjuren inte kan komma...
Tack gode Gud för det staketet! Du stänger ut allt det som vill ta min själ, min tid och mitt hjärta. Hos dig får jag vila ut.

Stängd till skydd, öppen till frihet.

Jesus fortsätter:
- Den som går in genom mig... han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete.

Grinden är alltså inte låst. Jesus fångar inte någon! Utan dörren är öppen.
Kom och vila dig, gå sedan ut igen och sök bete.
Fantastiskt. Vilken mänskosyn! Tillit från Jesus till mig, till dig.

- Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Men jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd!

Skyddssteg.

Jesus har inte heller fokus på sig själv. Även han skickar blicken vidare, till Gud fader, himmelens och jordens skapare.
När jag läser andra "heliga texter" så söker jag efter Guds tilltal, men ofta är det bara mänsko-ord, som vill styra in livet i beteenden, med hot om straff. Jag har just nu i hyllan Odens öga, Koranen och Mormons bok - mycket intressant läsning, men det ger mig inget liv, bara olust. Kanske är det på ett annat sätt för dig.

Men i Nya Testamentet flödar livet! Jesus går till rätta med synden och löser oss ur den. Han ger mig nåd, han ger sin rättfärdighet. Och jag får ta emot. Du med.

Träden är hamlade. Aj, ett nödvändigt ont.

Och så ser jag hur en kvinna öser upp vatten, så mycket att det börjar rinna över... Liv i överflöd...
Och jag tänker på hur välsignat det måste vara att vara just den den droppen som "rinner över"... och drar med sig de andra!

En bild till: Jesus säger:
- Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.
                               Joh Uppenbarelsesbok kap 3:20

Jesus tränger sig aldrig på. Han vet att det bara finns ett enda handtag på dörren, och det är på insidan...
Alltså är det Gud som söker, och vi som öppnar... aldrig tvärtom, att Gud skulle tränga sig på!

Välsignat utedass!

..."och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst".

Ja Herre, inte alltid har jag känt din röst, men ju mer jag umgås med Dig, desto mer blir din röst Ett med min tanke och mitt hjärta.
Jag är så evigt tacksam för det!

Detta vill jag dela med mig av till dig, kära läsare.
I dialog, i respekt, i allvar, med glädje.

Oj, nu ropar han!
- Jag kommer!
Bloggvila anbefalles. Grönt bete väntar.
Vi hörs längre fram.

Helene Sturefelt
- Bä!

Herren är min herde, mig skall intet fattas.

lördag 21 april 2012

SVART KVINNO-TÅRTA


Är det en förlossning?
Nej,  minister äter svart kvinno-tårta... med skrik!

Ät inte tårta.
Ialla fall inte om den är bakad som en svart kvinna!
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har på en osmakligt (!) sätt deltagit i en konstinstallation där hon anklagas för rasism.

Jag vet att man som offentlig person kan hamna i situationer som man inte har kontroll över.
Man kan lockas deltaga i något där man inte känner till detaljerna eller syftet.

Temat på denna installation på Moderna museet var yttrandefriheten, kampen mot cencur och konstens frihet.
Det låter ju bra, men...

Men min första kritik går till World Art Day på Moderna museet i Stockholm som över huvud taget tillåter detta svarta kvinnobakverk att framställas och exponeras!
Det är definitivt ingen hyllning av kvinnan! Dessutom med döskalle!
Och varför svart? Var den rosa slut...?

Inte marsipan.

Min andra kritik går till den konstnärliga sockerbagaren:
- Varför skulle kulturministern vara med och skära i denna kvinnotårta - mitt i skötet dessutom!!! - vad ville du uppnå med det, mer än massiv kritik?
Vill du sätta fokus på kvinnans situation? Bra?
Den afrikanska kvinnans situation? Ännu bättre!

Men jag vet ju inte om du tänkte så. Du väcker min avsky både för "den fria konsten" när den går över gränsen, och tårtätning över huvud taget...

Min tredje kritik går till den lokale kritiker som i Karlshamn satt upp följande protest: en vit, huvudlös troso vid en fontän:

Protest.

Karlshamnskonstnären  Kent Viberg blev så upprörd över kulturministerns agerande att han contrade med en egen huvudlös installation.
Så långt är ju allting bra, tänker jag.
Lokaltidningen meddelar att Kent själv är van vid att väcka känslor "men själv drar han gränsen vid ministerns agerande":
- Det som upprörde mig mest var att hon skrattade och matade det skrikande huvudet, säger Kent Viberg.

Hör här, nu kommer det:

"Han vill själv inte sätta några gränser för den konstnärliga friheten. Men han tycker att man som betraktare kan göra det.
- Man kan välja att inte delta. Jag tycker att ministern borde ha avstått från att skära upp tårtan".
                  Sydöstran 21 april 2012.

Vad är det för skitsnack!
Det skulle i så fall betyda att man kan kalla sig för "konstnär" och tillverka vilka djävla (förlåt) konstverk som helst - allt för den heliga yttrandefrihetens skull - och kalla det för konst!

Har en konstnär inget eget ansvar? Skall jag gå in på museet och blunda?

Åh så fint skit.

Jag blir så upprörd. Resonemanget håller inte. Respekten för en människa måste alltid komma först!
Det är likadant med det fria ordet. Det måste också underordna sig respekten för medmänniskan och respekten för Gud, som skapat livet.

Jo, det finns sannerligen gränser för konstnärer, liksom för alla ordets tjänare!
Vi vänjer oss alltmer vid synden... tills den är normaliserad...

Att avskaffa Gud leder till att vi tagit bort "rätt och fel", vi vet inte längre vad det är.
Allt ska gå på känslor... eller om det är ekonomiskt lönsamt.. eller ger publicitet. Då är det välsignat, i världens ögon. Men så är det inte för mig.

ALLT VAD NI VILL ATT ANDRA SKALL GÖRA FÖR ER, DET SKALL NI GÖRA FÖR DEM.
Jesus.

För vems skull?

Vill du bli bakad som en tårta? Och skuren i bitar, med ett leende?
Jag är beredd att hålla med Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund:
- Kulturministern bör avgå.

Sockerbagaren kan ju fundera på hur avskedstårtan tårtan skulle kunna se ut...

Missbruka inte yttrandefriheten!
Den är alldeles för dyrbar för att användas till kränkande ändamål.

Jag ber för alla som på något sätt har makt i sin hand, att de ska ställa den i Guds tjänst, i kärleken tjänst.
Kung Davids ord i Psaltaren 53 får avsluta detta eländes tårtkalas:

DÅRARNA SÄGER I SINA HJÄRTAN:
- DET FINNS INGEN GUD.

HAR DE DÅ INGET FÅTT ERFARA, DESSA OGÄRNINGSMÄN, DESSA SOM UPPÄTER MITT FOLK SOM OM DE ÅT BRÖD, OCH SOM INTE ÅKALLAR GUD?
JO, GUD FÖRKASTADE DEM.

Men det finns upprättelse. Man kan alltid komma till insikt, omvända sig, be om förlåtelse. Utan socker.

Helene Sturefelt
- torrskorpa.

Blommor till den som vågar sätta gränser.

fredag 20 april 2012

STRINDBERG VÄNDE OM

Vem är du?

Han drog sig aldrig för att motsäga sig själv.
Strindberg levde i slutet av 1800-talet, mellan strömningarna av Romantiken och Naturalismen. Han lockades av ockultismen och har kallats Kvinnokarl.

Det är svårt att placera Strindberg i något fack, men han är väl som alla oss andra:
- vi har våra perioder av magi, revolt, ifrågasättande och accepterande, tvivel och tro.
Ingen trivs väl i ett "fack"? Varken du eller jag!
Eller Strindberg.
Eller Jesus, som en del vill vingklippa och göra ofarlig...

Reducera inte Jesus. Eller dig själv.

Så här sa Hjalmar Bergman om Strindbergs nyskapande språkbehandling:
- Hans språk är en underbart frisk och stark prosa, ja den styvaste kurs i modersmålet en svensk kan bestå sig.

Men att kalla Strindberg Kristen känns inte så tidsenligt...
Ändå är det till kristendomens försvar han många gånger skriver sina inlägg.

Och i Vadstena spelas hans pjäs Påsk med stor framgång!

Du skall få ett smakprov... jag har nämligen köpt mig ett eget exemplar av EN BLÅ BOK, så att biblioteket får ha sitt till utlåning nu.

Jag citerar KONSTEN ATT VÄNDA SIG, sid 109.

"Lärjungen fortfor: Plato skildrar jordelivet som så:
Mänskorna sitta i en håla med ryggarna mot ljuset; därför se de bara skuggorna eller skenbilderna av det utanför hålan;
Den som kommer på den luminösa idén att vända om, han får se urbilderna, det verkligt verkliga, och ljuset.

Så enkelt är det: bara vända sig om! Omvända sig, med andra ord.
Men därför behöver man icke bli munk, asket eller eremit.

Jag är nästan ense med Luther att tron är allt; gärningarne komma nog efter så sakta...
... men misslyckas man, skall man icke slunga hela systemet bort, utan oupphörligt börja om, aldrig förtvivla, söka le åt sin fåfänga strävan, överse med sig själv, och tro Gud om gott.

Om den gudfruktige faller, står han upp igen, borstar av sig och går vidare.
Men den gudlöse blir liggande i smörjan.
Alltså, hela konsten - att icke vända ryggen mot ljuset."

Väl skrivet av August Strindberg, för hundra år sedan.

Vänd dig mot ljuset. Så ja, bra.

Vi planerar nu vår tredje pilgrimsvandring i Strindbergs anda och det ska bli mycket roligt att få höra hans texter i skådespelaren Joachim Mostbergs gestalt!

Jag skrattar högt ibland när jag läser hur Strindberg gör upp med sin tids Svarta Upplysning - ateismen och darwinismen.
Han talar om äfflingarna - en satirisk beteckning på de anhängare till Darwins lära om att människorna härstammar från aporna och icke är en skapelse av Gud. Äffling = liten apa:

Zoologi, inte antropologi.

DE FÖRFÖRDE, sid 106

"Lärjungen fortfor: Varför jag och många haft så svårt att bli riktigt kristna, är väl därför att vi härstamma alltför direkt från hedningarna.

Vi uppfostrades i ap-teorin, där vi lärde oss att människan tillhörde zoologien och icke antropologien (= läran om människorna);
- att den psykiska process för själens re-generation - som kallas omvändelsen från det onda - var neurasteni och botades med varma bad...
- att religionen var en kvarleva från tertiärtiden,
- att djuren var mer religiösa än människan, och:
- att människan skapat Gud.

Det var en fasans tid... men den bebådade Kristendomens ankomst.
Vi, de förförde, blevo sedan själva förförare, men tackom Gud att ingen skada skett."

100 år senare tänker jag; jo, skada har visst skett med dessa uppfattningar!
Den "svarta upplysningen", som själv ville åtnjuta respekt för sin åsikt, visade inte samma respekt för den kristendom som byggt upp landet under tusen år.

Nä, vem vill vara släkt med aporna? Hellre med stjärnorna!

Eller med änglarna!

Nu när det är paus i TV 4´s Lets Dance vill jag avsluta med Strindbergs kommentar om ockultismen:

DEN SVARTA UPPLYSNINGEN, sid 115:

"Alla vägar synas bära till Kristus, och inga ha tjänat Kristendomen så som de materialistiska ockultisterna och de ateistiska teosoferna! Med tiden började de granska mysterierna igen, om Kristi mänskoblivande, hans försoningsdöd, sakramenten och underverken."

På vilket sätt?
Det tar vi en annan gång...

I skuggan, vänd mot ljuset,
Helene Sturefelt

torsdag 19 april 2012

OCKULTISMENS CREDO

Skräckens religion.

- Jag gör vad jag vill.
Detta är ockultismens credo.
Djävulen skrattar åt oss när vi tror att vi är fria att göra vad vi själva vill.
Ja han skrattar skadeglatt då vi hän-ger oss åt egoismens trosbekännelse.

Skaparen av Church of Satan säger att det måste finnas en religion som släpper ut alla lustar och begär.
- Jag gör vad jag vill.

Måste det?
Denna djävulska anarki har alltid haft dragningskraft.
Vad finns där inne i mörkret?
Rent psykologiskt måste varje människa erkänna och möta sitt eget mörker, men att ge sig hän åt det, har ett högt pris:
- Du måste betala med din själ.

I vår tid, som har slängt ut all gammal kristendom, lockas många av ockultismen.
Det perversa blir allt mer normalt. Synden blir tillåten. Det är väl inte så farligt...?
Bockhornstecknet är inte längre så upprörande.
Ändå är det en djävulssymbol, hur rumsren man än vill göra den.

- Jag gör vad jag vill.
Med ett sådant credo ska vi väl inte förvånas över alla övergrepp och våldsbrott som begås?
Ockultism är ju tillåtet...

Lek inte med Korset.

Den självälskande Narcissus banar vägen, förälskad i sig själv.

Just nu är ju Anders Breivik ett fruktansvärt exempel på en självutnämnd "kulturstädare" som tror sig ha rätt att döda... Här har gränserna mellan fantasi och verklighet suddats ut. Mörker kallas för ljus. Rädsla föder egoism.

Norges statsminister Stoltenberg säger att sådana gärningar skall mötas med än mer öppenhet och demokrati. Tack.
Och Jesus sa att mörkrets gärningar skall dras ut i ljuset. Tack.

Tack.

Varför skriver jag ett inlägg om detta?
Jo, jag plågas av att se hur "syndens gränser" suddas ut allt mer. Mina enkla rader är en protest mot att vara aningslös mot ockultism, det är inget att leka med!
Jag vill istället visa på korsets kraft, på mitt sätt, med mina erfarenheter, och mina bilder.

Ockultismen frodas i konst och musik.

"Blod, eld och död" är titeln på en reportagbok om extrem svensk metal, skriven av Ika Johannesson.
Denna djävulska variant av hårdrock har en aggressiv baksida:
- Många som spelar denna typ av death metal är dömda för grova brott, mordbränder och hatbrott mot både människor och kyrkor.

Men det hindrar inte Ika Johannesson att uppskatta själva musiken, men ta avstånd från texterna.

Eller som Brian "Head" Welch i Korn till slut bad:
- Save me from my self!
Jesus Kristus kom med det ljus som avslöjar mörkret och driver ut det.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att det finns även kristen metal och hårdrock, som uttrycker kraften i Guds frälsningsverk fullt ut.
Men det finns ingen kristen ockultism!

Frälsningsarmén "Blod och Eld".

Jag kan inte låta bli att jämföra med Frälsningsarmén där det står på banéret:
- Blod och eld. Punkt. - Inte död! Utan liv.
Jesus dödar djävulens makt genom att ge sitt syndfria liv på korset och sedan uppstå på tredje dagen.
Helig Andes eld renar själen.

Ockultism är vidskepelse. Magi är en inkörsport. Det är att leka gud och tro sig ha kontroll över tillvaron genom att göra si eller så.
Medlet är aggression. Och äckel. Målet är också aggression.

Massor är människor är fast i detta! Slavar under besvärjelser, trolldom, woo doo, mantra, tvångshandlingar, askes, offer... för att betvinga - vad?
Sin rädsla.

Blodsprängd.

Kristendomen kan också missbrukas. På Filippinerna finns det en makaber tradition att låta korsfästa sig för att Gud ska vara snäll och göra som man säger...
- Genom att driva in 10 cm långa spikar genom handflatorna ber jag Gud att vi skall slippa sjukdomar och fattigdom, säger en man i en artikel.

Jaha, vi talar nog inte om samma gud... Korsfästelse som magi - bevare oss väl!
Det är ju tvärtom: Levande Gud som offrar sig för oss, för att lösa oss ur syndens slaveri!

Jesus dog för att du skall slippa ockultismen. Han avslöjar demonerna, som känner hans namn...
Jesus tog offerrollen på sig för att du skall slippa leka med djuroffer eller offra dig själv i seanser och göra sådant du egentligen inte vill...
Jesus visar att Gud är Helig, att djävulen bara kan förstöra, medan Gud är den som upprättar och läker.

Även Strindberg lockades av ockultismen. Men till slut segrade den tro som räddar själen:
- Ave Crux, Spes Unica = Var hälsad kors, du mitt enda hopp.

Korset, vårt enda hopp. Monaster Boice.

Gamla döda kyrkotraditioner utan kraft och Ande kan gärna dö för min del.
Men den levande tron genom Bibelns ådra och Andens kraft finns alltid kvar, genom alla sekler, genom alla strukturer och organisationer.

Det finns Jesus-älskande kristna och Messias-troende judar närmare än du anar. Och frälsta muslimer och befriade New Agare som ser att Jesus är den Kristall som lyser starkast av Guds Nåd.
Leta upp dem där du bor.

Och den bekännelsen är fylld av kärlek och frid:
- Jesus, du är Guds son, den levande Herren. Amen.

En sådan bekännelse kan aldrig leda till hat av sina landsmän eller andra folk.
Ett credo grundat i Guds kärlek visar omsorg om alla, oavsett religion och ras, om man är frälst eller inte.
Gud har tålamod.

Tack Herre att Du älskar syndaren, men inte synden.
Befria oss från Egot.
Hjälp oss så att vi inte fastnar i mörkret.
Förlåt oss när vi gör oss själva till gudar.

Renad i dopets bad!

Bed denna bön ur Psaltaren 51:12:

SKAPA I MIG GUD ETT RENT HJÄRTA
GE MIG PÅ NYTT EN FRIMODIG ANDE.
FÖRKASTA MIG INTE FRÅN DITT ANSIKTE
OCH TAG INTE DIN HELIGE ANDE IFRÅN MIG.

Helene Sturefelt,
- som vet att Guds kärlek förändrar livet.