Sista snöhögen i mars på Stortorget.
- Kärnfulla ord om Karlskronas märkliga tillblivelsehistoria,
- Strindbergs egna ord om kristendomen ur En Blå Bok
- Prästens reflexioner.
Så glada vi blev att se alla er 30 medvandrare! De flesta utan erfarenhet av pilgrimsvandring. Här gällde det att ge ett gott intryck! Vi kallar våra vandringar för TRO, HOPP och ANKARE eftersom Strindberg nämner det gamla ankargjuteriet i en av sina böcker.
VISA MIG HERRE DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!
Pilgrimer på Konstapelsgatan.
- Livet är en kamp. Några kämpa förgäves, andra finna hjälparen och det gives blott en: Jesus Kristus heter han, demonbekämparen! Du vet att jag var en och gick igenom kampen, som dock inte är slut.
(sid 260 "Vasspipan skrämmer").
Inte många känner denna sida av Strindberg. Jag orkar inte se hans äktenskapsdramer på TV - det var djärvt på sin tid att våga uttrycka det så, men idag är det bara tröttsamt...
Min reflexion:
- Vi är i fastetid då vi läser starka texter i kyrkan om hur Jesus möter ondskan. Han tar den på allvar, sätter gränser för den och driver ut den när så behövs.
Vad kämpade August med, som gör att han skriver på detta sätt?
Och vad behöver du och jag bäst i vår kamp: Guds kärlek eller förlåtelse och omvändelse eller rent av kraftorden "försvinn satan!".
Tack Jesus, du som upprättar var och en.
Pilgrimer vid Kockums "Mausoleum".
Vi stod framför tjänstemännens byggnad som i folkmun kallas "Mausoleet - ty där vilar 300 tjänstemän..."
Strindberg lutade sig mot ankaret och sa:
- Motståndarna har gjort sig ett evangelium som predikar försoning, inte med Gud, utan med livets smuts... De lär att människorna är goda och de predikar frihet, frihet att göra ont, att bedraga och förtrycka...
Medan kristendomen lär förlåtelse åt den ångerfulle, som bättrar sig.
I "äfflings-evangeliet" har man förfalskat alla Kristi läror, och alla Magdalenor äro sympatiska och oskyldiga martyrer.. under det att Kristus endast upptog den Magdalena som lämnat uselheten bakom sig.
(sid 261 "Deras evangelium").
Behövde jag tillägga något mer? - - -
Uppför Kockumsbacken.
Joachim och jag började improvisera lite runt texten, och plötsligt blev evangeliet mycket levande framför Kockums Port nr 17.
- Jo... men förfalska inte evangeliet för den olycklige!
Vi firar i år Strindbergs 100-årsjubileum. Vad tänkte han kring framtidens religion?
Vid arbetarnas port stod vi i solen, med den väldiga mastkranen bakom oss, och hörde dessa ord:
Lycklig den som har ett arbete...
Men i en kristen stat är det vanvett att låta hedningarna sitta i styrelsen - det är icke tolernas, det är dumhet! Det är som att ha bocken till trädgårdsmästare eller ha fienden i borgen.
(sid "Framtidens religion").
I vårt anakronistiska samtal skrattade han förvånat när han hörde mig berätta om vårt s k demokratiska system, med politiskt valda förtroendevalda i kyrkan, som alltför ofta är "hedningar" och inte känner till kyrkans arbete.
Vem bestämmer här?
Vi fick tänka vidare i tystnad på den svåra frågan:
- Skall vi vara toleranta mot intoleransen, mot dumheten, mot...
Och så vände jag på perspektivet:
- Vilken risk tog inte Gud när Han lade sig själv i våra intoleranta händer!
Ankaret = hoppet, i skuggan av korset...
Blå stav, dagen till ära!
Läsningen ur En Blå Bok var verkligen intressant.
En av deltagarna hade dagen till ära tillverkat en vandringsstav och målat den blå!
Strindberg muttrade över den onödiga debatten om tro och vetande, den leder ingen vart ändå! Allt är samma.
Vi hade hela tiden ett leende på läpparna för denna levande, vandrande teater var mycket trovärdig!
Vid örlogsbasens ingång stannade vi vid några kanoner och vid ännu ett av dessa många ankare som finns i stan.
Här möts maktens män och de små mänskorna, vars livsöde är att vara trogen i det lilla.
Hopp, åt vem? Maktens boning.
Men det var ju så Jesus sa:
- Den som är trogen i det lilla är även trogen i det stora. Till den skall jag anförtro mycket.
Vårt sista stopp var uppe på Gågatan. Vår vandringsledare Ulla Hällsén visade på stadens konstuerade byggnadslinjer öst-väst och norr-söder.
Och Joachim Mostberg tog sats för att deklamera Korsets Hemlighet (sid 264):
Kungligt ankare i stenläggningen.
- Korset visar uppåt, nedåt, utåt - de fyra väderstrecken på en gång! Korset är en fullkomning av kompassen. Lidandet bränner själens sopor, och jag såg en människa som led alla mänsklighetens kval. Men ju mer han led, desto skönare blev han - det är korsets hemlighet, och lidandets.
Jag sa:
- Nej lidandet är aldrig "meningen", men det kan ibland vara ett nödvändigt nyckelhål att ta sig igenom.
Korsets lodräta påle är Guds kärlek rakt ned till oss, den som gick genom långfredag till påskdag.
Korsets vågräta påle är Helig Andes verk då vi ger denna Guds kärlek vidare till vår medmänniska.
- August, visste du vid denna tiden vad du ville skriva på din gravsten en gång?
- Nä...
- Ave Crux, Spes Unica = Var hälsad Kors, du mitt Enda Hopp.
Så var denna Ankar-vandring från "altare till altare" slut, efter 1,5 timme genom Karlskronas gator. Vi värmde oss åter igen på Café Ankaret i pingstkyrkans trivsamma lokaler.
Hoppfull plats, väl förankrat.
- Tystnaden! sa många.
Ja, det är skönt att "slippa vara trevlig med dem man inte känner..."
- Samspelet mellan kultur och religion.
- Tankarna kring tolernas...
- Korsets kraft och mysterium.
Tack alla!
Detta är mission på hemmaplan, där nya människor kommer samman och hittar nya djup.
Helene Sturefelt
- pilgrimspräst i Karlskrona.
Blå Skänken? Nej, vi skall inte gå in där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar