UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 30 mars 2012

MIN DAG den 30 MARS

Den bästa dagen.

Alla dessa dagar som kommer och går...
Det är ett återkommande datum som man skriver på alla papper och blanketter - födelsedatumet.
Det är idag! Hurra.

03 30 - dessa magiska siffror som säger mig vem jag är.
Men titta igen, de säger ju också något om vem Gud är!

Den första nollan 0 - är cirkeln den eviga.
Den första trean 3 - är Guds eviga väsen: Skapare, Försonare och Livgivare.

30 - den ålder som Jesus hade när han trädde ut i offentligheten. Märkligt nog var det så även för mig...
... som föddes en Annandag Påsk, med rubriken "Påskens vittnen" - ja Herre, det vill jag gärna vara!
Vittna om livet som besegrar den nödvändiga långfredagen.

Uppståndelsens ängel.
Påskens vittnen - du och jag.

Så träder Guds treeninghet in i mitt liv 03 30 - och fyller mig med sin evighet.

Nu måste jag själv hämta andan från denna födelsedagsteologi - - -
Puh! Vi landar på jorden igen:

Mitt i natten blev jag uppvaktad med sång, ljus och rosor - jasså var klockan åtta? Hm, i min värld sover jag som bäst då.
I köket väntade en fin smörgås med bröd stekt i olivolja och vackert dekorerad...

Räk-trea.

Långsamt gick jag till bussen och tog mig in i stan. Härligt folkvimmel på torget.
En doft av våfflor nådde min födelsedagsnäsa...
- Ja tack!


Man ska fira att man finns.

Så hamnade jag plötsligt på en solstol med kaffe i plastmugg och trevliga människor runtomkring.
Den glada holländska våffelbakerskan ville att jag skulle gå in på hennes hemsida. Då gör vi väl det då: http://www.maak.se/


Holländska våfflor på torget.

Hur ska denna dag sluta?! Spännande.
Nu ropar soffan på mig.
Orkar jag gå på rockkonsert ikväll? Jag är väl ingen tonåring! Eller?


Love Hurts, minns du den från 70-t?

Hårdrocken kompromissar inte. Det gör inte kristendomen heller.

Så övar jag mig i att vara:
- Evigt omsluten av Guds cirkel - 0 vid början och 0 vid slutet, där emellan två treor 33, den ålder då man tänker sig att Jesus dog, uppstod och blev himlafaren.
Välkommen tillbaka.

Helene Sturefelt - 03 30.
Men det var inte lätt med chokladsmeten igår...

torsdag 29 mars 2012

TRÖTTA KVINNLIGA PRÄSTER

Avskalad och utarbetad.

Har du också läst om dessa trötta, kvinnliga präster?
Jag ser en i spegeln varje morgon... hu!

Prästvigda kvinnors stress ska bli föremål för biskopsmötet, hoppas Forum för Kvinnliga präster.
Vi lär toppa statistiken över yrkesgrupper som sjukskrivs p g a svår stress...

Det är roligt att kunna bidraga med något...

Spegel, spegel.... hu!

Egentligen borde det inte vara möjligt att sitta här och skriva... men det är min ventil. Och att ni är många som delar mina tankar är en uppmuntran och glädje.

Idag firar jag att jag fått en present som jag längtat efter i många, många år:
- Jag har fått TID.

Tid är det dyrbaraste som finns. Och vackraste.

* Tack Gud för läkaren som sjukskrev mig - nej, han trött-skrev mig - jag är inte sjuk, bara just alldeles för mycket överarbetad då jag drog ett för stort lass...
* Tack Gud för vår nya kyrkoherde som såg detta i tidigt skede - nu finns det hopp att undvika det Svarta Hålet.

* Och tack Gud för att jag nu får arbeta med en chef som inte tänker tillåta att detta upprepas!
Wow!
Då är det ju lönt att våga försöka koppla av... jag menar, annars har man ju sovit med ett halvt öga öppet eftersom det snart är dags att gå upp igen.

Sov nu då! Blunda! Träskalle.

Det jag nu gör är sover, sover och sover lite till.
Utan att skämmas slumrar jag till i fåtöljen mitt på dagen.
Utan att blinka säger jag att det bästa som finns är just att sova!

Jag drömde i natt att jag gick bredvid rälsen... det måste vara ett gott tecken.


Det går inte. Längre.
Ändhållplats Gullberna Station.

Och hade jag inte kunnat skämta och skoja, skulle jag inte suttit här... utan varit inlagd någonstans...
Fast å andra sidan bor jag på ett gammalt hospitalområde, så atmosfären är helt rätt!
- Här kommer en galning till!

Helene Sturefelt, avdelning 53... eller? Nej, det är ju årsringarna.
De allra tröttaste och kvinnligaste hälsningar.

onsdag 28 mars 2012

GENOMSKINLIG för GUD

Jag är hellre i skuggan...

Vet du hur din själ ser ut?
Har du sett den? Är det möjligt att se själen?
Nej... ändå finns den där, djupt inom vår person, som ett rum, som ett fönster.
När jag var barn tänkte jag mig att själen såg ut som en spole...

Tänk dig att jag ändå skulle försöka visa dig din själs fönster.
- är det en liten fönsterglugg på vinden?
- eller ett köksfönster med spröjsar?
- eller ett sånt där jättestort fönster från golv till tak i vardagsrummet?

Guds sol lyser, genom suddigt fönster...

Jag tänker på den allra första lärjungen MARIA, den unga kvinnan som blev utvald att bli mor till Jesus.
Hon var genomskinlig för Guds närvaro.
Maria ställde sig helt till Guds förfogande - och Gudsljuset lyste rakt igenom henne, synligt för andra.

Men först var hon besvärlig. Maria ifrågasatte om detta var möjligt, att bli moder åt Guds son. Hon brottades med Guds budbärare utifrån naturvetenskapens regler:
- HUR SKA DET GÅ TILL? JAG HAR JU ALDRIG HAFT NÅGON MAN?

 Lukas återger samtalet i sitt kapitel 1.

Tvivlet möttes med svar, som ledde till tro = en relation till Gud.
Hon förstod att Gud själv tog ansvar för det löfte Han nu påstod skulle gå i uppfyllelse genom henne.
Hon skulle inte själv behöva vara Gud... bara människa - så att Gud också skulle kunna komma oss mänskligt nära!

Så blev Maria helt genomsläpplig för Guds ljus.

Ok, lys igenom mig då!

Tillbaka till vår själs fönster.
Tänk dig nu att Du är utvald, för det är du! Herren Gud, vår käre himmelske Fader, vill lysa genom dig, genom ditt fönster.

Men, det går inte...
Fönstret är fullt av smuts, det är ett tjockt lager damm och gammal flugskit som skymmer sikten.
Det spelar ingen roll hur mycket Gud än lyser, det går inte igenom...

Och alldeles för ofta frånsäger vi oss ansvaret och skyller på Gud för att det är så mörkt.
- Gud är inte intresserad av mig... Guds frånvaro är mer närvarande än han själv.
Känner du igen det?

"DET SANNA LJUSET SOM GER ALLA MÄNNISKOR LJUS, SKULLE KOMMA IN I VÄRLDEN... MEN HANS EGNA TOG INTE EMOT HONOM..."

Johannes berättar om Jesusljuset i sitt evangelium, kaptiel 1.



Fortfarande suddigt...

Jag ställer nu en jobbig fråga, både till dig och mig:
- Vill vi se vår egen smuts? Orkar vi möta det som hindrar oss att vara genomskinliga för Gud?

Nej... om risken är att jag blir anklagad för att vara usel, då tiger jag hellre...

Ja, jo... om det finns ett bättre alternativ till min smutsiga själs-ruta, då kanske jag är redo för något slags rengöringsmedel...

Min erfarenhet är att Gud i sin kärlek drar oss närmare honom. Hans kärlek lockar till omvändelse, till att göra upp med all flugskits-synd som smutsar ned:
- rädsla, ovilja, rikedom, bekvämlighet, kraftlöshet...

Knopp som tvekar.

Och allt eftersom syndaförlåtelsen tvättar rutan ren, känner jag hur längtan är stark efter... ja, vad skulle du säga?
- efter frimodighet, ny kraft, en kärlek som släpper taget...

Inte ser man det själv, men när orden kommer över läpparna:
- Herre, här är jag!
... då börjar det lysa... och det lyser och skiner och lyser igen!
Precis som tussilagon på marken.

Vi är många!

Eller som min vän Johannes Holmquist sa:

- Man kan stirra sig blind på det som slår en i ögonen - men man kan också lära sig att se igenom - att genomskåda det som synes vara... Och så låta sig själv bli del av en verklighet som är just genomskinlig, för det gudomliga.

Käre Gud, tack för att Du putsar min själ ren.
Det gör lite ont, men jag vill så gärna lysa av Ditt ljus!

Tussilagohälsningar från Helene Sturefelt,
- fönsterputsare.

måndag 26 mars 2012

PILGRIMSVANDRING II - i STRINDBERGS ANDA

Sista snöhögen i mars på Stortorget.

Det här är verkligen både roligt och djupt meningsfullt! En pilgrimsvandring i stan med trefaldiga infallsvinklar:
- Kärnfulla ord om Karlskronas märkliga tillblivelsehistoria,
- Strindbergs egna ord om kristendomen ur En Blå Bok
- Prästens reflexioner.

Så glada vi blev att se alla er 30 medvandrare! De flesta utan erfarenhet av pilgrimsvandring. Här gällde det att ge ett gott intryck! Vi kallar våra vandringar för TRO, HOPP och ANKARE eftersom Strindberg nämner det gamla ankargjuteriet i en av sina böcker.

VISA MIG HERRE DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!

Pilgrimer på Konstapelsgatan. 

Vår vandringsledare ledde oss in i en spännande port där vi såg en stor väggmålning - naturligtvis med ett ankare målat i hörnan. Kalla vårvindar drog genom porten och Strindberg, alias vår Joachim Mostberg, trädde fram och sa:

- Livet är en kamp. Några kämpa förgäves, andra finna hjälparen och det gives blott en: Jesus Kristus heter han, demonbekämparen! Du vet att jag var en och gick igenom kampen, som dock inte är slut.
(sid 260 "Vasspipan skrämmer").

Inte många känner denna sida av Strindberg. Jag orkar inte se hans äktenskapsdramer på TV - det var djärvt på sin tid att våga uttrycka det så, men idag är det bara tröttsamt...

Min reflexion:
- Vi är i fastetid då vi läser starka texter i kyrkan om hur Jesus möter ondskan. Han tar den på allvar, sätter gränser för den och driver ut den när så behövs.
Vad kämpade August med, som gör att han skriver på detta sätt?
Och vad behöver du och jag bäst i vår kamp: Guds kärlek eller förlåtelse och omvändelse eller rent av kraftorden "försvinn satan!".
Tack Jesus, du som upprättar var och en.

Pilgrimer vid Kockums "Mausoleum".

Karlskrona är ju en örlogsstad med Kockumsvarvet som ett nav.
Vi stod framför tjänstemännens byggnad som i folkmun kallas "Mausoleet - ty där vilar 300 tjänstemän..."

Strindberg lutade sig mot ankaret och sa:

- Motståndarna har gjort sig ett evangelium som predikar försoning, inte med Gud, utan med livets smuts... De lär att människorna är goda och de predikar frihet, frihet att göra ont, att bedraga och förtrycka...
Medan kristendomen lär förlåtelse åt den ångerfulle, som bättrar sig.
I "äfflings-evangeliet" har man förfalskat alla Kristi läror, och alla Magdalenor äro sympatiska och oskyldiga martyrer.. under det att Kristus endast upptog den Magdalena som lämnat uselheten bakom sig.
(sid 261 "Deras evangelium").

Behövde jag tillägga något mer? - - -

Uppför Kockumsbacken.

- Men bäste herr Strindberg, nog träffade ni en och annan Magdalena?
Joachim och jag började improvisera lite runt texten, och plötsligt blev evangeliet mycket levande framför Kockums Port nr 17.
- Jo... men förfalska inte evangeliet för den olycklige!

Vi firar i år Strindbergs 100-årsjubileum. Vad tänkte han kring framtidens religion?
Vid arbetarnas port stod vi i solen, med den väldiga mastkranen bakom oss, och hörde dessa ord:

Lycklig den som har ett arbete...

- Jag tror på kristendomen som att världshistoriskt faktum. Jag tror således att alla folk en gång skola böja knä för Jesu Kristi namn.
Men i en kristen stat är det vanvett att låta hedningarna sitta i styrelsen - det är icke tolernas, det är dumhet! Det är som att ha bocken till trädgårdsmästare eller ha fienden i borgen.
(sid  "Framtidens religion").

I vårt anakronistiska samtal skrattade han förvånat när han hörde mig berätta om vårt s k demokratiska system, med politiskt valda förtroendevalda i kyrkan, som alltför ofta är "hedningar" och inte känner till kyrkans arbete.

Vem bestämmer här?

Vi fick tänka vidare i tystnad på den svåra frågan:
- Skall vi vara toleranta mot intoleransen, mot dumheten, mot...

Och så vände jag på perspektivet:
- Vilken risk tog inte Gud när Han lade sig själv i våra intoleranta händer!
Ankaret = hoppet, i skuggan av korset...

Blå stav, dagen till ära!

Läsningen ur En Blå Bok var verkligen intressant.
En av deltagarna hade dagen till ära tillverkat en vandringsstav och målat den blå!

Strindberg muttrade över den onödiga debatten om tro och vetande, den leder ingen vart ändå! Allt är samma.
Vi hade hela tiden ett leende på läpparna för denna levande, vandrande teater var mycket trovärdig!

Vid örlogsbasens ingång stannade vi vid några kanoner och vid ännu ett av dessa många ankare som finns i stan.
Här möts maktens män och de små mänskorna, vars livsöde är att vara trogen i det lilla.

Hopp, åt vem? Maktens boning.

Men det var ju så Jesus sa:
- Den som är trogen i det lilla är även trogen i det stora. Till den skall jag anförtro mycket.

Vårt sista stopp var uppe på Gågatan. Vår vandringsledare Ulla Hällsén visade på stadens konstuerade byggnadslinjer öst-väst och norr-söder.
Och Joachim Mostberg tog sats för att deklamera Korsets Hemlighet (sid 264):

Kungligt ankare i stenläggningen.

- Korset visar uppåt, nedåt, utåt - de fyra väderstrecken på en gång! Korset är en fullkomning av kompassen. Lidandet bränner själens sopor, och jag såg en människa som led alla mänsklighetens kval. Men ju mer han led, desto skönare blev han - det är korsets hemlighet, och lidandets.

Jag sa:
- Nej lidandet är aldrig "meningen", men det kan ibland vara ett nödvändigt nyckelhål att ta sig igenom.
Korsets lodräta påle är Guds kärlek rakt ned till oss, den som gick genom långfredag till påskdag.
Korsets vågräta påle är Helig Andes verk då vi ger denna Guds kärlek vidare till vår medmänniska.

- August, visste du vid denna tiden vad du ville skriva på din gravsten en gång?
- Nä...
- Ave Crux, Spes Unica = Var hälsad Kors, du mitt Enda Hopp.

Så var denna Ankar-vandring från "altare till altare" slut, efter 1,5 timme genom Karlskronas gator. Vi värmde oss åter igen på Café Ankaret i pingstkyrkans trivsamma lokaler.

Hoppfull plats, väl förankrat.

- Vad tar ni med er från denna vandring? undrade jag.
- Tystnaden! sa många.
Ja, det är skönt att "slippa vara trevlig med dem man inte känner..."
- Samspelet mellan kultur och religion.
- Tankarna kring tolernas...
- Korsets kraft och mysterium.

Tack alla!
Detta är mission på hemmaplan, där nya människor kommer samman och hittar nya djup.

Helene Sturefelt
- pilgrimspräst i Karlskrona.

Blå Skänken? Nej, vi skall inte gå in där!

fredag 23 mars 2012

HUNDAR I KYRKAN

Himla-port.

- Hej du speleman, kan du svara på min fråga... Får man ta hunden med sig in i himlen?

Begravningsgästerna i onsdags sjöng vid kaffet till gitarr, med tacksamhet över gammlamormors långa, härliga liv.
Tänk att det kan vara så god stämning vid ett tillfälle då man tar avsked. Skratt och tårar blandades i en uppriktig ärlighet.
Sången fortsatte:

- Han är snäll och han har va´t en riktig vän... Han är fin och go´ och skatten é betald, får man det du speleman så blir jag glad!

Riktig vänskap.

Samma dag hörde vi på nyheterna att en präst i Skåne inte tillåtit anhöriga att ta sin hund med sig in i kyrkan... Matte ville att hunden också skulle få ta avsked av husse, ja det var husses sista önskan...
Hunden hade varit som ett barn för dem.

Det är lätt att förstå deras känslor.
Men min vän och kollega Markus von Martens, själv hundägare, hade alltså sagt nej:
- ... i hänsyn till allgeriker och astmatiker. Så är det i alla offentliga rum. Dessa lagar gäller även kyrkan. Vi tar inte heller in blommor och björkar i kyrkan, av samma anledningar.

Och jag tänker på det brudpar som hade en önskan att deras hund skulle komma in på altargången, med ringen i ett paket runt halsen...
Vad svarade jag?
Detsamma som Markus. Nej. Av samma anledning: hänsyn till pälsdjursallergiker.

Atchoooo - o

Jag klingade i kaffekoppen och sa:
- Spelemannen kanske inte kunde svara på frågan.. men jag vill gärna ge en tanke kring detta.
Får man ta hunden med sig in i himlen?
Ja! I himmelen är hela skapelsen upprättad igen. Det står till och med att "lamm skall ligga brevid lejon."

Men frågar vi:
Får man ta hunden med sig in i kyrkan?.. så blir alltså svaret:
Nej.
Hm, kyrkan borde ju återspegla himmelen... Men här kämpar vi på med alla de problem vi själva skapar...

I himmelen finns inga allergier!

Friluftsgudstjänster ute i det fria är egentligen att föredra. Då är vi mitt i Guds skapelse - och där får alla plats, både tvåbenta och fyrbenta.

Här får man vara en-bent om man ska igenom...

En sak till.
Detta med en människas "sista önskan".

Alla vill ju försöka ta hänsyn till det, så långt det går. Men det är så att alla önskningar inte går att genomföra.
En "sista önskan" kan inte sätta lagar ur spel, eller ändra det som vi uppfattar som lämpligt eller olämpligt. Då måste den dödes vilja underordnas detta.

Markus von Martens erbjöd att hålla begravningsakten ute i minneslunden, så att Gun Therns boxer Milo skulle kunna ta avsked av husse där - ett utmärkt förslag! Eller inne i vapenhuset i kyrkan.
Men matte accepterade inte.
Då har vi i kyrkan gjort vad vi kan.

Många har åsikter om vad vi gör i kyrkan. Det är bra. Men vi ska inte vända kappan efter vinden.
Eller?
Och om vi gör det, så är vi populistiska och politiskt korrekta, och får kappan rakt över ansiktet.

Kappan efter vinden.

Tänk om jag vill ta hunden med mig in i affären, eller biblioteket, eller badhuset, för att den inte vill stå bunden där utanför... Det går inte.

Jordelivet är inte lätt.
Det blir bättre i himlen.
Till dess kan vi väl försöka förstå varandras perspektiv.

Med spelemannen stämmer jag upp i psalm 706:

HEJ BJÖRN OCH BÄVER - HEJ DROMEDAR,
HÖJ ERA RÖSTER, SJUNG HERRENS LOV!

HEJ FISK OCH SKALDJUR - KOM FALK OCH ÖRN,
HÖJ ERA RÖSTER OCH SJUNG HERRENS LOV!

Helene Sturefelt,
- som tror att Gud älskar hundar väldigt mycket, alla hundar! - polishundar, sällskapshundar, vakthundar, knähundar och byrackor... Eller?

torsdag 22 mars 2012

HELIG NÄRVARO LANDADE i Sinnesromässan

Helighet, ljus, energi.

Hur är det möjligt?
Kan verkligen en människas svaghet vara hennes största tillgång?
Kanske inte i människors ögon - men i Guds!

Ju tommare, desto mer kan Gud fylla.
Ju fler sprickor, desto mer kan Guds ljus lysa igenom.
Jag som är stark, driftig och effektiv har mycket svårt att öva på Skriftens ord:

- NÄR JAG ÄR SVAG, DÅ ÄR JAG STARK.
- I SVAGHETEN BLIR KRAFTEN STÖRST.
                                2 Korinterbrevet 12:9

Aldrig trodde jag att det verkligen fanns en sådan välsignelse i svagheten, att dra sig lite tillbaka.

Vila.

Men vems styrka handlar det om?

För den ensamma människan som tror att Indivdualismen är alltings högsta mått, blir detta ännu mer hotfullt.
Man betalar hellre tusen kronor i timmen för ett samtal med en livsstilscoach, än erkänner för andra att man har problem eller är trött. Håller du med?

Eller som Vanna Rosenberg uttrycker det inför en kommande TV-serie:
- Man vågar inte längre vara misslyckad, utan när man ringer väninnan hör man sig själv säga "Jag har målat om hallen, vill du komma hit på en brioche?"

Suck.
Nej, det handlar inte om min egen styrka, utan om Guds. Och medmänniskornas.

Och igår, på Sinnesromässan, hände det något.
Många av oss var mer än trötta, men frivilliggruppen gick in och tog ett stort ansvar.
Alla fick en sten i handen när de kom in, och en av de frivilliga tog hand om reflexionen:
- Vi är alla småstenar i Guds andliga husbygge, oavsett vilken form din sten har. Du är värdefull.

Och Anne-Sophie citerade 1 Petrusbrevet 2:4:

NÄR NI KOMMER TILL HONOM, DEN LEVANDE STENEN, RATAD AV MÄNNISKOR MEN UTVALD AV GUD OCH ÄRAD AV HONOM, DÅ BLIR OCKSÅ NI TILL LEVANDE STENAR I ETT ANDLIGT HUSBYGGE.

Hörnstenen - Kristus.

På altaret stod ett krucifix i en fyrkantig träfot. Vid bönevandringen fick alla lägga sina stenar där, runt Jesus Kristus som är hörnstenen, och efter en stund såg jag hur alla våra stenar av bördor låg tätt, tätt tillsammans... nära Herren...
Tyngden och tomheten var borta. Stenarna berättade nu något annat... om en stark gemenskap, där man söker sig samman, nära Honom som burit all världens lidande... och nära varandra.

Här behövdes ingen livsstilscoach! I den äkta, levande kristna gemenskapen ryms svagheten på ett sådant sätt att den blir till styrka.
Herren är min herde... min coach..

Kom till mig....

Man kan inte bära sig själv.
Men andra kan man bära! Deras problem är lättare än de egna, som man ältar...

Vår kantor spelade några enkla lovsånger i bakgrunden. I denna innerlighet höjde jag mina händer, och sjöng tyst med "Vi vill ge dig ära, och tillbedjan, vi vill lyfta våra händer, vi vill upphöja ditt namn...."

För min inre syn tänkte jag på hela den himmelska härskaran, på Guds tron, på...
Sakta kände jag ett tryck från taket. Energin förtätades. Pianospelet blev tystare, men ändå intensivt.
Några ville sjunga med högt, men det var totalt omöjligt.
Trycket ökade...
Allas förböner låg som en mjuk matta på golvet.

Jag vet inte hur jag skall beskriva detta, det obeskrivbara, men jag vill så innerligt dela med mig - för att du som inte har denna erfarenhet, ska veta att Guds Närvaro är fysiskt förnimbar...

För min inre syn såg jag hela den himmelska härskaran sakta komma ned, de stod tätt, tätt - precis som våra stenar - och de sänktes sakta ned över oss, jag såg deras vita fotsida kläder.

- Vi vill ge dig äran, och tillbedjan...
Jag andades djupt, vad är det som händer?? Tystnaden var kompakt, förtätad av denna Närvaro.
Den himmelska härskaran stannade ca 3 meter ovanför golvet.
Musiken tystnade. Men inte den ordlösa tillbedjan.
Jag vände mig om mot församlingen, men kunde inte säga något - - -

Tiden stod still.

Denna djupa innerlighet omfamnade oss alla, runt femtio personer i Kungsmarkskyrkan.
Heligheten, fysiskt förnimbar.

Efteråt var det spridda, glada, varma, förvirrade kommentarer:
- Jag har aldrig varit med om något liknande...
Tårar blinkades bort.

Så manifesterade sig Guds Helighet en alldeles vanlig onsdag, bland trötta och erkänt svaga medarbetare - som mitt i sin brist ändå ställde sig till Guds förfogande.

Och Gud lyste genom sprickorna.

De välsignade sprickorna!

Stor är Herren och högt lovad!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Helene Sturefelt,
- knäsvag och buren.

måndag 19 mars 2012

SVAGHET - EN STYRKA?

Stolpe med trasiga ledningar.

Vi är skyldiga vår gemenskap att vara svaga ibland.
Annars fungerar vi inte tillsammans, och rollerna blir låsta.

Det jag nu skall skriva är en utmaning för mig, och kanske för dig också. Vi lever i en högpresterande tillvaro där vi förväntas vara starka, friska, rika, smarta, snygga och duktiga på pensionsplanering...
Sådant är samhället.
Är det så i vår kristna gemenskap också? Helst inte...

Den kristna kyrkan ska inte vara en spegling av samhället, utan en motvikt. Ett salt.
Här ska svagheten få plats - inte som ett hot, utan som en möjlighet.
Är det möjligt?

Får svagheten plats här?

Den lille pojken kom fram till Jesus med fem kornbröd och två fiskar. Det var ju många tusen som var hungriga den dagen, så pojken gjorde vad han kunde...
De vuxna ojade sig, skrattade och rynkande på förståndet. Men inte Jesus.
Jag berättar ur söndagens predikotext ur Johannes kap 6.

Jesus tog emot. Han, självaste Mänskosonen och Guds utvalde, tog emot!
I detta fallet var barnet den starkare, och den som kunde ge. Jesus var mottagare, och efter tackbönen gav han bröd och fisk vidare... så att det räckte till alla...

Räcker kraften åt alla?

Vem vill visa sig svag?
- Inte jag!
Vem vill erkänna att man inte har ordning på logistiken och glömt beställa bröd till 5000?
- Inte jag.
Vem vill visa sin sårbarhet genom att säga: jag orkar inte mer... krafterna är slut, kan någon annan ta över?
- Inte jag! Jo, just jag.

En av mina systrar, som är gift med en reservofficer, sa:
- När trupperna är klara med sin insats på stridsfältet, då kallas de hem till vila och reträtt. Skulle inte det gälla kyrkan också?

Så sant, så sant.
- Nu har vi gjort en god insats, nu vilar vi!
Så sa ju Jesus, överstekyrkoherden, till sina medarbetarlärjungar: Kom låt oss dra oss undan till en enslig plats, så att ni får vila er litet.
På arbetstid....

Genomfart förbjuden i galen tunna!

I en äkta gemenskap så kan man gå in för varandra.
- Nu tar jag detta åt dig!
Den enes svaghet blir den andres glädje att få vara en Bärare.
Den starke blir välsignad i sin hjälpsamhet.
Likaså blir den svage välsignad i sin reträtt!!

Poängen är att vi måste turas om att vara starka, och svaga.... och sedan starka igen.
Och svaga.
Bära och vara burna.

JA, I SVAGHETEN BLIR KRAFTEN STÖRST.
DÄRFÖR VILL JAG HELST SKRYTA MED MIN SVAGHET, SÅ ATT KRISTI KRAFT KAN OMSLUTA MIG.
2 Korinterbrevet 12:9

Suck, Paulus måste alltid skryta med nåt... och nu är han så stark att han till och med skryter om sin svaghet!
Nä, det var elakt av mig.
Han har fått en "tagg i köttet" för att inte bli högfärdig - är det någon form av utbrändhet, som gör att han måste begränsa sig, trots sin kapacitet?

Hm, det där känner jag igen mig i... Vidbränd. Man ska inte jobba så det ryker.

Utbränd? P g a för svag ledning?
Överspänning? Eller var det stormen?

Jag låter den gode Paulus fortsätta, med de ord som nu blir denna termins läxa:

JAG GLÄDS ÅT SVAGHET (ja, när jag ser Bäraren), FÖROLÄMPNINGAR (nej, aldrig!), SVÅRIGHETER (jo... ), FÖRFÖLJELSER OCH NÖD NÄR DET ÄR FÖR KRISTI SKULL (den taggen har jag känt).
TY NÄR JAG ÄR SVAG, DÅ ÄR JAG STARK (hjälp!).

Tack alla ni i min omgivning som nu både bär och ber.
Jag måste be med Överlåtelsebönens ord:

... Allt i mig känner Du, och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska...

Och den ofullkomlige Strindberg sa i sitt famlande:
- Tron är mitt svagströmsbatteri.

Helene Svagfelt,
- som fotograferade på Krutviken, skratta inte nu men så heter denna vik.
Poff! Eller amen.

På jakt efter kontakt.

lördag 17 mars 2012

BESATT AV OREN ANDE/DEMON

Spegling av olika världar...

Jag hoppas du blev mätt av kvällsmaten igår! Den varma tomatsalladen kan man med fördel äta även till frukost. Gör det. Så du orkar med det här tuffa inlägget.

BESATT AV EN OREN ANDE / BESATT AV EN DEMON.

Det jag nu ska dela är tisdagens bibelstudium i Möllebackskyrkan. Och förra söndagen hade som predikotext just detta med demoni.
Många präster och predikanter kämpade inte bara i "Kampen mot ondskan" utan just mot denna företeelse. Bortförklaringarna räcker inte till...
Men hur ska vi förstå detta idag?

Min Bibel är ligger uppslagen på Markus 1:21 och Lukas 11:14.

Andlig receptbok.

Jag försökte se TV-gudstjänsten i söndags, men visste att jag skulle bli besviken. Ärade KG Hammar klarar inte denna text, utan bortförklarade fenomenet:
- Man beskrev sjukdomar - epilepsi -  förr i tiden med att vara besatt av en oren ande...

Morr! Om jag är psykiskt sjuk, skall ja be att få vara det!! Och inte bli beskylld för att vara "besatt"!

Liberalism och bortförklaringar leder inte till målet. Det blir istället obehagliga påhopp och sammanblandning av företeelser.

Jag vet att man måste ha upplevt situationer själv för att förstå kraften och verkligheten, men man kan också lita på en medmänniska som berättar om sin erfarenhet.
Sist får du en länk till Carina Mirberger, som var styrd av "guider" när hon var medium, men nu är frälst och fri från demonerna.


Gudplankan bär oss när vi är trötta.

Kampen mellan ont och gott är striden mellan ljus och mörker, Gud och djävul, behov eller begär, kärlek eller rädsla. Listan kan göras lång.

Jesus skiljde mycket noga på syndens konsekvenser i en människas liv:

- skam - som möttes med en kärlek som upprättade.
- skuld - möttes med förlåtelse och gottgörelse.
- sjukdom - botades, ofta med handpåläggning.
- besatt - demonen drevs ut.
- död - Jesus uppväckte flera ur döden.

För att du inte skall missförstå, ska vi först som sist klargöra att läkarvården ska göra sitt vid fysiska sjukdomar, liksom psykiatrin vid psykiska sjukdomar. Tack och lov för olika kompetens!
Alltså, besättelse är en bestämd kategori av psyko-somatiska lidanden, vid sidan av andra. Botemedlet finns inte inom sjukvården, eftersom det handlar om en andlig kamp.

Att vara besatt av en ond ande tar sig tre uttryck i den treeniga människan:

1. Fysiskt: den besatte kan bli stum, döv, få raserianfall och kramper (som kan likna epilepsi).
2. Själsligt/psykiskt: hos den besatte trängs självmedvetandet undan. Man märker att "någon annan" talar och driver personen.
3. Den onda anden röjer en övernaturlig kännedom om Jesu person, som den besatte själv inte vet.

DEN ORENA ANDEN BÖRJADE SKRIKA:
- VAD HAR DU MED OSS ATT GÖRA, JESUS FRÅN NASARET? HAR DU KOMMIT FÖR ATT TA DÖD PÅ OSS? JAG VET VEM DU ÄR, DU GUDS HELIGE!

Ja, Jesus har kommit för att ta död på ondskan. Och befria oss.

Döda döden.

Tack och lov är besättelse mycket ovanligt i vårt land, men det finns, och då är det stort allvar.
Likaså kan många missionärer berätta om demoner, eftersom en del "missionsfält" har liknande förhållanden som på Bibelns tid.

Jag vet några missionsflygare från MAF som varit i Bangladesh, och de berättade hur de varit med om en exorcism.
Denna flicka var tydligt styrd av "någon annan". Föräldrarna var förtvivlade.
Runt halsen var hon smyckad med amuletter och avgudabilder. De började med att ta av smyckena, och flickan skrek. Ena stunden ville hon verkligen bli fri, i andra stunden kom dessa mörka avgrundsvrål.
Det var en kamp... och det pågick länge.
Tills det var dags att göra som Jesus själv gjorde:

JESUS TALADE STRÄNGT TILL DEN ORENA DEMONEN:
- TIG! FAR UT UR HONOM!
FÖRSVINN SATAN!

Jesus driver ut ondskan med Guds Finger.
Guds rike är här!
Satan kan inte driva ut sig själv...

Det var som om luften gick ur en ballong... Hon föll ihop, död? Nej! Men helt utslagen, och nu började arbetet med att fylla flickan med kärlek och omsorg.

Allvaret är, att om inte det andliga tomrummet fylls med Guds kärlek i det försoningsblod som rann på korset, då kan det bli som Lukas berättar, att den onde anden hämtar sju demoner som är ännu värre... och de kommer tillbaka "när de ser att det är städat"!

Det här är inget att leka med. Det enda botemedel är Jesus själv, i kraft av sin seger på korset.

Carina berättade att när "guiderna" avslöjade sitt djävulska demonansikte, så trodde hon helvetet hade kommit. Och det hade det! Men eftersom hon också ropade på JESUS, så såg hon hur djävlarna rycktes bort, och ett mäktigt Ljus från himlen bröt sig igenom taket och fyllde rummet, och hela hennes varelse.

http://www.vaknasverige.se/2011/11/04/carina-mirberger-om-sitt-liv-inom-nyandligheten/

Fri! Tack Jesus!

Hur gick det för flickan i Bangladesh?
Hon lät döpa sig! Dopets vatten sköljdes över henne, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Familjen städade undan alla amuletter och flickan fick ett enkelt kors att bära runt halsen - och det smycket kysste hon och skrattade sitt klingande skratt. Hon var tillbaka igen...

Hoppas jag inte skrämt upp dig. Om du känner dig obehaglig till mods, så ska du veta att räddningen är bara fem bokstäver bort: JESUS. Hans namn är det starkaste som andevärlden känner.
Inte ska väl demonerna bekänna hans namn före oss??!

Till sist:
Även själve August Strindberg visste vad detta handlade om. Han skriver i "En Blå Bok":

"... några kämpa förgäves, andra finna hjälparen, och det gives blott en: Jesus Kristus heter han, demonbetvingaren.
Du vet att jag var en och gick igenom kampen, som dock inte är slut...."

Sid 260  "Vasspipan skrämmer".

Gud bär.

Det är mulet idag, men just därför skall vi så mycket mer fokusera på Ljuset.
Tänd ett ljus och tacka din Frälsare Jesus Kristus att han har kallat dig och mig, ja Alla, ut ur mörkret, in i sitt underbara ljus!
Bada i ljus! Bada i dopets realitet.

Vill du läsa mer? 1 Petrusbrevet är stark läsning.

Guds beskydd över dig, kära läsare.
Helene Sturefelt, bibelstudieledare.