UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 30 juni 2011

CANCER-FORSKNING

Välsignad svalka.

Så skönt att solen gick i moln!
Jag tillhör vintermänskorna som inte klarar värmen så bra.
Än värre är det med att solens strålar är så stickande.
Det bränns.

För tjugo år sedan deltog jag i en undersökning från Lunds universitet vad gäller forskning kring malignt melanom.
Det var frågor om solvanor, om jag bränt mig i solen, ärftliga faktorer, mat- och motionsvanor.

Jag minns den sommaren.
Barnen var små och lekte på balkongen i prästgården. Jag, som alltid varit en soldyrkare, kände att solstrålarna var aggresiva och var noga med att barnen skulle ha tröja på sig.
Ozonskiktet det året var tunt.

Solen tar sig igenom.

Tio år senare fick jag en uppföljande enkät, som jag gärna fyllde i.
I förra vecka var det dags igen.
Jag solar inte längre, har uppmärksammat små födelsemärken på bålen som kommit det senaste decenniet.
Såsom frisk jämförelseperson var det relativt lätt att fylla i frågorna - tack gode Gud - och jag njöt av sommarbrisen på verandan.

Denna gången skulle man dessutom spotta i ett litet plaströr som forskningen ska använda för att studera DNA.
- I det fall vi finner ökad risk för specifik cancersjukdom kommer vi kontakta dig.

Så bra.
Jag spottade, förslöt röret och slickade igen kuvertet.
På kvällen tittade jag mig i spegeln, aj det gjorde ont på axlarna.
Rödbränd!

Precis så här känner jag mig!

Hur dum får man vara??
Sitta ute i solen och fylla i en enkät om hudcancer... den dagen på året när solfaktorn var som värst...
Dåligt Helene!

Inte var det väl bättre när jag dagen efter postade brevet i en brevlåda i gassande söderläge...
Där låg kuvertet som i en ugn.
Mina DNA-molekyler jäste och puttrade....
Vad ska forskarna i Lund få fram ur den geggan?
Vilka nya luriga former kan ha vuxit fram innan postmannen tömde lådan?

Min jästa DNA-spott...

Hembesök senare på dagen hos en man som miste sin hustru i cancer.
När han kom till berättelsen om obduktionen satt jag med fjärran blick, inte helt närvarande...
- Jag kanske tröttar ut dig? Vill du ha en chokladbit?

Nu räcker det!!
Eller, ja tack, om det hjälper mot hudcancer - - -

Ibland blir det liksom alldeles för mycket av allting.
Så tack molnen att ni sveper in över landet och svalkar överhettade sinnen.

Imorgon ska det skrivas predikan kring Jesusordet:
- Det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka...

Överhettat.

Ikväll tackar jag Gud för alla som forskar. Ni är i sanning Guds medarbetare - när ni ställer era resultat i livets tjänst.
Jag ber också för Grekland och den ekonomiska härdsmältan där.
Det finns en annan sorts mental cancer, som förgiftar våra sinnen.
Men det tar vi en annan gång.

Rödskinnet
Helene Sturefelt

onsdag 29 juni 2011

NAMN-KRISTENDOM

Amiralitetskyrkan Ulrica Pia.

- Varför vill ni döpa ert barn?
- Nja du vet, det är bara en tradition...

- Varför vill ni gifta er i kyrkan?
- Nja du vet, det är så fin akustik här...

- Varför vill ni ha begravningen i kyrkan?
- Nja du vet, det blir liksom mer högtidligt...

Det är bra med traditioner, med fin akustik och det högtidliga.
Men det är inte kristendom.

I bästa fall är det ett skyddande skal mot den ömtåliga själen. Den "oreligiösa människan" kan inte uttrycka sig bättrer än så här.
I sämsta fall är det bara ett tomt skal, utan innehåll.
Namn-kristendom.

Tomt skal - eller förstår du innehållet?

En sann kristen har, i ett fall, samma intresse som en sann ateist; nämligen att rasera falska gudsbilder och tomma ritualer.

Jag avskyr när jag blir kallad för "ceremoni-mästare" vilket har hänt ett par gånger.
Det är sekulariserade människor som gärna vill ha det kyrkliga "för säkerhets skull" (intressant)... men som inte ser sig själva som en del av gudstjänsten (ceremonin...) utan den skall jag utföra åt dem...

En gudstjänst är något annat.
Det är ett gemensamt deltagande i bönen och lovsången till Herren Gud.
Visserligen leder prästen gudstjänsten, för ordningens skull, men alla är deltagande!

Ordningsfråga. Ordination.

"Namn-kristen" är den som är uppvuxen i den kristna kulturmiljön, är döpt och kanske konfirmerad, men inte bekännande.
Det blir väldigt förvirrande för våra invandrare, som tror att de kommer till ett kristet land men finner så många som inte utövar sin tro.
Och det finns lika många "namn-muslimer" och "namn-judar" där man inte längre lever i sin gudsgemenskap.

Vår tid är som en sax:
- ena klippaxeln utgör av sekulariseringen,
- den andra klippaxeln är på-kristningen.
Bort med det gamla, in med den nya, friska andligheten - som inte är tömd på sitt innehåll.

Jag möter många som säger med tårar i ögonen:
- Jag önskar jag kunde tro... Kan du tro för mig..?

Längtan efter Gudsgemenskap är stark och ärlig. Jag tror visst att vi kan "tro för varandra", särskilt i tider av mörker och motgångar.
Då kan den kristna gemenskapen vara som ett fantastiskt bärarlag!

Segla med oss!

Säg inte "bara en tradition" - försök skapa en tradition från noll så får du se hur länge det håller....
Dopet har burit oss i tvåtusen år! Respekt!

Säg inte bara "fin akustik" - våga erkänn varför kyrkorna är byggda just så här: för att lovsången till Gud ska ljuda och klinga på vackraste sätt!

Säg inte "bara högtidligare" - om det inte finns ett innehåll och en gudomlig "sändare och mottagare", då finns det inte heller en högtidlighet!

Detta är min strävan:
- att hjälpa oss alla att vara kristna Både till namnet Och till sättet att leva.
De gudstjänster jag firar - från vaggan till graven - fyller jag med den Stora Närvaron, där varje rörelse och ord blir en meningsfull hälsning från Gud själv.

Både Ock.
Inte Antingen Eller.

Både Ock. Död och Uppstånden.

Gud, tack för alla möten idag, både i verkliga livet och här på bloggen.
Du är större än vad ord kan utsäga.
Av Dig och genom Dig och till Dig är allting.
Amen.

Helene Sturefelt.

tisdag 28 juni 2011

ATEISMENS FALL

Gudomligt ljus. Men inte från lampan.

Så svårt det måste vara att vara ateist när sommaren blommar som bäst!
Hur klarar man det?
Man cyklar runt i en meningslös grönska, man badar i havet ännu en kväll av slumpmässighet och man plockar sina midsommarblomster utan mål och mening.

Nu ska vi låta Peder Thalén, teologie doktor och universitetslektor i religionsvetenskap, få ateismen på fall.
Jag ska citera ur hans bok med samma namn "Ateismens fall", utgiven på Artos förlag 2007.

Ingen ateist.

Femtiotals-ateismen var ingenting annat än en anti-religiös ideologi i vetenskaplig förklädnad.
Hedenius m fl tänkte sig att den egna argumentationen skulle drabba all gudstro.
Men det gudsbegrepp han vände sig emot, var inte den bibliske Guden, utan snarare en filosofisk kopia.

Detta misstag var inte nytt, det går som en röd tråd genom hela den ateistiska tanketraditionen.

Kyrkan borde ha gett följande gensvar:
- Den Gud ni kritiserar är vi också angelägna att bli av med, för den är inte representativ för kristen tro.
Då hade debatten fått ett annat utseende.

Jag konstaterar att nu, efter sextio år, är vi ifatt...

Peder Thalén fortsätter:
Den kristna tron är ingen ideologi.
Den är ingen svårbevisbar intellektuell teori, en samling gissningar som skulle handla om övervärldsliga förhållanaden..
Trons grund är inte ett abstrakt system.
Inte heller finns det i den kristna trons kärna något "att tro på".

Men, vad blir då kvar?

En person. Jesus Kristus.
En personlig relation till levande Gud, svarar jag.

En personlig relation.

Peder igen:
Problemet är att man har förlorat kontakten med den kristna trons insida, med den roll den faktiskt spelat i människors liv.
Här tänker jag på W Mobergs utvandrarna, och jag tänker på B Ulvaeus texter till Kristina från Duvemåla - det är konkret kristen tro.

Vad vi har svårt att förstå är att kristna förr varken var "troende" eller "trodde på Guds existens", med den teoretiska innebörd som dessa fraser nu fått.
Tron var tidigare sammanvävd med ett sätt att leva.
Tilliten till Gud vilade inte på ett abstrakt antagande, utan var en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand.
De vardagliga händelserna sågs som en bekräftelser´på Guds närvaro i det egna livet.

Just så.

I min lilla vardag så svarar Gud just nu på bön, genom att sända sin lilla präst ut som missionär bland dansbandsfolk och hårdrockare. Jag berättar om Guds kärlek, på mitt sätt.

Tvilling-virvel!

Namn-kristendomen, tömd på innehåll, är förmodligen ett sista stadium, tänkte Tingsten på 50-talet.
Men knappast för ett tvåtusenårig tradition, utan snarare för den sekulariserade kristendomen som den intellektualistiska tanketraditionen frambringat.

Den profana människan har inte lämnat tron bakom sig, eller vuxit ur den, menar Thalén, utan hon har tappat kontakten med livet.
Hon har blivit förledd av en profan ideologi till att tro att detta borttappade skulle representera ett berömvärt framsteg...

Vad som dött i vår kultur är den västerländska övertron på intellektet, som alltså födde den ateistiska motreaktionen.

Kyrkans kris är ingen isolerad företeelse i samhället, utan hela vår profana livsform står på vacklande grund!

"Religionens död" är således en positiv händelse.
Namngudens stilla bortdöende innebär en reell möjlighet att återupptäcka den konkreta i gudstron, som så länge varit undanskymt.

Relations-rabatt.

Orkar du med slutklämmen?

Ateismens slentrianmässiga religionskritik mot kristendomen är en av grundvalarna för den nihilism som vårt samhälle lider av, skriver Peder Thalén, teol. dr.
... och därför ett lika stort andligt problem i vår kultur som den tomma namnkristendomen man från början ville göra sig fri ifrån!

Tack Peder! Tack Gud.
Nu ska jag ut och cykla i Guds gröna natur, jag skall plaska i det hav Gud skapat och plocka de fantastiska blommor Gud formgett.
Jag skall njuta av Guds mening med livet, ja jag skall njuta av mitt eget liv!
Men jag glömde mobilen i morse, och surade en hel kvart...

Ateismens fall. Religionens död, men Jesus lever.
Det är något annat det!

Helene Sturefelt

söndag 26 juni 2011

SAKARIAS - EN STUM PAPPA

Ljus-spegel.

När solen står som högst på himlen, påminns vi nordbor om Ljuset i vår värld.
Midsommarhelgen lyfter fram Gud såsom skapare och den som agerar i historien.

Idag är det Johannes Döparens dag.
Norrmännen säger Sankt Johann.
Jag säger Annandag midsommar och tänker med glädje på vår bröllopsdag.

Kan man bli stum av glädje?
Kan man bli stum av sorg?

Sakarias, pappan till Johannes Döparen, blev det...
Vi längtar efter närvarande män och pappor.
Finns här en förebild?

Gammalt torn, litet barn.

Han och hustrun  Elisabet hade inga barn. Nu var de till åren komna och Elisabet kände skam över att inte ha kunnat ge någon livsfrukt.
Detta år, någon gång runt år 0, var det Sakarias tur att som överstepräst gå in i det stora templet och tända rökoffret.
Plösligt visasde sig en Herren ängel för honom, till höger om rökelsealtaret.

Han blev livrädd, men änglen sa:
- Var inte rädd! Din bön har blivit hörd. Din hustru skall föda en son åt dig och du skall ge honom namnet Johannes.
Han skall bli till glädje och fröjd och många kommer att glädjas över hans födelse.
Ja han skall vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.

Hur i allsin dar skulle det gå till?
De var ju överåriga...
Varför ska Gud göra det så svårt för sig?
Är det inte en jungfru så är det två som är för gamla...
Men Gud vet.

Ingenting är omöjligt för Gud!

Precis som när Maria fick änglabesök - och ställde frågor hur detta skulle gå till - så gör gamle Sakarias på samma sätt:
- Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal och min hustru till åren.

Ängeln svarade:
- Jag är Gabriel, den som står vid Guds tron, jag är utsänd för att ge dig detta glädjebud.
Men du skall bli stum, och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.

Jag tänker att man kan bli stum av glädje, men också p g a otro...

Det var alltför underbart det som ängeln berättade.
Tur att Sakarias blev tyst så att han inte spred mer tvivel omkring sig...

I tystnad fick han begrunda det som nu skulle ske, alltmedan fostret växte under Elisabets hjärta.
I tystnad i öknen växte sedan pojken Johannes upp, där hans sinnen skärptes av den karga naturen.

Trefaldighetskyrkan 302 år idag.

Nu vill jag lyfta fram en mening som jag tycker om:
- han skall vända fädernas hjärtan till deras barn.

Vår tid - alla tider? - upplever ett skriande behov av närvarande pappor, fäder och män, ja vuxna ö h t.
Vi (inte är det äl bara jag?) är trötta på machomän som ska göra karriär och som inte har tid för sina nära relationer.
Vem vill ha en sådan man?

Jag har mött många tonårskillar som saknar sin pappa, som ser tomma ut i ögonen, de har inte någon manlig förebild.
Och med risk att vara gammaldags, så hävdar jag att vi är många kvinnor som också längtar efter Den Goda Mannen, han som visar omsorg, närvaro och som vänder sitt hjärta till dem som är i hans närhet.

Gabriel sa även om Johannes att han skulle:
- ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne.

Ohörsamma mot vad?
Mot Guds mening med vårt liv.
Jag tänker så här:

- Om du och jag tillåter oss att skövla vår insida - vår själ - då fortsätter vi skövla vår utsida och naturen.
Om vi tillåter oss vara stressade och frånvarande på insidan, då är vi det också på utsidan.

Närvarande Frånvaro.

När Johannes gick in i sin roll som Döparen som vuxen, då blev han Vägröjaren.
Han blev mångas dåliga samvete när det gällde sättet att leva och förhålla sig till varandra.
Han kom med så obekväma sanningar att det till slut kostade honom livet.

Ändå sjunger Sakarias, hans far, i sin lovsång att sonen ska låta folket veta att:
- frälsningen är här, med förlåtelse för deras synder, genom vår Guds barmhärtighet och godhet.

Det tvivlande pappan fick till slut brista ut i glädjesång till Gud.
Han hade lärt sig en läxa; att inte misstro Guds löften.
Just genom att "göra det svårt för sig" visar Gud att han är  -  GUD...

Sakarias fick erfara att Gud är den Gode Fadern, den som ser och vet allt - men inte dömer - utan den som vänder sitt hjärta till oss alla.
Vi, du och jag, är Guds älskade barn, och Gud möter oss med mildhet och godhet.

Mildhet och godhet - de orden vill jag dekorera midsommarens jordgubbstårta med!

Så bryts stumhet och tystnad med ett stilla jubel:
 - det finns läkedom, det finns ny start ja det finns en soluppgång för dem som är i mörker.
Det finns en fredens väg som våra fötter får gå, både för män och kvinnor, mammor och pappor.

Jag är här!

Nu är det dags att tända grillen.
Du har just läst ett utdrag ur predikan som hölls i Trefaldighetskyrkan idag.

Helene Sturefelt
- en talande mamma.

torsdag 23 juni 2011

LÖVMARKNAD - SKRÄP och VILA

Till dig.

Har ni saknat mig?...
Jag har saknat er!

Sliter med den sista putsen av nästa bok:
- dansbandsvärldens allra första bönbok!
Roliga foton på de dansband som besökt Ulvsmålafestivalen samt reflexioner kring dansbandstexter - ack så nära bibelordet de är ibland!
Smakprov kommer.

Svensk midsommarkrans.

För oss inflyttade Karlskronabor gäller det att förstå denna dags dignitet.
Det är L ö v m a r k n a d.
Jaha, men imorgon är det midsommarafton!
Jo jo, men Lövmarknaden får man inte missa, förstår du.

Det var trångt i staun idag.
Allt sedan 1700-talet har bönderna tagit med sig löv och blomster in till stadsborna.
Bland dagens krimskrams finns ännu de riktiga kransbinderskorna kvar.
Den här midsommarstången bars högtidligen ned till båten Axel för vidare transport till Nättraby, där det blir dans imorgon.

Äkta löv.

Det gäller att bevara traditionerna.
Det kommer kanske en dag när det inte längre finns riktiga gröna löv att binda kransar av...
I framtiden ska mormor berätta för barnbarnen att allt var inte i plast förr...

I församlingshemmet rådde en febril aktivitet kring våffeljärn och kaffekokning.
Glada konstaterade vi att allt vårt slit för kaffegästerna resulterade i en summa av 19.000 kr, som vi skänker till kyrkans biståndsarbete.
Tack alla.

Otillgänglig öppenhet.

Den efterlängtade sinnesromässan var inte lätt att ta sig in på.
Marknadsknallar hade ställt sig framför kyrktrappan, som dessutom var nerkletad med smetiga oätna langos, där rödlöken ringlade sig nedför de trasiga trapporna...
Arg!
Riktigt arg! Först på kommunen som inte sätter upp tillräckligt många soptunnor, sedan arg på marknadsstånden som inte heller såg till att skräpet kom på rätt plats, och med jag har ångan uppe: trefalt arg på den vanliga Svensson som inte kunde plocka upp efter sig... utan grisa ned på självaste kyrktrappan!

Respekt??

Detta är en riktig GRIS!

Jag kanske kommer hem till dig med min sop-påse...
Jag är så missnöjd så jag ska gå ur kommunen... för jag tror inte på kommunen.... jag surar hellre i mitt cykelskjul än hjälper till och tar mitt ansvar...

(Jag raljerar mot er som går ur kyrkan för minsta lilla motstånd, istället för att stanna kvar och förändra...).

Stanna kvar och städa!

Nåväl, det jag vill komma till är dagens goda bibelord.

APOSTLARNA SAMLADES HOS JESUS OCH BERÄTTADE FÖR HONOM OM ALLT DE HADE GJORT, OCH VAD DE HADE UNDERVISAT OM.

Det här låter ju precis som vår dag idag!
- Vi kokte kaffe men det räckte inte...
- ...men jag lyssnade på en ledsen kvinna och hon blev gladare...
- ... och jag fick prata med några ungdomar om vad tron betyder för mig...

HAN SADE:
- FÖLJ MED MIG BORT TILL EN ÖDE TRAKT, SÅ ATT VI FÅR VARA ENSAMMA, OCH NI KAN VILA ER LITET.
                         Markus 6:31

Jesus säger:
- Reträtt! Dra er tillbaka. Vila anbefalles.
Han är ingen slavdrivare.
Jesus är ingen effektivitetshysterisk arbetsgivare.

Jesus är Guds son och påbjuder oss vila.

Så är det inte i asatron.
Där ska man kriga... för att komma till Valhall - annars blir det Nifelheim!
Vila - så är det inte för hindun, som måste skynda sig för att hinna sona sina synder innan detta livet är slut... annars återföds han till en...

Vem är du, egentligen?
... gris?
Nej, det där tror jag inte ett dugg på.
Det finns befrielse från karmaförbannelsen och vildsvinet kan man äta med potatis och sås.

Jag älskar Jesus för den Han är och för det Han gör för oss.
Vila er nu lite.
Herren ska strida för er. Det är ju omvänt! Inte vi som ska kriga för honom.
Vilken lisa för en muslim eller en trött kyrkoarbetare!
Vila.

Det är Gud som har initiativet.
Luta dig tillbaka. Ta emot.

Ja herre, mitt i skräpet på Lövmarkandsdagen lutar jag mig nu tillbaka och låter din kärlek omsluta mig - och alla dem jag mött idag.

Reträtt! Strid inte mer.

Helene Sturefelt
- sinnesrobehövare.

måndag 20 juni 2011

MARTA och UPPSTÅNDELSEN - GUDS VÄSEN

Livet trasslar till sig.

Det var sorg i huset.
Snyftningar från gråterskorna trängde ut genom dörren.
Många hade gått den halvtimmeslånga vägen till deras hus, för att trösta.

Hur kunde det hända?
Tre syskon var nu bara två. Brodern Lasaros var död.
Maria satt hemma, som förlamad.
Men Marta var arg.

Sorgen har sina faser.
Vrede, köpslående, anklagelser, uppgivenhet, vrede igen, tårar i floder, tomhet och tårar som inte vill komma.

När kommer han?

Jesus var på väg in.
Det var så dags nu. Den tuffa storasystern Marta gick ut för att möta honom, med bestämda steg.

- Var har du varit? Herre, om du hade varit här skulle min bror inte dött.
Vilken anklagelse!
Så säger man bara till en riktig vän, en som man litar på och som man vet tåler alla känslolägen.
Mitt i sitt utbrott hejdar sig Marta och säger:
- Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.

Jesus lyssnade.
Han är en god lyssnare, fortfarande. Låter oss tala färdigt, reagera klart.
Det är inte bråttom. Han har tid.

- Din bror kommer att uppstå, svarade Jesus.

Att två kvinnor blir utan sitt manliga beskydd var inte bra.
Vi som är vana vid vår "kvinnliga självständighet" (hur lät det?) kanske inte kan förstå hur allvarligt detta läge var för Marta och Maria.
Och vad i all sin dar menade Jesus med det han sa?

När ska du uppstå?

Marta svarade:
- Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.
Då sa Jesus till henne:
- JAG ÄR uppståndelsen och livet.

I den grekiska grundtexten står det:
"ego eimi..." som betyder "jag är".
Detta JAG ÄR är ett kodat uttryck som varje jude kände väl till.
När Mose frågade om Guds namn så svarade Gud:
- JAG ÄR.

Gud definierar alltså sig själv såsom den som ÄR.
Gud är själva Varat.
Den evige.
Den som alltid finns, har funnits och skall finnas.

Gud definierar sig inte såsom något fysiskt. Just det!

Många säger:
- Jag tror inte på någon gubbe bland molnen eller en sagofigur - helt rätt! Tro inte på det!
Det gör nämligen ingen!!!
Inte ens Gud... .; )

Bibeln är fylld med vittnesbörd om de egenskaper som Gud har.
Gud är Ande och Sanning.
Det tror jag många håller med om ("om han nu finns...."). Det är det som vi i vanligt tal kallar:
- Jag tror på en högre makt.

Gravduvor på rad.
Nättraby kyrkogård.

Nu tar Jesus denna Gudsdefinition i sin egen mun, och lägger till ytterligare några egenskaper:
JAG ÄR.... UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET.

Det är alltså motsatsen till mörkrets furste... djävulen; som är Nedbrytandet och Döden.
Vem vill tillhöra honom? Bah!
Ha ha halleluja igen och tack och lov för segern över fulingen.

 Tillbaka till Betania utanför Jerusalem där Jesus samtalar med Marta.
- Den som tror på mig, säger Jesus, skall leva om han än dör. Och den som lever och tror på mig, skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?

Hur länge var det tyst innan Marta svarade?

Det kanske inte är så krångligt?

Jag har funderat mycket på detta ord.
Vad menar Jesus?
Vi vet ju att kroppen dör och läggs i graven. Jag vet många som trott på Jesus men ändå dött, kroppsligen.
Det verkar som om Jesus är ute efter något annat.
Eller förutsätter ett annat tänkande.

Jag prövar tanken på människans treenighet mot Jesu svar.
Vi består av kropp, själ och ande.
Den ena tredjedelen är fysisk och väl synlig.
De två andra är osynliga.
- själen som är vår vilja och vår förmåga att skapa och knyta relationer.
- anden som är vår djupaste del som kommunicerar med Gud.

Vi kan vara skadade i alla dessa tre delar.
Eller, någon del kan vara frusen, intorkad eller ivägskrämd.
Likväl finns de där, både själen och anden.

När kroppen dör, så är de två andra delarna levande, tänker jag mig.
Det är så ytterligt tydligt när man ser en död.
Det är verkligen bara ett skal.
Och man tittar sig om i rummet och undrar vart själva personen har tagit vägen... eftersom kroppen inte är vår person, bara vårt "tjänstefordon"!

En död männ... - nej jag menar bil.

Betyder det att Jesus lovar att vår person - själ och ande - inte skall dö när vi har en relation till honom?
Den som är kopplad till Jesus, döpt i hans namn, är döpt in i hans död och uppståndelse och har del av detta fantastiska löfte!

Medan gråterskornas snyftningar stillade sig, tog Marta mod till sig och svarade:
- Ja herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.

Och jag bekänner min Kristustro med hjälp av Christina Lövestams psalm 766:

"JAG TROR PÅ EN GUD SOM GRÅTER MED MIG
NÄR JAG GRÅTER SÅ ALLTING ÄR GRÅT
EN TRÖSTANDE GUD SOM KAN TRÖSTA LIKT DEN, SOM VÄNTAR TILLS GRÅTEN GÅTT ÅT...

JAG TROR PÅ EN SKRATTANDE GUD, SOM VILL SKRATTA MED MIG,
SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR
SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR
SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR."

Ser du, bilen uppstod igen!

Du har just upplevt berättelsen om den tuffa systern Marta, återberättad av Johannes i det evangelium som bär hans namn och hans ögonvittne.
Prästkollegan Kerstin Högelius i Nättraby inspirerade.

Helene Sturefelt
- tuff storasyster?

söndag 19 juni 2011

HA HA HA!

Skratt-tårar.

Varje söndag får hela den kristna kyrkan ett skratt-anfall!
Ha ha ha - lleljua!
Halleluja!

Vi skrattar åt satans nederlag. Vi skrattar åt att Gud har funnit oss, att Jesus har räddat oss och dragit oss in i sitt underbara ljus!

Vi sjunger våra hallelujasånger runtom i hela världen.
Om vi kunde se detta "från ovan" med Guds perspektiv, så skulle vi se ett ljust band av salighet omsluta de platser och människor som ropar detta starka ord:
HA HA HA - HALLELUJA!

Glada pioner.

"MIN FRÄLSARE LEVER, JAG VET ATT HAN LEVER,
FAST VÄRLDEN HAR SAGT HAN ÄR DÖD.
OCH INGET KAN SKILJA MITT HJÄRTA FRÅN HONOM,
EJ ÄNGLAR, DEMONER OCH NÖD."
             Sv Ps 313

Men en viktig sak vill jag markera:

- detta salighetsskratt är inte ett skratt åt den som sitter fast i satans klor eller plågas av andra synder.
Skrattet riktas mot mörkrets furste, och det vet han.

Varje människa är föremål för Guds kärlek - oavsett var han eller hon sysslar med.
Gud älskar syndaren - men inte synden.
Det betyder att det finns hopp för alla.
ALLA.

Sådan är vår kristna Gudsbild:
- Gud älskar t o m den som är otrogen, men: Gud älskar inte att han eller hon är otrogen.
Bryt med synden!

Pilgrimsstaven visar riktningen.

Vi har gjort en pilgrimsvandring idag och prov-vandrat leden mellan Karlskrona och Nättraby.
Det var oerhört skönt att få komma fram efter en mil i raskt tempo.
Kyrkklockorna i Nättraby mötte oss med sin sköna klang.

Inne i den svala kyrkan firade vi en enkel pilgrimsmässa, med ord från Psaltaren 23:

"DU DUKAR ETT BORD I MINA FIENDERS ÅSYN,
DU SMÖRJER MITT HUVUD MED OLJA
OCH LÅTER MIN BÄGARE FLÖDA ÖVER!"

Vilka ljuvliga ord!
Ännu mer fantastiskt är det att se hur allt fler människor hittar tillbaka till sitt andliga ursprung...
Det var många som ville dröja sig kvar vid altarringen, i tacksam tillbedjan... i hjärtats innerliga samtal med vår himmelske Far.

Så vårt söndagsskratt bubblar över här i bloggen!

I Jesu namn blir döden genomskinlig!

"GODHET ENDAST OCH NÅD SKALL FÖLJA MIG I ALLA MINA LIVSDAGAR,
OCH JAG SKALL ÅTER FÅ BO I HERRENS HUS,
EVINNERLIGEN".

Och ett litet missförstånd kan vi väl få le lite åt:
Den lilla pojken frågade sin pappa när kollekthåven kom:
- Hur mycket tog du?
: )

Helene Sturefelt
- det är saligare att giva än att taga.
- det är saligare att skratta än att hata.

lördag 18 juni 2011

METAL BIBELN


Eldsjälen Roul Åkesson i Genarp gör en fantastisk insats tillsammans med Johannes Jonsson.
De sprider Biblar gratis på olika festivaler.
Många hårdrocksartister är kristna, visste du det?
Jag ska nämna några.

Du  får ett smakprov vad Roul och Johannes säger.
Jag citerar deras förord ur Metal Bibel:

"Metalbibeln är för oss som gillar hårdrock.
Bokens huvudperson är den radikale, orädde, långhårige rebellen som inte skrädde orden när han gick emot hyckleriet bland makthavarna.

Typikst för honom är också att han brydde sig extra mycket om människor som hade det svårt och som andra såg ned på.

Denne rebell, Jesus Kristus, brydde sig så mycket om oss att han t o m var villig att bli fastspikad på ett kors i vårt ställe.
Han offrade sitt liv för oss.
Men döden var inte slutet utan han uppstod igen.
Tack vare detta kan alla som tror på honom få sina synder förlåtna och få en personlig relation med Gud.

Detta är kärnan i Bibelns budskap."
Roul Åkesson och Johannes Jonsson.

Nicko McBrain, Iron Maiden. "Jag ber..."

IRON MAIDEN: Nicko McBrain, trummis:

"Jag blev kristen för fem år sedan. Redan som liten trodde jag på Gud men då var det andra saker som upptog min tid.
Min fru spelade en viktig roll när det gällde min vandring närmare Gud.
En söndag övertalade hon mig att följa med till en spansktalande kyrka. Där rörde Gud vid mitt hjärta och jag blev tagen av hängivenheten och starkheten i deras musik.
Berörd av den Helige Ande gav jag mitt liv till Jesus Krisus.

Sedan den dagen ber jag dagligen till Gud..."
Nicko McBrain.

Peter Baltes, Accept. "Något saknades..."

ACCEPT: Peter Baltes, basist:

"Jag har varit basist i Accept ända sedan bandets begynnelse.
Jag föddes i Tyskland och växte upp som ateist.
En dag kom några kristna och hälsade på där vi bodde. En fyra timmar lång och hård diskussion följde.
Jag tyckte de var ett gäng idioter. Men efteråt fick jag dåligt samvete. De var så kärleksfulla medan jag besvarade deras vänlighet med att ignorera dem...

En tid senare dök två killar från kyrkan upp igen.
De frågade om det var ok att be med mig. Av någon konstig anledning samtyckte jag till det.
De bad i över en timme i sträck... Jag har aldrig upplevt något liknande.
Det kändes som om allt jobbigt jag burit på bara lyftes av mina axlar..."

Guds välsignelse, Peter Baltes, Accept.

Michael Hero. "Jag hatade kristna".

JAG HATADE KRISTNA - Michael i Hero

"Jag är uppvuxen i de nordliga vidderna uppe i Luleå. Jag bestämde mig tidigt för att jag ville spela gitarr och starta ett band. Mina idoler var Van Halen, Accept och Dio.
Mitt liv handlade om att lira musik, brudar och festa loss med polarna.

En dag knackade det på dörren hemma hos min tjej. Där stod en kille med långt hår och Maiden-tröja, han pratade med min tjej i flera timmar om Jesus.
Hon följde med till "sommarkyrkan-gänget" och fick ett otroligt möte med Gud.

Då fick jag frispel och blev döskraj. Jag hatade kristna och allt som de stod för, eller rättare sagt vad jag trodde att de stod för.
Två år senare var vi förband till Leviticus. När vi körde genom skogen på E4:n kom plötsligt en stark känsla av djup glädje över mig och det bultade JESUS JESUS JESUS..."

Rock on for Christ, Michael Hero

Dennis. "Gud, om du finns, så..."

GUD, OM DU FINNS, SÅ RÄDDA MIG!

Dennis berättar i Metal Bibel:
"I mitt hem fanns ingen tro på någon Gud. Alla religioner var historiska kvarlevor.
Jag tyckte kristna var fördömande och jag blev rebellen som startade punkband.
Mitt liv var en fest, men det fanns ett tomrum som inget verkade kunna fylla.

Jag kom in på Black Metal och mörkret tilltog i styrka.
Med dundrande dubbelpedaler och mörka texter sjönk mörkret allt djupare in i min själ.

I den miljö jag befann mig i uppmuntrade man smärta och sorg och grävde sig allt djupare ned i ångesten.
Genom att förvandla den djupa ångesten och smärtan till ilska och hat, blev det hanterbart.
Jag tyckte att black metal och svartrock var precis vad jag behövde, ofta i kombination med alkohol och droger.

När jag hängav mig åt musiken kunde jag fyllas av en kyla inombords, bokstavligt talat, som dövade smärtan.
Istället för ångest och sorg kom iskallt hat, det kändes som en befrielse.
Många gånger trodde jag mig själv om att ha makt över levande och döda.
Jag gled ibland in i den världen, så berusad av makten jag fått av mörkrets furste att jag föreställde mig hur jag lät mitt hat förbränna allt levande...

Men hålet i bröstet växte sig allt större.
Tankar om döden och självmord hade funnits under lång tid och blev nu allt allvarligare.
Jag försökte ta mitt liv, men hamnade på sjukhus.
På psyket nådde jag den absoluta botten och var ett vrak, så långt mörkrets makt kunde föra en människa.

Jag vände mörkret ryggen och insåg att jag stod ensam mot mörkrets krafter, som nu var mina fiender.

Ändå anade jag en ljusning.
När dödsångestens klor satte igång igen bad jag:
- Gud, om du finns, så rädda mig...

Jag hade ingen aning om vad denna enkla bön satte igång i andevärlden.
Jag kunde inte släppa tanken att det kanske fanns en Gud.
Jag köpte en Bibel och började läsa, jag träffade kristna för första gången."

För att göra en lång historia kort, Dennis beskriver sin omvändelse så här:

"Kvällen innan mitt dop stod jag ensam vid altaret i kyrkan. Gud rörde vid mig.
Alla mina tvivel bara föll och en säkerhet lyste upp mitt hjärta.
Tårarna rann och jag visste nu att Gud älskade även mig.
Mitt tomma hål fylldes...

Jag önskar att alla får ta emot Honom och känna den totala friden i hjärtat som jag själv fick uppleva!"

Bön till Gud ger dig seger över mörkret.

MORTIFICATION: Steve Rowe

"Jag växte upp i ett kristet hem.
Redan tidigt lärde jag mig Bibelns sanningar och hur jag skulle tillämpa dem.
Jag har fått ord att bekämpa både sjukdom - blodcancer - och djävulen.
Min favoritbok i Bibeln är Jakobs brev, som skrevs av Jesu bror:

"Räkna det som den största glädje, mina bröder,
när ni rådar ut för alla slags prövningar."

Utan Kristus, Guds levande Ord, är jag ingenting och har inget hopp inför evigheten."
Gud välsigne er! Steve Rowe.

Titta på tornet...

Jag, Helene, säger:
Du som läser detta och känner igen problemen, du är bara en bön bort från räddningen...
Vänd om.
Knäpp dina händer och bed i Jesu namn! Livet är värt att leva.
Det finns ett ljus för dig och en mening fylld med kärlek.

Bed nu där du sitter, eller gå in i en kyrka.
Det gäller livet.
Detta blogginlägg vill vara en öppen dörr mot himmelen, och jag ber med dig, du käre läsare.

Helene Sturefelt

... och jämför med Church of Tara på Irland.

VENGEANCE FROM BEYOND

Denna blogg står under Guds beskydd.
Varje ord och bild är till för att ära Gud och tjäna Jesus Kristus och hans kärlek till alla människor.

Jag har fått ett brevinlägg från Vengeance From Beyond i Nifelheim.
Du ska få egen uppmärksamhet just här.

Du tycker inte om att jag översätter ditt namn, det blir liksom mer avdramatiserat då.
Just det.
Det blir tydligare var du står.
Om du är Hämnden från Andra Sidan, så är jag den som i Jesu namn bryter all hämnd.
Den som vill hämnas, är en förlorare.
Medan den som förlåter och välsignar är en segrare.

Vi har skapat en bönering kring dig där vi omsluter dig med Guds kärlek.

Du undrar över min "mission" - om det är resultatet av en livslång gudsfruktighet eller en svans i tolvstegsrörelsen.
Jag vet inte riktigt vad det spelar för roll... för Gud griper in i våra liv när Han vill och hur Han vill.

Men ända sedan dopet har Gud hållit sin hand över mig, och min kristna tro är genomlevd i hela min person.
Min mission är att berätta vad jag funnit - oavsett om jag är i Turkiet, på Kebnekajse eller på Sweden Rock.

Mina ord är egna erfarenheter, förankrad i många års teologiska studier.
Centrum är Gud själv genom Jesus Kristus, inte jag.
Min person är ointressant här.

Du ogillar att jag misstycker om barn och unga tonåringas vistelse på SWF.
Jag menar att det finns betydligt bättre platser att vara på för dem, där ondskans andemakter inte har så fritt spelrum.
Som vuxen vet man skillnaden på "maskerad" och allvar. Det vet inte alltid unga människor.

Jag förstår på dig att du menar allvar med det du säger "från andra sidan".
Det gjorde Jesus också när han var i dödsriket.
Men det är lönlöst att försöka skrämmas med satans namn, han är ju besegrad på korset!

Djävulen är beroende av Gud.
Djävulen är den ständige förloraren.
Han behöver något att riva ned och förstöra och är därmed i underläge.
Gud däremot är universums skapare, den ende som kan skapa från "noll till ett".
Gud är inte beroende av någon.

Allt liv är ett utflöde av Guds kärlek.
Även ditt liv är i hans hand, den Gud som älskar varje människa.

Det är bra att du har tagit kontakt, för Gud söker dig.
Istället för att leva av synden, kan du bli fri från synden.
Dina talanger ska stå i Guds tjänst istället, där blir du inte utnyttjad.

Ur METAL BIBLE ber jag nu för dig, Vengeance From Beyond:

Herre Jesus Kristus, tack för att Du älskar varje människa.
Tack att Du har besegrat  satan och alla hans demoner genom att Du dog på korset.
Jag ber att Ditt blod skall rena Vengeance från all synd.
Kalla honom ut ur mörkret, in i Ditt underbara ljus, där frid och sanning råder.
Fyll honom med Helig Ande...nu och alltid.
I Jesu namn, Amen.

Läs nu gärna några äldre inlägg om vad kristen tro kan få betyda.
Den du har samtalat med är präst i Svenska kyrkan sedan 22 år.
Guds Frid.
Helene Sturefelt, V.D.M.

fredag 17 juni 2011

SKOLAVSLUTNING med munspel

Utmärkt!

Nu alla hårdrockare, visst har ni varit på skolavslutning i veckan och följt era barn ut i sommarlovsledigheten?
Det närmaste "rock" jag vågade mig på, var att ta med mitt lilla munspel till kyrkan...

Häng med till Fredrikskyrkan!
Här kommer ett smakprov.

Svensk skolavslutning.

Hela kyrkan fylldes med finklädda och förväntansfulla barn och släktingar.
Vi var över 200 personer.
Jag är mycket noga med att ringa lärarna innan och tydliggöra våra roller:
- Jag kommer att be (ja, det vill vi), jag kommer att välsigna (ja, det vill vi).

När jag är gäst i skolan, skulle jag aldrig få för mig att be eller välsigna. Jag tar seden dit jag kommer.
Och nu var vi i kyrkan, och här gör vi på detta sätt...

- Välkomna hem till kyrkan! Detta är Fridens Hus. Här bor Kärleken och Glädjen.
Vi är mycket stolta över vårt samarbete här mellan skola och kyrka!

Kyrkvalven fylldes med glad psalmsång "I denna ljuva sommartid".
Har du tänkt på vem man sjunger om i 2:a versen?

"... De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder".

Praktfull ros.

Salomo var son till kung David.
Vi befinner oss ca 3000 år tillbaka i tiden.
Han blev genom giftermål släkt med Farao i Egypten (läs 1 Konungaboken kap 3).
Det är den egyptiska kungaprakten som psalmen antyder!

Men blommornas skönhet överstiger alltså den faraonska rikedomen.
Och Salomo själv var mer intresserad av vishet än yttre prakt.
Klok man.

Guds Vishet till Salomo.

Tillbaka till skolavslutningen.
När psalmen klingat ut, tog jag fram mitt munspel och spelade "Nu grönskar det i dalens famn..." och frågade:
- Vem har lärt människan sjunga?

Märkligt egentligen, vi kan både tala och sjunga...
Och jag tror att vi har lärt oss av fåglarna. ¨
Sången kommer av våra försök att härma deras melodislingor.

- Var i kroppen sitter sången?
I stämbanden, i magstödet - men framför allt i hjärtat, där den föds!

Guderliga toner!

Kung David sjöng längtanssånger när han var ledsen eller kände sig övergiven, och han skrev starka segersånger när det gick bra.
Davids texter finns bevarade i Psaltaren i Gamla Testamentet, och de är bitvis som att läsa en gammal dagbok!

Kung Davids hjärtesånger riktade sig alltid till Gud, sin ständiga bästa vän.
- Och så vill jag också göra, sa jag och knäppte händerna, vände mig mot altaret och bad:

TACK gode Gud för alla barn! Tack för skolan, lärarna och alla vuxna som skapar trygghet.
Hjälp oss att ta vara på sommartiden så att det blir mycket lek, sång och vila.
Tack för att DU älskar oss ALLA så oändligt mycket.
Amen.

Min rätt att bedja i min egen kyrka.
Inget tvång. Bara frihet.
Och en öppnad himmelsdörr på glänt för den som aldrig annars kommer till kyrkan!

I dessa tider då rektorer och politiker är livrädda för religion, bryter de systematiskt mot den paragraf i Barnkonventionen som säger att:
- barn har rätt att fritt få utöva sin religion.

Men så var det alltså inte idag.

Uppskattad skol-senior!

Barnen sjöng en rolig fjärilssång där de hade tillverkat fjärilar med hjälp av tomflaskor!
The Butterfly Song.
- Fly to the sky...

Många texter har ett berättar-jag som jag gärna brukar tänka är "Gud".
Det är Gud som kallar fjärilen att flyga, det är Gud som gett den dess vingar, ja det är Gud och drar den upp mot himlen...

Mot himlen!

Rektor Sven-Bertil Johansson höll ett fint tal:
- Skolavslutningarna har sett likadana ut i femtio år... med samma tre sommarpsalmer, med barnens egna sånger, med prästens betraktelse - idag till och med på munspel! - och med välsignelse.

Denne modige skolman sanktionerade vår gemenskap.
Och det gjorde även alla de muslimer som var i kyrkan!

Efter välsignelsen och "Den blomstertid nu kommer" stod jag nere vid kyrkporten och hälsade på dem som hade lust till det.
Jag blev oerhört glad över de varma leenden och handtryckningar som just flera muslimska kvinnor och män bjöd mig på!

Det var ett kvitto på Tullskolans medvetna satsning att tydliggöra de tre stora grupperna:
- kristna, icke-troende och muslimer.
Alla blir sedda, alla har en plats. Bra jobbat!

Välkomna nästa termin.

Nu får sommaren gärna komma.
Och gärna ännu mer religions-dialog, ty Gud tar inte semester.
Det är bara jag som behöver vila lite...

Skolavslutningsprästen
Helene Sturefelt