Ser du minareten?
I gryningen manades vi att vakna och bedja.
Med örat mot hotellkudden bad jag om välsignelse över det land där kristendomen växte fram, men som nu är dominerat av islam.
Det var en duktig sångare, den där böneutroparen.
Sättet att sjunga har sina rötter i kyrkans gregorianska sång.
Islam tog ju upp klostrens fem bönetider och den sjungna bönen, men gjorde om det, på sina villkor.
Böneutroparen sjöng oändligt vackert. Någonstans i djupet berörde det mitt hjärta.
Statsmannen Ataturk.
Gemal Ataturk skapade ett sekulariserat Turkiet 1915.
Det gör att det finns en frihet i religionen.
Vid Petrus grotta i Antakya började jag samtala med två infödda, där kvinnan visade sig vara turkisk lärare i svenska! Hon blev mycket glad att få använda sina kunskaper, och hon berättade:
- Här lever alla sida vid sida - judar, armenier, shia- och sunnimuslimer, katoliker, ortodoxa, rumäner, italienare...
Mur mellan gammalt och nytt.
Oerhört intressant att höra henne räkna upp olika "folkgrupper".
- Alla hjälper varann, fortsatt hon, alla är Guds barn, men man ska inte stänga in något bakom en slöja.
- Hur är det i Sverige för er, frågade jag.
- Det är mörkt och kallt, alla är inne, ingen är ute, det är gränser mellan folk. Vi vill inte ha gränser!
De flesta turkar är sekulariserade muslimer. Inte många kommer till varje bön som ropas ut.
Men jag vet att minaretens böneljud är en trygghet för många, precis som när kyrkklockorna ringer hemma hos oss.
- Men det är svårt att ställa klockan efter minareten, vi ändrar ju bönetiderna efter månen, så det är aldrig samma tid...
Hm, det låter opålitligt...
Petrus bönegrotta.
Jag lyfte blicken mot berget där vi stod.
Detta är kristenhetens äldsta gudstjänstplats...
De första kristna flydde hit upp då romarna förföljde dem eftersom de nekade att tillbedja kejsaren.
Här i bergen fanns bakvägar och utgångar.
De kristna begravde sina döda här uppe - Nekropolis.
Högt upp på en bergskam såg vi en mur.
- Den byggde korsriddarna.
Befästning med turkisk flagga.
Nyheter nådde oss från nutiden:
- Förre påven Johannes Paulus II saligförklaras.
- Usama Bin Laden är skjuten...
Är det sant?!
Himmel och helvete.
Stora händelser, starka känslor.
En svensk, som levt länge i Turkiet sa:
- Så fort väst lägger sig i händelserna i Mellanöstern blir det oroligt här. Var finns respekten?
Jag tycker inte heller om att USA leker världspolis.
Det lilla möten med den lilla människan.
Det stora mötet mellan stora länder.
Men känner vi varandras levnadsvillkor?
Kallelse.
Minaret eller raket? Bön till Gud.
Hur många procent är det? Promille?
Det fina är att de bygger upp den kristna gemenskapet på samma sätt som man kan läsa i Apostlagärningarna. Det är små husförsamlingar med nära gemenskap.
Vi fick veta att en grupp ville bygga en kyrka för att markera sin existens.
Vad hände?
Jo, den kristna gruppen splittrades och fokuseringen på den yttre maktdemonstrationen kvävde gemenskapen...
Brusten gemenskap.
Jordbävningar och maktstrider lade kristendomen i ruiner - men värst var detta:
- kyrkans inre strider på 4-500-talen...
Försvagad av sig själv, och sin brist på att fokusera Jesus Kristus, ledde fram till att minareterna kunde ta över hela landet.
I Paulus fotspår är detta en oerhört viktig lärdom - och varning:
- Vill vi att kyrkan ska försvagas, ja då kan vi forsätta lägga vår tid på själva organisationen och inre stridigheter.
- Men vill vi att kyrkan ska börja blomstra, då ska vi söka upp de längtande, mätta de hungriga och sänka trösklarna så att alla får plats, med Jesus i centrum.
När ska vi göra detta?
Låt oss se... vi tar fram almanackan... eller Bibeln....
Apostlagärningarna kap 16:10 får vägleda oss:
- Kom över och hjälp oss!
Genast försökte vi ta oss över till Makedonien...
... eller Landskrona, Umeå eller Uppsala ...
Genast.
Helene Sturefelt
- som ber i Jesu namn när minareten kallar.
För fred. För frälsning åt alla folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar