När TV-KAMERAN SLOCKNAR

Personerna hör inte ihop med artikeln

Så var det över.
Fyra intensiva dagars filmande och intervjuande är slut.
Hur gick det till? Varför just jag?

Jag har ingen TV. Ändå har jag varit med i en TV-inspelning!
Jag har inte läst alla de stora författarna. Ändå har jag skrivit en bok...
Livet är lustigt.
Det går sällan på räls.

Men Gud vet. Gud har en plan och den är vi alla indragna i.
Insatsen söker dig, säger ju Dag Hammarskjöld.

Förra inlägget signerade jag med "stads-missionär" för så betraktar jag mig själv.
Inte alla ska åka till Afrika och missionera, vår Herre behöver några kvar här hemma.
Vi är helt överens, min älskade himmelske Far och jag.
Jag missionerar hemma för de välmående svenskarna.

Men det här överraskade mig.
Var med i TV? Nej tack, jag har nog med uppmärksamhet!
Komma in i mitt hem? Nej sa jag ju, någonstans måste jag få vara ifred.

Fast å andra sidan... om jag kan bidraga med att göra en präst mänsklig... då kanske...
Vad säger Du, Herre?

Hur hamnade jag här??

TV-teamet är underbara människor, ungefär som sjuksköterskor med oändligt tålamod, fast de botar nervositet och prestationsångest istället.
- Tänd spotlighten och dra sebran till trean...
- Öh?

Vi har hört många TV-tekniska termer dessa dagar och skrattat åt deras språk.
Alla har sitt fackspråk - fascinerande.

Och jag har aktat mig för "kyrkiskan"... tror jag?
När de upptäckte att de svor då och då, då kom frågan hur jag ställde mig till det.
Precis framför oss stod en ask med bokstäverna WWJD:
- What Would Jesus Do?
- Hm, även om du svär sa jag, så älskar Gud dig och du ska få smaka lite på efterrätten...
Och det finns ju öronproppar... Nä, så farligt var det inte.
De glada leendena länkade ihop oss till ett härligt team.

Men faktum är att jag under alla år då barnen var små, sa:
- I det här huset slipper man höra svordomar! Här slipper man bli retad! Detta är en fristad för oss allihop.

Medan TV-teamet riggade upp tekniken, satte jag mig vid pianot och klinkade lite:
- "Härlig är jorden" och tänkte på vad jag skulle bjuda på till huvudrätt.
- "Ropa till Gud" - den kan ju jag! sa filmkillen och satte sig och spelade med kraft.
Wow! Det här blir en bra dag! Vi har ropat till Gud och Han är med oss.

Det är många omtagningar, för att situationerna ska komma i olika vinklar.
- Ta om det där! Säg det där en gång till...
Visst. Välkommen kan man säga hur många gånger som helst! Och att det smakade gott.

Vi har hållit på från förmiddag till kl 24 på natten. Jag tog ut några semesterdagar för att orka.
Poängsättningen hade jag gärna sluppit men det ingick ju i spelet.
- Vad tycker du om kvällen?
- - - -
Det kan jag inte skriva här, förstås, det får vi alla vänta med att se och höra till någon gång i februari - tålamod...

Inte vårt team.

Nu är allt över.
Spotlighten har slockat, TV-sladdarna är hoprullade och mikrofonmyggorna i sin ask.
Jag saknar Mimmi i sin gröna täckjacka, Henrik, Per, Julia, Fredrik, Erika, Jenny och Ulrik... jag har väl inte glömt någon?

Men de har bara haft en dag på jobbet...
...och de har lämnat bestående intryck i mitt liv av proffessionalitet, värme, vänlighet, tålamod och lugn.
Man får ju en känsla av att allt med TV och massmedia formar diva-later... men absolut inte hos dem som jobbar med det!
Bakom kulisserna är det annorlunda.

De har visat stor respekt och jag vill ge all respekt tillbaka.
Det hade Jesus gjort.

Albus, TV-stjärna

Någon kommer in genom dörren. Åh, det är ju min man!
Och där kommer katten också. Vilken tur att familjen är kvar, ni är det dyrbaraste jag har!
Inspelningen är över, men familjen består.
Tack Gode Gud.

WWJD?
- hade han varit bakom eller framför filmkameran?
Helene - fortfarande förvånade över allt som hänt.