Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 2 september 2010

EN MUSLIMSK FAMILJ

Sommarparadis

De var förvirrade men tacksamma.
Den muslimska familjen hade följt med till ett kristet sammanhang.
Jag var förvånad och nyfiken.
Så modiga de var! Vad ville de? Varför var de där?

- Det är svårt för den som kommer från en totalitär stat till ett fritt land, sa kvinnan.
Hon hade svårt att våga ta till sig den fria tanke vi är vana vid. Att leva utan hot, utan kontroll.

Jag tittade på mannen och frågade:
- Vad vill islam?
Han såg mig stadigt i ögonen och svarade:
- Islam vill MAKT.

Hans ansikte var ärrat av en skada i strid. Han hade flytt från sitt hemland därför att han inte ville ange sina grannar, som regimen krävde i sitt kontroll behov.
Han flydde till friheten, märkt av makten i ansiktet.

Berätta om TAQQIYA, sa jag och höll min kopp te i stadigt grepp.
- Taqqyia är nödvändigheten att LJUGA om situationen kräver det...
- Jaha...
- ... vilket gör att du aldrig kan lita på någon...

Hans blick förlorade sig i fjärran, sedan fortsatte han:
- Ni ska inte vara så naiva och okunniga om islam.


Sedan ville han inte prata mer. Han ville inte ha med religion att göra över huvud taget.
Det förstår jag mycket väl.
När religion handlar om mänsklig makt, då har det inte med Sann Gud att göra.
En sådan religion vill inte jag heller vara i närheten av.

- Hur klarar du av att vara här då? frågade jag och pekade med handen mot kapellet där lovsångerna fortfarande kunde höras.
Han log snett.
- Det är fint att höra era sånger. De är glada...

Kvinnan ville gärna säga något.
- Jag är inte muslim, inte kristen, men jag tror på Gud och jag ber!

Det var ett mycket fint möte, respektfullt och allvarligt.

De befinner sig mitt emellan två system, i ett vakuum.
De inte kan gå tillbaka till islam p g a regimen, och de inte kan välja att bli kristna p g a samma regim...

Matsalen

Jag är kristen p g a Sanningsfrågan, inte av tradition eller ohejdad vana.
Jag har prövat och sökt länge bland alla religioner och uttryck, och det är bara i Bibeln som Levande Gud rör vid mitt hjärta.
Alla andra texter är döda, där finns inte Guds ande. Säkert korn visdom, men inte fullheten.

Igår skrev jag om Hagar och Ismael, som den skriande vildåsnan.
Om du nu försöker se detta i ett andligt perspektiv, så är muslimen den som skriker mest, eftersom deras Gudsbild är den hårdaste.
Islam är krav, inte vila, islam är gärning, inte försoning på korset.

I islam finns den största rädslan, både för Gud och för muslimska landsmän.
Muhammed sa att det inte skulle finnas tvång i islam, men någon frivillighet har jag ännu inte sett.
Detta har de muslimer jag mött bekräftat.

Jag har också sett den oerhörda glädjen hos en irakisk man som konverterade och lät döpa sig.
Det lyste i hans ögon, han skrattade, han dunkade oss i ryggen och alla hans hämningar släppte.
Han gjorde slängkyssar till Jesus Kristus på altaret, han suckade av lycka och välbehag att äntligen ha "kommit hem".
För honom var islam ett beteende, men kristendomen en kärleksfull relation med Gud själv, genom Jesus Kristus.

Här finns inget makt-anspråk vad gäller politik.
Den enda makt som finns är kärlekens makt, den som Moder Teresa utövade, den som Desmund Tutu dansade fram, den som Johannes Paulus II brukade för att få kommunistregimen att braka samman...
Det är den gudomliga makten som förändrar inifrån. Utan tvång.

Så även ikväll ber jag att Gud ska fortsätta se "vildåsnan" och tämja honom.
Eller snarare befria honom från utanförskapet.

Jag ber om kärlek till alla bröder och systrar som ännu inte funnit det jag har sett.
Jag ber om beskydd över den muslimska familjen jag mötte tidigare.
Herre Jesus Kristus, tack för att Du söker dem och vill älska dem tillbaka till Gud.
Frid till er alla.

Shalom.
Helene Sturefelt,
under Guds beskydd.

3 kommentarer:

  1. Att ljuga...

    Lutheraner brukar ha det etiska systemet Conflicting Absolutes:

    "Conflicting Absolutism—Lying is forgivable.
    There are many conflicting laws, and in an evil world, it is our moral duty to do the lesser evil. In a moment of conflict, we should break the lesser law, and then plead mercy. We should, for instance, lie to save a life, and then pray for God's forgiveness for breaking one of His absolute moral laws. Moral dilemmas are unavoidable, but we are guilty anyway, and must confess and ask for forgiveness for doing the "lesser of two evils."

    http://blogg.aftonbladet.se/7097/2010/03/kristen-etik-graded-absolutism

    Men det finns naturligtvis andra etiska system också. Rahab prisades för t.ex. för sin handling då hon inte talade sanning. Hon var rättfärdig i sitt handlande i Guds ögon och inte olydig.

    http://bible.cc/james/2-25.htm

    "Of the three forms of absolutism typically held by evangelical Christians, Unqualified Absolutism is associated with the Anabaptist tradition, Conflicting Absolutism with the Lutheran tradition, and Graded Absolutism with the Reformed tradition.

    Geisler says: "Total ethical relativism is not an option for an evangelical. God's character is unchanging, and His law reflects His character. Of the options within ethical absolutism, evangelicals must choose between Unqualified Absolutism, Conflicting Absolutism, or Graded Absolutism."

    SvaraRadera
  2. Hej Mormonlady!
    Tack för dina kommentarer.
    Hur ser du som katolik på "att ljuga"?
    Varifrån har du hämtat tankarna om Conflicting Absolutes?

    Sanningsfrågan har alltid en riktning: mot vem ska jag vara sann?
    Hur är jag sann mot mig själv och min övertygelse?
    Hur är jag sann mot min medmänniska?
    Och hur är jag sann mot Gud?

    Du tar skökan Rahab som exempel. När hon räddade Guds män, var hon falsk mot sina egna landsmän -som Gud betraktade var fel ute - men sann mot Gud.
    Detta är ett exempel från GT där Gud visar hur Han vill lyfta in hednafolken i frälsningsplanen. Denna "usla kvinna" blir alltså ett redskap för Guds räddningsaktion!

    Om någon muslim vågar svara - hur ser ni på att ljuga contra tala sanning?
    Dem jag har mött berättade om taqqiya på ett obehagligt sätt, och de log... och bytte blickar, underförstått att vi var lättlurade som släppte in dem i landet. Det var inte särskilt roligt...

    Ljuga för att rädda liv?
    Jo, det kan jag också tänka mig.
    HS

    SvaraRadera
  3. Hej Helene!

    Jag känner mig "katolsk" dvs att alla som älskar Jesus och har honom som Herre och Frälsare tillhör honom. Detta går utöver samfundsgränserna. Men mitt jordiska medlemskap har jag i Svenska kyrkan, Mormonkyrkan och på ett ställe till.

    Jag studerade teologi på evangelikala skolor, och på masternivå så läste jag etik. Där hade vi en bok av Norman Geisler: "Christian Ethics" (Baker Book House, 1981). Det går att titta lite på innehållet i länken nedan, och man skriver in ett sökord. Skriv in "Conflicting Absolutes" så kommer du till innehållsförteckningen.

    http://www.amazon.com/Christian-Ethics-Options-Norman-Geisler/dp/0801038324

    Min egen åsikt i denna fråga har varierat. Egentligen tycker jag om resonemanget som de har i Graded Absolutism. Jag tycker inte alls om att ljuga och jag vill inte ljuga. Men jag kommer på mig själv med att ljuga när jag eller min familj eller vänner är i livsfara.

    Eftersom etik utgår från vem Gud är och vad han gör, så finns det saker som är rätt och andra som är fel, dvs punkt nr 1 och 3 fungerar inte för mig. Rahab blev välsignad för vad hon gjorde, så det kan inte vara punkt nr 2 eller 4. Kvar blir punkt nummer 5 och 6. Någon av dessa två är det för mig, eller kanske bägge.

    Allt handlar om hur faran i situationen är i verkligheten, och hur modig man är. Vilket pris är man beredd att betala? Även om man faktiskt egentligen är beredd på att dö om man talar sanning (fara för livet), så handlar det inte bara om mig själv som person.

    Jag har familj och vänner, och de behöver mig på ett eller annat sätt, och jag dem och de varandra. Om jag är på tok för villig att gå i döden så kan det handla om planerat självmord, och det är inte ok. Då är det dumdristighet.

    Och om min familjs eller vänners liv är i fara, ska jag tala sanning och få deras liv på mitt samvete? De har inte i så fall fått vara med i detta beslutet, så jag har inte rätt att ta ett sådant beslut helt självständigt.

    Det handlar alltid om frågan att rädda liv. Mitt eget, min familjs eller mina vänners. Om priset för detta är att ljuga, så gör jag det har jag märkt. Tanken på att ha räddat liv gör att jag inte får så dåligt samvete. Jag lutar åt Graded Absolutism, men jag kommer på mig själv med att tala med Gud om hur eländig situationen var och att jag inte alls tyckte om det hela.

    Klart att jag ber om förlåtelse, för någonstans så finns känslan av att det kanske ändå hade kunnat gå bra även om jag talat sanning.

    1. Antinomianism—Lying is neither right nor wrong.

    2. Generalism—Lying is generally wrong.

    3. Situationism—Lying is sometimes right.

    4. Unqualified Absolutism—Lying is always wrong.

    5. Conflicting Absolutism—Lying is forgivable.

    6. Graded Absolutism—Lying is sometimes right.

    SvaraRadera