UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 30 april 2010

BLOGGPAUS

Bästa läsare - nu blir det några dagars bloggpaus.
Nej, jag skall inte ut och demonstrera, jag skall meditera...
Vi hörs tis 4 maj.
HS

TALA ORDET


I begynnelsen var Ordet. Ordet fanns hos Gud. Ordet var Gud. Det fria Ordet flög över världen och människorna gladde sig. De pratade, talade, diktade, textade, skrev och sjöng sånger.
Men så en dag kom en Man Med Makt och sa:
- Ordet är mitt. Det går genom mig och granskas av mig. Punkt.

Det fria Ordet dog... inte, men bara lite, det kröp ned under jorden tillsammans med präster, journalister och författare.
Vad har vi istället i munnen, när det fria ordet berövas oss?

Jag älskar ORD. Jag samlar på meningar. Ordsamlare!
Verb-kollektör, det är jag det!
Ordet är liv, skriver Johannes i sin evangeliska prolog.
Men ordet är också Tid.
Nåde den som tar min tid med sitt ord-bubbel som ingenting betyder!

Trams-ord, yt-ord, låt-flabben-gå-ord, fjäsk-ord, skit-ord, försäljnings-ord...
Jag tycker inte om det.

"I GUDS TYSTNAD FÅR JAG VARA, ORDLÖS, STILLA, UTAN KRAV..."
Detta är en av mina älsklingspsalmer 522, författad av förre biskopen i Strängnäs stift Jonas Jonsson.

Förr lärde man sig psalmverser utantill och fick en rik ordskatt till sitt hjärta. Dessa ord kunde Den Helige Ande lätt plocka fram och påminna sin bärare om...
En saligen insomnad syföreningsdam sa för några år sedan:
- Nog kan vi gamla tanter lära oss en ny psalm? Nu lär vi oss 522, vi tar en vers varje månad! Och så fick det bli.
... "vet mig önskad, älskad, sedd...."
Dessa ord fick bära henne över på andra sidan. Tack Gud.
Ta bladet från munnen!

Aftonbladets duktiga Helle Klein studerade i Lund samtidigt som jag. Vi tänkte starta ett band: Helles Angels...
; )
Kyrkans Tidning skriver nu att hon inte längre vill dela sina ord mellan politiken och teologin, hon vill koncentrera sig på kyrkan. Det är svårt att splittra sig, samtidigt som jag uppskattar den kristna rösten i massmedia, den är mer nödvändig än någonsin!
En del klarar av att tjäna Gud både i politiken och i kyrkan, men jag förstår mig inte på det. Jag vill hellre vara på En plats, Osplittrad.
Helle hade ett sommarpratprogram för många år sedan i riksradion. Då inledde hon med Johannesprologen men lät chefredaktören vara den som kidnappade ordet... Tack och lov har Helle alltid behållt sin frimodighet, måtte Du fortsätta göra det!

Hur ska hon se ut, hon som talar?
På teologdagen i Lund ser vi nu många unga, kvinnliga präster. Det är inte längre äldre, magtjocka män som predikar. Det är snygga, tjusiga kvinnor i röda skinnjackor...

Måste man vara ful för att tala Guds ord?
Måste man ha stripigt hår och otidsenliga kläder för att arbeta i kyrkan?
Måste man förminska sig? För-sminkad av för-minskning...

Tänk om det är vår kristna   s k y l d i g h e t  att vara just snygga, välklädda och moderna människor.. som i detta yttre bär fram det inre livgivande ordet.. ?!

Ack så lättlurade vi är av ytan!
- Jag ser inte vad du säger... för din krage ligger snett...

Som sagt, det är inte frågan om VEM som predikar, utan VAD vi predikar. Eller ännu bättre: vem vi förkunnar. Och det är Jesus Kristus i centrum, hans vittnesbörd går via rödsminkade läppstiftsläppar, brunsnusade mansläppar och spruckna syföreningsdamers rynkläppar.

- HÖR! Du som har öron. Och blunda om åsynen är för svår.

Helene Sturefelt
V.D.M
Verbi Divine Minister

BARN OCH SORG


- Det här är inget för barn! Du stannar hemma!
- Men jag vill ju veta...

Det hände ofta förr att barnen inte fick följa med på begravning. Man skulle "bespara dem sorgen", i någon slags felriktad välmening. Man ville inte att barnen skulle se de vuxna gråta, man ville inte utsätta dem för så starka känslor.
Även idag händer detta, men bara då och då.
Tack och lov har tiderna förändrats. Så ofta jag kan, uppmuntrar jag föräldrar att ta med sina barn.
Varför?

Jo, därför att barn är också människor...
Barn sörjer de också.
Deras sorgearbete stannar upp och de får inte samma möjlighet att ta avsked och bearbeta det som har hänt.
Detta undanhållande kan ge livslånga sår i själen, bara för att de vuxna hindrade barnen.
Har vi hört det förut? ... "hindra inte barnen..."

Till Gamlafarmor

Titta på den här teckningen: ett barn har bearbetat sin upplevelse i kyrkan och ritat kistan med blommor...
Så starkt! Så vackert!
- Tänk så fint du kan rita dina känslor, sa jag och såg hur han log lite mellan redan torkade tårar.
Det rörde mig så ända in i själen!

När barn är med på begravningar, tillför de en djupare dimension:
- att "släkten följa släktens gång" (ur Härlig är jorden" Sv Ps 297) blir tydligt med deras närvaro,
- stämningen blir inte så spänd,
- ett barns tårar kan förlösa de vuxnas tårar,
- ett barns skratt kan förlösa de vuxnas undertryckta känslor
- barnets närvaro är en tyst predikan om den kristna mänskosynen: Gud älskar oss - villkorslöst!

Glimtar från några begravningar:

Den 2-åriga flickan smiter från stolen och går och sätter sig på katafalken, bredvid kistan... Det går ett sus genom församlingen. Där sitter hon, under hela begravningen, och dinglar obekymrat med benen...

Den 3-åriga pojken får tända ett ljus och pappan hjälper honom sätta det i ljusbäraren. Medan klockorna ringer samman, lyser ljuset som ett synligt band mellan generationerna och sprider värme i rummet.

En begravnings-ovan släkt kom till kyrkan. Det var första gången de mötte sorgen. Ett förskolebarn viskade - med hög röst - under hela akten:
- Vad händer nu? Vad gör hon? Varför gör dom så?...
Pappan svarade så gott han kunde, alltmer rodnande, på de besvärliga frågorna.
Men då gjorde jag så att jag tog tag i frågorna, jag upprepade dem och svarade på dem, allt eftersom gudstjänsten fortskred. Så fick alla veta.
Min slutsats:
- förbered barnen hemma. Tala öppet om döden. Berätta vad du vet. Att "inte veta" är också ett svar.
- ta med barnen till begravningen i god tid. Visa, känn på kistan, tala med prästen.
- gå till kyrkogården då och då med barnen. Vi hör ihop med de döda. De är vår historia.
- Var inte rädd!

Så visar vi både barnen och varandra att döden går att hantera.
Vi gör fel om vi bara lär barnen "allt om livet". Döden ingår också. Vi förtrycker detta, men de vet.
 Ta inte ifrån dem det.

Så får döden bli vår läromästare. Den kan ge oss en förhöjd livskänsla, den lär oss värdera situationer på ett bättre sätt och den hjälper oss uppskatta varandra.
Jesus Kristus visar mig att han har tagit döden i livets tjänst - wow!
Då kan vi leva än mer frimodigt - och när vår stund kommer, dö I FRID.

Helene Sturefelt

tisdag 27 april 2010

TEOLOGDAG I LUND


Magnolian blommar i Lund! Våren har kommit lite längre där än här i Blekinge.
450 präster var samlade i stiftsstaden till teologdag. Temat var "Förkunna".
Nu ska jag ta er med in på en av föreläsningarna... Ni ska få sitta i min väska och tjuvlyssna till vad professor Craig Satterlee sade till oss samlade prästkragar...

- Finns det någon större glädje än att få förkunna evangeliet om hur Gud älskar oss villkorslöst?! frågade han, och fortsatte:
- Men det händer ju att man tappar sugen... känner sig i skuggan av de stora predikanterna som drar stora skaror, och får mycket att hända... och så förlorar vi vår glädje av alla krav, känner ni igen er?
- Ja!
- Det blir en ond cirkel, vi glömmer Jesus och börjar prata om annat, vi söker efter nya modeller för predikan, men det finns bara en väg tillbaka till glädjen: hitta Jesus igen.

Vi tränar fel ben...

Denne närsynte, karismatiske professor har flugitöver Atlanten, med hot av askmolnet från Island, för att komma till oss präster i lilla Sverige, med inspiration att hitta tillbaka till Jesus, igen.

Vad säger ni, kära kyrkbänksnötare, om de predikningar ni hör? Tillför de er något? Vad i så fall?
Vad är en "bra" predikan?
Varför recenseras inte de i måndagens tidningar? Varför är det bara sport, undrar jag.

Craig Satterlee uppmuntrade oss att:
1. Gud är den levande rösten, "viva vox", God is doing the talking.
2. Det jag ska göra är att förbereda orden, studera texten, och sedan be Gud fylla orden med sin Ande... fill it with spirit... annars blir det bara ord, utan liv - och sådana predikningar har vi hört lite då och då...
3. Predika alltså om Jesus, "not a lot of things...."
4. Låt Jesus landa i vår verklighet, bygg broar, ... make the links...
5. Är Jesus i skuggan? Men han ger oss själv en kristocentrisk förklaring utifrån GT och visar hur allt pekar mot honom.
6. Predika inte bara OM Jesus, predika SOM Jesus!
    - inte konsumtionsevangelium "ge folk vad folk vill ha" - nej!
    - men inte heller manipulationsevangelium
    - utan "ned-på-knä"- evangelium som berör
    - ... och som upprättar! Ord som visar vem GUD ÄR!

Blommorna trumpetar ut glädjen

Sitter du kvar i väskan?
Lyssnar du fortfarande? Bra. Vi fortsätter lite till.

Craig sa till oss präster:
- Du är inte Gud... Du ska visa vem Gud är, för det var det som Jesus gjorde. Jesus fick folk att ändra sig för att han gav dem en ny förståelse vem Gud är: inte "håll buden" utan "Gud älskar oss villkorslöst" och söker oss!
Och finner oss. Party! Praise-party.
Jesus brings life out of death... han lockar fram livet igen, mot alla de krafter som säger att du och jag inte är värda att älskas...

7. Till sist: släpp kontrollen. Helig Ande leder.
     - en del brister då ut i "kära bröder och systrar!" och kommer med uppmuntran och tröst.
     - andra brister ut i "huggormars avföda..." och kommer med förmaningar och varningar.

Ja, predikan ska vara som en jäst, den ska jäsa långsamt i församlingen.
Det finns inget snabbt evangelium.

Joy is to have an eye for resurrection.
När vi låter uppståndelsen bo i oss, då föds glädjen! Predika det!

Glada predikanthälsningar
Helene Sturefelt

måndag 26 april 2010

LIVETS VÄG

Livets väg

Jag har funnit ett sätt att tänka och leva som leder framåt - Livets Väg.

Som ung är man ofta kategorisk och låser sig lätt vid de sanningar man finner.
Jag var med i en kristen gemenskap som inte alls ledde framåt. Tvärtom låste den både mina tankar och känslor.
- Det ÄR så. Punkt och slut.
- Men...
Teologi i små lådor. Färdiga system. Frågor och svar. Vitt och svart.
Visst, det hjälpte mig en bit på vägen ändå, alternativet var ingen väg alls.

Men fundamentalism leder inte framåt, bara nedåt.
Sanningar som man inte får vrida och vända på, stelnar och dör. Jesus sa inte:
- Jag är återvändsgränden...
Nej, han sa:
- Jag är mötesplatsen!
Tycklingerundan, Vättern

"VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET" - Johannes kap 14:6
Vägen till livet, i motsats till vägen till förtvivlan eller vägen till hopplösheten.
Detta gäller både politik och all religion: sanningar som man inte får hantera och nutidstillämpa, blir oanvändbara.

Den ofruktbara kristna gemenskapen jag då deltog i, hade ett ledarskap som inte fick ifrågasättas. Det är alltid varning på det! De gjorde tron till ett stillasittande.

Pilgrimscentrum i Vadstena har fått kyrkan på fötter. Det är många vanliga människor som vandrat där i Heliga Birgittas fotspår, och som lärt sig leda pilgrimsvandringar hemma i sin församling.

Att tro är att vandra.
- Följ mig, sa Jesus, och gick några kilometer, utan stegräknare, men med öppen blick för var och en som de mötte.
- Ja, jag ska bara bygga färdigt vår kyrka och sätta in några bekväma bänkar först, och skriva några organisationsprotokoll och trycka några agendor och...
- Följ mig, sa jag!
- Du menar ut och gå, liksom..?


Den uppgivna nutidsmänniskan har inget mål, bara väg. De hyllar Karin Boys dikt:
- ... "det är vägen som är mödan värd..."
Och så knatar de på, runt, runt i sitt ekorrhjul, utan mening eller mål.
Jag tillåter mig att raljera med detta sätt jag ofta möter. Varför inte ställa högre krav?
- "Men det finns ju ingen mening med livet... alltså gäller det att äta och älska tills man dör, gärna ung..."

Det är ett stort steg att bli Sökare från det att ha varit Likgiltig.
Men man bygger inte en väg om det inte finns ett mål!!!

Målet är att komma fram, eller hur? För mig är målet att bli Finnare.
Eller ännu bättre: att bli Funnen...

"Om du söker Gud, så söker Gud dig desto mer!" säger Johannes av Korset.

- Vad är det du har funnit då?
- I ena handen har Kristus lagt SANNING, i andra handen ger han mig KÄRLEK.
Dessa två hjälper mig att inte fastna i lögnen eller friserade halvsanningar, det hjälper mig att gå utöver min egen bekvämlighet och försöka se till andras bästa.
Egot har fått en stor fiende i Jesus Kristus.

Tack gode Gud att jag får vandra i sanning och kärlek varje dag.
Vem har sagt att det är lätt? Men det är djupt meningsfullt! Och det leder framåt, med stora kliv!

- Visa mig, Herre, din väg
- Och gör mig villig att vandra den.

Helene Sturefelt

söndag 25 april 2010

SOLLJUS I KYRKAN


Det händer gång på gång...
Jag kommer in i kyrkan med raska steg, det är alltid något som ska förberedas. Så hejdar jag mig mitt i steget, stannar upp, visst ja, Guds hus...
Ser hur solen letar sig in... älskar när solen lyser in!

Vi hade just haft småbarnsgudstjänst och babyjollret låg kvar i luften.
- Titta! sa vaktmästaren! Ser ni ängeln!

Genom de höga kyrkfönstrena lyste solen på predikstolens ängel så att det bildade en skuggbild på väggen. Det är dödens ängel som håller tidens lie i handen, redo till skörd. Vid sidan om står de gamla timglasen, som skulle hålla rätt på predikan så att den inte blev för lång...
Från andra hållet lyste denna ängel som av guld.
Och när vi sänkte blicken, drog vi efter andan - hela kyrkorummet låg i skugga, utom:


... utom uppståndelsens ängel vid klippgraven...
- Varför söker ni den levande bland de döda?
Nej, vi hörde inga röster... men solljuset gjorde påskens berättelse så levande att pulsen ökade...

Först Dödens Ängel som manar till eftertanke: ditt liv är ändligt.
Sedan Uppståndelsens ängel som manar till tro på den levande Herren...

Vi bevittnade något dyrbart.
Jag delar denna skatt med dig, kära bloggläsare.
Kyrkan tycks vara byggd på ett sådant sätt att ljuset samspelar med inventarierna.
Den som har ögon, må se...

Inte nog med detta.
Ikväll hade vi en härlig kvällsgudstjänst "Musik med Längtan" med gospelkören "Joy of Living". Solen var nära läggdags, men skickade nu en kaskad av ljus längs gatstenarna över Trossö Torg, uppför Fredrikskyrkans trappa, in genom de guldgula glasen i dörren, färgade mittgången gul, jag bländades...

Temat var "Namnet Jesus" (se tidigare inlägg). När jag talade, vänd mot församlingen, kände jag hur det lyste bakom mig. Jag bländades framifrån, men vad var det som lyste där bakom?
När jag vände mig om, såg jag det församlingen sett under några minuter:
- översta delen av altarskåpet var belyst, just den delen som visar hur Jesus skall komma tillbaka i sin härlighet. Träsnidaren har format stela solstrålar - men nu lät den levande solen sin värme träffa just denna del - och den lyste...
"Jag tror på en Gud som är helig och varm... och som lever med mig när jag dör...." (Sv Ps 766)

Jag tappade nästan andan när jag äntligen fick vända mig om, och såg detta...
Man kan inte ha mobilens kameraläge redo alltid... men åh vad jag hade önskat att detta också hade förevigats! Nu får det räcka med att jag berättar.
Jag vet inte om jag orkar med fler upplevelser... Gud lever med mig när jag dör...
Jesus lyser i hela tiden.

Men en sak vet jag: denna kyrka är högst levande!

En mycket tacksam tjänarinna,
knäsvag idag med...
Helene Sturefelt

lördag 24 april 2010

GRETA ERHAMN

 Karl XI - Makten. Och Härligheten

Jag har träffat en fantastisk kvinna - Greta Erhamn.
Med vass och stilsäker penna har hon skrivit om hur det var att vara ung under 2:a världskriget.
Hur kunde de förledas av Hitlers galenskaper? Varför ifrågasattes det inte mer?

Öppna gärna denna länk: "Skärvor ur ett svunnet sekel"
http://www.galatea.nu/skarvor/

Den historieundervisning jag deltog i i skolan var dålig. Läraren bara pratade och pratade, om kungars makt och ännu mera kungar, prål och makt.
Jag gäspade.
Vad hade det med mig att göra?

Historia var död kunskap, den saken var klar. Och ju mer tiden gick, desto fler kungar skulle skolbarnen tvingas lära sig rabbla...

Den enda gången historia var intressant, var när farmor och farfar berättade om hur farbror John emigrerade till Amerika, eller när f.d. svärmor berättade hur nazi-tyskarna intog Bergen i Norge... Då! Då blev det på riktigt!
Då gällde det vanliga människor.


Det Greta Erhamn gör är att hon ger ett stycke nutidshistoria utifrån en ung kvinnas perspektiv. Hon kommer från Gullaboås i Småland och arbetade på länslasarettet i Karlskrona.
Hon drar oss med in i händelserna så att det känns som om man var där...

"Han ryter som ett lejon... Det är eftersommar 1936 och i Tyskland står Hitler på krönet av sin popularitet. Hans stora propagandanummer Olympiska spelen pågår i Berlin. Genom radion kan vi lyssna till hans bejublade ankomst, militärorkestern spelar Wagner...
Idrottsligt tänker han visa den ariska rasens överlägsenhet... Den "svarta reserven" Jesse Owens erövrade inte mindre än 4 olympiska medaljer... och dementerade därmed den ariska rasens förträfflighet..."


"Man kunde stöta på hakkorset på en telefonstolpe eller på en ladugårdsvägg. Ofta fick affischerna hänga kvar och sprida sitt infernaliska budskap. Orsaken var att man visste inte så mycket vad som hände i Tyskland...
Trots att vi inte blev indragna i kriget, tvingades ändå vårt land bidraga med sin tribut åt vansinnet. Ett hundratal svenska fartyg sprängdes under flygräder mot hamnstäder - totalt 1675 sjömän omkom."  

"Världen stod i brand- en brand som skulle kosta 50 miljoner människor livet..."

Samtidigt var man ju tvungen att leva sitt vardagsliv, berättar Greta hemma i sin lägenhet. En fin hatt kunde lysa upp tillvaron: kyss-mig-om-du-kan-hatten med vida brätten. Stilbrott mitt i allvaret, tänker någon. Javisst, säger Greta, men när är livet stilenligt, egentligen?

Historieskrivningen ägs inte av kungarna. Det är det lilla folket som alltid bär upp de stora händelserna.
- Tänk dig ett krig... och ingen går dit...

Jag rannsakar mitt sinne och tänker: vad är det som pågår just nu och som kommer bli historia för våra barnbarn? Vad kommer vi anklagas för? "Såg ni inte vad som pågick?"
Jo, jag vet - medan jag sitter här och bloggar huggs regnskogarna ned och haven fiskas ut...
Politiker beslutar inte tillräckligt kraftfullt... alltmedan jag cyklar till jobbet...

Ibland känns det alldeles hopplöst...
Varken Makten eller Härligheten känns nära.
Det var ju tänkt att denna jord också skulle få vara en försmak av det kommande livet, men som vi bär oss åt, smakar det väldigt illa...

Historien pågår och skriver sig själv, men jag vill försöka fånga den redan här och nu,
Ja, jag vill försöka se, och vända om, medan tid är.

Ynkliga hälsningar
Helene Sturefelt

NAMNET JESUS

Södra Långöbron, Karlskrona

En bra karl reder sig själv.
En stark kvinna behöver ingen annan än sig själv.
Som tonåring hade jag svårt att förstå att man skulle ge sig hän så totalt till Jesus... Jag ville vara självständig och vaktade noga på vem jag följde, jag ville inte dras med i något som jag inte kände till.

"Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans.
Det om evig kärlek vittnar, som hos ingen annan fanns..."

Detta är psalm 716 i vår psalmbok. Den är skriven av vår landshövding GUNVOR ENGSTRÖMS far, Per Juliusson, som bl a var Efs-missionär i Indien. 

"För det namnet hatet viker, för det namnet ondskan flyr."

Ulrica Pia

Som student var jag med i den kristna föreningen Credo (SESG). På varje studentmöte sjöngs denna sång "Namnet Jesus". Den var signaturmelodin, ja, som en slags nationalsång. Jag tyckte att texten var lite för närgången, jag kände inte Jesus så väl än...

Det måste få ta tid att växa i tro. Det tar tid att lära känna Jesus.
När jag öppnar min Bibel behöver jag tystnad och tid att lyssna in. Jesus finns där, hans ande är mellan raderna av torra bokstäver.
Därför blir jag djupt bedrövad när jag hör hur muslimerna beskriver honom endast som Marias son. De hävdar också att vår Bibel är omskriven så många gånger att texten är falsk... medan det jag finner i Koranen inte på något sätt beskriver den Jesus jag känner!

Jag har själv suttit med den grekiska grundtexten och översatt... utan mellanhänder.
Kraften finns i evangeliet - oförvanskat.

Ibland när sömnlösheten kommer, för att man är övertrött och har för mycket i huvudet, då hjälper det inte att "räkna får". Nej, det enda som hjälper är att be Jesusbönen:
- Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig...
Orden ger mig en direktkontakt med Guds närvaro... Han är där... i mitt rum... hos mig... stilla, med frid.

Det är ett underbart namn detta!
Inget annat frälsa kan.
- inte ICA Maxis namn
- inte Telenors namn
- inte ens mitt eget bloggnamn...

Så jag delar mina tankar med dig,
i Jesu namn!
Helene Sturefelt

.. "och när sol och stjärnor slocknar, Jesusnamnet är det ljus som Guds folk i alla tider prisar högt, i Faderns hus..."

onsdag 21 april 2010

BENNY GRUNFELD


En man kom in i kyrkan. Han gick fram till ljusbäraren, tände ett ljus och stod stilla en stund.
Vad tänkte han på?
Kyrkan är en plats för eftertanke och kraftsamling.
Hoppets plats, och förlåtelsens.

En alldeles vanlig gammal tant berättade:
- Jag var ung på 40-talet. Nog hade vi hört talas om Hitlers framfart i Tyskland, men det var ingen som begrep vad det handlade om. Arbetsläger... vår egen ras... samla folket... nej, det var väl inget konstigt?
Det tog tid innan den förskräckliga sanningen gick upp för oss. Man måste ha distans för att kunna förstå.

Ikväll ringde jag BENNY GRUNFELD, en överlevare från nazitidens dödsläger.
Dåtid mötte nutid, och skinnet knottrade sig. Jag känner en oerhörd respekt för dessa överlevare - och att de orkar berätta! Om och om igen! För skolklass efter skolklass..
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=3531825


Benny är snart 80 år och åker runt i landet, oförtrutet, och ger sin inifrånskildring.
- Hände det att Hitler själv besökte sina dödsindustrier? frågade jag.
- Nej, inte Hitler, men Himmler kom två gånger till Auschwitz, svarade Benny. Han ville se hur det gick till, och det fick han. Genom en lucka fick han se in i gaskammaren, där kvinnor och barn klättrade på varann, i desperation att få den sista nypan luft...
Himmler vände sig om och kräktes bakom krematioriet - - -

Det är inte bra att kräkas på sitt jobb...
Vad är det för spärrar som har släppt när man kan medverka till så djävulska grymheter?

- Inget djur är så grymt som människan, sa Benny, ingen annan varelse kan medvetet utsätta sina artfränder för så fruktansvärda saker som människan.
Lugnt och sakligt berättade han för mig. Hur är det möjligt?! Vilken enastående överlevare!
Hur kan man leva med alla dessa minnen? Sova? Orka vakna?
Tack gode Gud för Bennys styrka! Tack för hans vilja att berätta.
Överlevare

Tänker på hur det var på Noas tid. Människans ondska hade då nått en sådan omfattning att Mosebokens författare framför att Gud ångrar sig... (1 Mos 6:13):
- Jag har beslutat att göra slut på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de övar...

Men det går inte att dränka synden, inte ens Gud kan göra det.
Den dyker upp igen, hela tiden, i nya varianter.
Den fria viljans dilemma.

Omvänd er. Vänd om. Byt spår. Döda inte. Kom till insikt.

Jesus Kristus, jag ber för alla hårda män som förhärdat sina hjärtan.
Jag ber för alla små män som styrs av rädsla och förakt.
De är som den lejde herden, som överger fåren när vargen kommer, de är bara ute efter att stjäla, slakta och förgöra... (Joh 10)
Men den gode herden samlar de förskingrade och förbinder deras sår.

Mannen i kyrkan förbannade inte mörkret.
Han tände ett ljus.

Helene Sturefelt

NAZZARNA


FENRISULVEN OCH NAZZARNA

Har du kammat
   ditt rakade huvud rent
från främmande lus och löss

Har du forskat och läst
   uti kyrkbokens längd
att du avlad är utan fläck?

   Ariskt ren
   Nordiskt blek
   med grisens borst
   och nazzens knorr

Du bökar i stoftet
   med trynet fullt
Tomtar på loftet
   där vitt blivit kult.


Har du borstat
   din bruna känga fri
ifrån Hitlers grova tramp

Har du sett dig i spegeln
   på väggen där
hur Fenrisulvens gap är ditt?

   Ulvens svans
   Vargens tass
   med Fulens spott
   och odjurets spill.

Du gapar i rädsla
  på gator i mängd
Hatet kan du ej städsla
  blatten ser du gärna hängd.


Samtalet kring mänskovärdet måste ständigt hållas levande.
Vad ska nazisterna göra när de har utrotat alla invandrare, alla feltänkande, alla handikappade, alla svarta-gula-röda-bruna människor... och det bara är de själva kvar... ?
Då får de börja tugga på varann... sätta tänderna i det fina, vita skinnet...

En ideologi byggd på rädsla och våld, bygger sin egen undergång. Och nazzarna tänker:
- det är bättre att slå än att bli slagen.

Förtvivlade hälsningar,
Helene Sturefelt
... som nu bjuder in Benny Grunfeld att berätta hur han överlevde Hitlers utrotningsläger.

måndag 19 april 2010

RELIGIONSDIALOG 3

Fredrikskyrkan och Trefaldighetskyrkan i Karlskrona

Så fick vi åter igen besök av Ferro Mehmedovic från Malmö, muslimen som konverterade och blev kristen.
Han är mycket välbalanserad och sakligt "torr", vilket är nödvändigt i ett så känsligt ärende.
Det gladde mig mycket att se två av våra vänner från Islamiska föreningen komma!
- Hej! Så roligt! Välkomna.
De filmade föreläsningen - bra, då kan fler få ta del av denna intellektuellt hederliga jämförelse mellan kristen tro och islam.
Men de förstår inte vår syn på Jesus och att han kan "försona synder".

Jag ska försöka kommentera detta, genom att ställa frågan:
VEM ÄLSKAR GUD?

Koranen svarar, gång på gång (rätta mig om jag har fel!!) att Gud älskar bara de rättrogna:

SURA 9:
"De rättrogna, både män och kvinnor, är varandras beskyddare.. där de förrättar bönen och ger allmosan och lyder Gud och hans apostel. Över dessa skall Gud förbarma sig. (vers 72)
" De tvehågsna.. har glömt Gud och därför har han glömt dem; de tvehågsna är förvisso de ogudaktiga. (vers 68).
"De som förtalar sådana rättrogna, som visar sig villiga i fråga om allmosor, och dem som endast med yttersta ansträngning finner en utväg, och hånar dem, dem skall Gud håna; ja dem väntar ett plågsamt straff" (vers 80)

"Du må bedja om förlåtelse för dem eller icke. Om du ock beder om förlåtelse för dem sjuttio gånger, skall dock Gud aldrig förlåta dem, och detta därför att de förnekar Gud och hans apostel, ja, Gud vägleder ej de ogudaktiga människorna." (vers 81)

Det är hårda ord. Finns det mjukare? Var? Gud älskar bara de rättrogna, enligt Koranen.
Det känns inte som ett lockande erbjudande... eftersom ingen kan vara rättrogen... Alla straffar ut sig, menar jag, och Gud blir grym och jag bottenlöst förlorad.
Tillintetgjord

Detta jämför jag med ett liknande stycke hos profeten Hesekiel:
KAPITEL 33:

"Så sant jag lever, säger Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan tvärtom till att den ogudaktige vänder sig om från sin väg , och får leva. (vers 11).
"Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så skall inget kommas ihåg av alla hans rättfärdiheter, utan genom det orätta som han gör, skall han dö.
Och om jag säger till den ogudaktige:
- Du måste dö, och han sedan vänder om från sin synd... och övar rätt och vandrar efter livets stadgar, då skall han  förvisso leva, och inte dö.
Ingen av de synder han har begått, skall då tillräknas honom." (vers 13-16)

Ingen kan alltså förlita sig på sin egen förträfflighet, eller att man en gång är "frälst", och sedan tro att man kan göra illa mot sin medmänniska, utan att det märks... De egna onda handlingarna tar död på en själv - såvida inte förlåtelsen kommer in och hejdar förfallet:

MATTEUS kap 18:
"Petrus kom fram till Jesus och sade:
- Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?
Jesus svarade: Jag säger dig, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger" (vers 21-22)

Enligt både Gamla och Nya Testamentet älskar Gud syndaren. Gud vill leda syndaren/ den ogudaktige/ otrogne tillbaka till livets väg, inte förgöra eller straffa.

D e t t a  ä r  e n  o e r h ö r t  s t o r  s k i l l n a d!

GUD ÄLSKAR BARA DEN RÄTTROGNE.
   Eller:
GUD ÄLSKAR SYNDAREN .


Det är straff contra förlåtelse.
Rensa ut det onda eller upprätta genom förlåtelse.
Och då handlar det inte om den lättvindiga förlåtelsen som man slänger ur sig, utan att mena det.
Jag förstår mycket väl muslimernas protest, för den delar vi alla.
Men att verkligen förlåta, det är ju att inse vad man har gjort... och ångra det...

Vad säger Koranen?
Är förlåtelsen villkorad eller villkorslös?

Dialogen fortsätter.
Helene Sturefelt

KLIMATDESPERAT PSALT 23


Jag samtalar med min Herre om klimatet, utifrån Psaltaren 23:

HERREN ÄR MIN HERDE
MIG SKALL INGET FATTAS

Tack Gud att Du har gjort bokskogen så skön och tulpanens lökar så kraftiga!
Krokusen går igenom asfalten och inget kan hindra din skaparkraft - utom vår dumhet...

HAN LÅTER MIG VILA PÅ GRÖNA ÄNGAR
HAN FÖR MIG TILL VATTEN DÄR JAG FINNER RO

Herre, var är de gröna ängarna nu? Markägarna ser bara exploateringsbar mark, de ser inte allt liv i det torra gräset... Jag tar min filt och lägger mig på parkeringsplatsen, i en tom parkeringsficka...

Vattnet, som är heligt och bärare av ditt liv, är så smutsat att fler dör av det, än av väpnade konflikter...
Jag böjer mig ned för att dricka, men den oljiga ytan återspeglar vår girighet, och jag gråter... och väter ditt vatten med förtvivlans tårar...

HAN VEDERKVICKER MIN SJÄL
HAN LEDER MIG PÅ RÄTTA VÄGAR, FÖR SITT NAMNS SKULL

Herre, våra vetenskapsmän har kommit fram till att det är nyttigt att vara i skogen... De har kommit fram till att man kan anlägga "terapiträdgårdar" i stan för att stadsborna ska få umgås med något levande... ty annars blir de sjuka i själen...
Herre, vi är redan sjuka i själen!

Våra ledare leder oss runt i pengarnas labyrinter, ända fram till nästa val... Då lurar de oss lite till...
Detta svek finns inte hos Dig, Herre. Mitt hjärta känner ditt hjärta slå...
Naturen andas av din puls men de samhällen vi byggt upp hotar oss till döds, med stress...

Griftegårdens Klockstapel, Augerum

OM JAG ÄN VANDRAR I DÖDSSKUGGANS DAL
FRUKTAR JAG INTET ONT
TY DU ÄR MED MIG, DIN KÄPP OCH STAV DE TRÖSTAR MIG

Herre, dödsskuggans dal är att vara skild från Dig. Barnen kan inte namnen på blommorna längre... men de kan namnge alla de senaste Tv-spelen...
Biologiska analfabeter.
Vi skövlar skogarna och fiskar ut haven, vi smutsar ned och släpper ut och suger ut. Jag är en främling här!
Civilisations-alienerad.
Men när jag får ta min vandringsstav i handen och gå ut på mjuka stigar, då vet jag att Du är mig mycket nära.
Herre, skydda mig från den mentala härdsmältan!
Hjälp oss att bli klimatsmarta, för Ditt namns skull.

Dag Hammarskjölds led, Abisko

DU BEREDER FÖR MIG ETT BORD I MINA OVÄNNERS ÅSYN

Vad är detta för ett bord?
Är det nattvardsbordet uppdukat i naturen på pilgrimsvandringen? Enkelt bröd och vin i gräset, med gröna löv som duk - en proteströrelse mot allt det andra!

DU SMÖRJER MITT HUVUVD MED OLJA OCH LÅTER MIN BÄGARE FLÖDA ÖVER smör

Din Helige Ande kommer över oss i dopet. Tack för att Din Andes smörjelse mjukar mitt hjärta och vänder mitt sinne till Dig. Så många gånger har jag sett tecken på din godhet, när Du har sänt människor i min väg som tröstat och väglett... jag ser, och jag ger Dig mitt Tack.

GODHET ENDAST OCH NÅD SKALL FÖLJA MIG I ALLA MINA LIVSDAGAR

Herre, från Din sida kommer endast godhet, men i den här världen tappar jag bort det ibland... förlåt mig. Jag fokuserar fel. ... och Nåd... Finns det något vackrare ord över huvud taget? NÅD! Inte nöd, utan Nåd!
Nådd av din Nåd.
Lunds Domkyrka

OCH JAG SKALL ÅTER FÅ BO I HERRENS HUS, EVINNERLIGEN.

- "Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer".. och jag smyger in genom den öppna kyrkporten, drar ett djupt andetag av stearindoft, böneljus och gamla psalmböcker, ja doften av generationers närvaro.
Och här är jag, en främling i världen, men alltid hemma hos dig.

Världsfrånvända hälsningar
Helene Sturefelt

ANDLIGT LEDARSKAP

Herren är min Herde

Det andliga ledarskapet är  i kris.
Antingen hör vi om maktmissbruk i våra kyrkor, eller om urvattnade ledare utan ryggrad.
Pedofilskandalerna radas upp och en del katolska präster försöker nu öppna upp och reda ut.
Bra, ta ert ansvar och gå före!

Sekulariseringen är en pest inom kyrkan, liksom hårda nypor och okänslighet.
Jag har erfarenhet av båda.

Tänker på Heliga Birgittas 700-årsjubileeum i Vadstena. Där var många "te-huvor" samlade, kyrkans högsta män och kvinnor. Samtalade med en av dem som hastigast, och denne biskop hann fråga hur det stod till med allt som var kämpigt just då - en sann herde! Blinkade bort en tår... Hans omsorg gjorde mig lättare om hjärtat.
Men minns även motsatsen, en annan som tog i med kategoriska uttalanden i ett felriktat försök att vara just handlingskraftig.
Förmågan räcker inte alltid till.
Morgonsol, Laudesljus

Jag följer inte någon bara för att titel, status och lön är högre än min.
Nej, för att jag skall bli en efterföljare kräver jag ett ledarskap som är opartiskt, handlingskraftigt och visionärt. Min "herde" lyssnar till min röst, och jag till hans. Sanning och Kärlek, sida vid sida.

Ledarskap kan man inte studera sig till, det är en egenskap som tycks vara given från början och som inte alls hänger ihop med antalet poäng i teologi.
Själv undkommer jag inte min egen kritik...

Över oss alla blir domen hård, över kyrkans präster, över pingstpastorer och katolska präster. Profeten Hesekiel går tillrätta med oss, tillämpat på vår kristna kyrka:

- Så säger Herren: Ve er, ni Israels herdar, som har sörjt endast för er själva! Var det då  inte för hjorden som herdarna borde sörja? Istället åt ni upp det feta, med ullen klädde ni er, det gödda slaktade ni, men om hjorden vårdade ni er inte...
Det svaga stärkte ni inte, det sjuka helade ni inte, det sårade förband ni inte, det fördrivna förde ni inte tillbaka, det förlorade uppsökte ni inte, utan med förtryck och hårdhet for ni fram emot dem."
/Hesekiel kap 34:2-4/
- Bä bä vita lamm, har du någon ull?
- Nej, den har nog kyrkoherden tagit...

Hesekiel ger oss ett helt ledarskapsprogram att följa!
- stärka det svaga: anti-darwinistisk mänskosyn!
- hela de sjuka: i samarbete med Landstinget
- förbinda de sårade: enskild själavård
- föra tillbaka de fördrivna: välkomna hem flyktingen
- uppsöka de förlorade: diakonalt arbeten.

Ärkebiskop emeritus K-G Hammar skriver i Kyrkans Tidning nr 15/2010 en kommentar a propå "Den Gode Herdens söndag":
- "Vi ägnar mycket tid åt att analysera ledarskap, men vem vill bli ledd?
Och är det inte en god utveckling att alltfler (?) är tveksamma att följa `starka ledare`?"
Han fortsätter ställa relevanta frågor:
- "Att följa Gud kan väl inte i alla stycken vara liktydligt med att följa den som säger sig representera Gud?
Om Jesus är vår herde, betyder inte det att vi alla är kallade att vara herdar för varann?"

Eller som någon sa:
- Vem vill vara ett får? Hellre en självständig katt!
Herren är min kattvakt... nä, det låter inte bra...

Jesus själv kunde vila i båda begreppen. Han är den verklige herden, som bär upp alla de förväntningar som Hesekiel ställer.
Men han är också fåret, i förhållande till Gud Fader:
- Inte som jag vill, utan som Du vill.... och överlämnade sig helt i Guds händer.

"Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra tillbaka, det sårade skall jag förbinda och det svaga skall jag stärka. Men det feta och det starka skall jag förgöra. Ja, jag skall sköta det så som rätt är." /Hes 34:16/

Detta önskar jag skall ske med alla de som missbrukat Guds makt i sin ämbetsdräkt.
Överlämna er i Guds händer! Bekänn era synder! Gottgör era offer.

"Så säger Herren, Se, jag skall komma över herdarna och utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras herdetjänst." /34:10/.

Gud bevare oss alla.
Helene Sturefelt

SPEL-VÅLD


- Pang! Du é död! Lägg dig ner!
- Nää, du träffade inte...

Barndomens våldslekar i skogen  var en nyttig bearbetning av dödens faktum.
Jag är mer tveksam till de artificiella Tv-spelen där man presenterar dödandet så här:

... här har Ubisoft lagt till nya funktioner för att kunna slå ut flera fiender samtidigt.
Du spenderar fortfarande en stor del av din speltid i skuggorna. Men nu kan du, genom att obemärkt knocka motståndarna, tjäna ihop avrättningsmanövrar där du markerar flera fiender och plockar dem, en efter en... "


Jaha, hur många avrättningsmanövrar har du tjänat ihop idag då?
Med risk att låta gnällig - vad händer med unga pojkar när de umgås med ett sådant språk?
På nära håll hör jag:
- Det är väl bättre att få utlopp för sina aggressioner på låtsas än att gå ut på stan och knacka ner folk och sparka busskurer?
- - -

Men jag imponeras inte av "Splinter 2" där den "supersnygga grafiken hjälper dig spä på den filmiska känslan" så att du riktigt känner hur du skjuter ihjäl din motståndare...
Sådana fina övningsinstrument hade inte Hitler tillgång till, inte Lenin eller Stalin heller.

Det sägs att amerikanska kommandosoldater utbildades att döda i Vietnam genom likande Tv-spel.
Och visst vet ungdomarna var gränsen går mellan fiktion och verklighet - ända tills man blir trängd på något vis, och det enda inprogrammerade reaktionsmönstret är de Tv-spel man spelat sedan barnsben...

- Pang! du är död!
- - -
- Res dig upp då! Sluta skoja....

.. "faktum är att det är det överlägset bästa spelet i serien... extremt välgjort och, framför allt, ruskigt beroendeframkallande...." skriver denne resencent i en lokaltidning.
Bevare mig väl... var jobbar du nånstans? Till vardags, menar jag... inte inom åldringsvården väl... eller på nån flygplats...?

Helene Sturefelt
levande. på riktigt

söndag 18 april 2010

KATLA och KATYN


Vulkanutbrott. Flygkrasch på djävulens åker.
Det mullrar på Island. Man störtar i Ryssland.
Vulkanaska vräker sig igenom glaciären Eyafjallajökull och förgiftar luftrummet över Europa.
Tänk om Katla också vaknar...

Polens högsta ledare skulle hedra minnet av de 20.000 soldater som Stalin lät skjuta ihäl med nackskott - men de hann inte... piloten trodde sig kunna navigera i dimman, och de störtade.
Ett helt folk i sorg, och vi sörjer med dem.
Tänk om Stalin också vaknar...
Han har väl lite ont i skjutfingret...

Det finns vissa platser som vi inte ska besöka, hur hedervärt det än är.
Just nu tycks ondskan mullra under marken, både fysiskt och mentalt.


Askmolnet lamslår flygtrafiken. Det måste vara som att flyga i asfalt...
Nöjesresor blir inställda, affärsresor blir förhindrade och viktiga transporter når inte fram.
Sänder en tacksamhetens tanke till MAF´s små flyg som håller sig i de lägre luftrummen och ändå kan utföra sina  nödtransporter.

Det som händer på Island är en varning. Vi tror vi kan fortsätta leva snabbt och bekvämt som vi brukar, men var vi inte överens om att försöka ändra livsstil? Flyget kanske inte är en självklarhet längre.
Moder Jord ryter till. Vår tid är begränsad.

Stalins ateistiska helvete hoppas vi aldrig vaknar mer. Demokratin är dyrbar. Frihetens två händer heter Sanning och Kärlek.
Vad visste Josef Stalin om det? Hans sanning om sitt envälde, hans kärlek till sin egen maktfullkomlighet.
Först raderade han ut tankens frihet. Sedan ordets frihet. Till sist människans frihet.


Gode Gud, låter du honom möta sina egna gärningar vid domens dag?
Vad säger han då - om han överlever att konfronteras med det djävulskap han själv orsakade - ?
Och vad säger Du, Gud?

Domen är överlåten åt Jesus Kristus, sann Gud och sann människa - den ende som har insikt i båda världarna, den ende som kan förena skuld och försoning, skam och kärlek.

Gud, vad jag längtar efter en värld som är renad och befriad från onda hjärnors vulkanutbrott och små människors själsliga svärta.

Helene Sturefelt

KONFIRMATION: bröd eller choklad?


Fest och högtid! Förväntan och nervositet. Äntligen har dagen kommit!
- Vi är samlade kring er konfirmander, i era hem och här i församlingen...
Det är lika stort varje gång att se blyga tonåringar förvandlas och bli frimodiga!
Egna, självupplevda ord blev tydliga:
- För mig är kristendomen FRIHET, KÄRLEK, JÄMSTÄLLDHET, STYRKA, MÄKTIGHET...

I konfirmationen får vi bekräfta vår tro, som ska passera igenom våra egna kroppar, prövas av tanken och kännas med känslan. Det är Jag och Gud. Stora ord får landa i den lilla människan.

När vi var nere i Taizé prövades sammanhållning i tuffa utmaningar.
I denna röda ryggsäck fanns allt vad man kunde tänka sig behöva - allt utom atlantångare och tejp...
Jag tog fram ett bröd och en chokladbit - en den av den franska frukosten:
- Är Jesus för dig som en chokladbit: någon som ger extra piff på tillvaron, lite roliga läger, några fina gospelkonserter... någon du träffar då och då utan större betydelse...
Eller.
- Är Jesus för dig BRÖDET? Det nödvändiga, det första du måste äta för att bli mätt...

Det tog tid för mig innan jag förstod att Jesus var mitt bröd. Jag hade råkat i bekymmer, och inget hjälpte mig igenom. Vad göra? Jag tog fram min Bibel och började läsa... på måfå... tills Gud blev närvarande i rummet...

personligt Bibelord

Därför har jag noga valt ut Bibelord till er, inskrivet i era Biblar, till hjälp och ledning, redan ikväll! Ord som kan få följa er till stöd och glädje genom resten av ert liv.
Du som läser detta, gå och hämta din Bibel, leta upp det ord som DU en gång fick... Läs, tänk, bed... Tacka!
Minns att Gud söker dig, mycket mer än vad du söker Gud...
När ni möts, då sker ett kärleksmöte...
"The kingdom of God is justice and peace, and joy in the holy Spirit,
come Lord, and open in us, the gates of your kingdom!"

Är tron en privatsak? Både ja och nej.
Privat på så vis att det är var och en som måste hitta Gudsrelationen, privat då vi går in i vår kammare och ber till Gud, som ser i det fördolda...
Men högst offentlig eftersom vår tro påverkar vårt sätt att tänka och fatta beslut, alltifrån köksbordet till politikens höga korridorer, offentlig eftersom vi behöver komma samman och be och lovsjunga tillsammans.

Guds rike - the kingdom = är rättvisa, fred/ frid, och glädje i den helige Ande! En mycket god sammanfattning.
Där vi finner detta, där är Guds rike - utan nationella gränser, utan kyrkliga murar...

Så.... Jesus är livets bröd, mitt livsbröd och  förhoppningsvis dessa unga, nykonfirmerades livsbröd.
Fast ibland är det gott med lite tårta...

" I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång"!

Helene Sturefelt
Taizéresenär och konfirmationspräst

lördag 17 april 2010

UPPSTÅNDELSE

Fyrisån i Uppsala

Hela naturen vittnar om det.
Varje torr gren bär mysteriet inom sig.
Saven stiger och påskliljorna trumpetar ut att livet segrar över döden.
Att Jesus har uppstått från de döda är inte bara en händelse i en bok. Det är ett faktum som varje levande varelse bär inom sig.

Hur ska döden besegras?
Detta är människans största fråga. Varje religion söker svar. Detta ser Gud. I sin plan utväljer han det minsta folket, Israel, och ger dem löftet att det skall komma en Messias. Han har tydliga kännetecken.
När Jesus rider in i Jerusalem går allt i uppfyllelse.
- Hosianna Davids son!

Men glädje förbyts till förtvivlan. Korset? Nej! Varför? Jo...
Därför... att... döden kan bara besegras genom att någon går in i döden... döden dör... och besegrar den inifrån.
"... korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödriket..."

Jesus Kristus, som är sann gud och sann människa, går frivilligt in i det svåraste som finns... i smärtan, i övergivenheten, med världens alla helvetes bördor i sin kropp.

... "på tredje dagen uppstånden igen, ifrån de döda..."
Fientliga vakter, romare och judar, vaktade både på varann och på graven...
Lite löjligt egentligen, som om Jesus skulle smita ut genom stenen som var rullad framför klippgraven...

Det verkar snarare som om han "dunstat" därifrån, linnebindlarna låg kvar och han visade sig sedan för dem som kände igen honom och kunde intyga att det verkligen var han.

Uppsala Domkyrka. Altaret = klippgraven

Detta är Guds SEGERPLAN: genom Jesus Kristus svarar Han på alla människors rop efter befrielse ur lidande och död!
Detta har inte Buddha gjort tillräckligt för att jag ska ägna mitt liv åt honom.
Detta har inte Muhammed/ Koranen gjort tillräckligt för att jag ska ge mitt liv åt islam.
Ingen ateist har kunnat berätta om dödens nederlag - annat än i desperata kloningsförsök, där det "eviga livet" bara är en förlängning av det jordiska, i eviga kopior av sig själv: egoismens förbannelse.

Välj sida - med eller utan uppståndelse

 
Som student i Lund levde jag mig in i alla de religioner jag studerade, det var mycket intressant! Jag lärde mig mycket och känner respekt för den visdom jag fann ibland. Men inget kunde svara på frågorna kring just lidande, synd, skam och död på ett bättre sätt än det jag fann i Nya Testamentet hos Kristus.

Detta är ingen lära. Att vara kristen är ett möte, i hjärtat, med Honom själv...
Alla mina tankar i denna blogg, går ut på att dela denna fantastiska upptäckt.
Jag försöker hitta ord, dela tankar, möta kritik, vara självkritisk, ha en humoristisk attityd - hm, tåler ni den här förresten:

En man var på semester i Jerusalem. Hela familjen samt svärmor var med.
Svärmor avled under resan. Enligt svenska konsuln skulle det kosta 50.000 kronor att transportera hem henne, men bara 5.000 kronor att begrava henne där.
Mannen svarade att han betalade transporten.
- Ni måste vara mycket fäst vid er svärmor, sa konsuln.
- Njae, svarade mannen, det är väl mer så att jag vet en som blev begravd i Jerusalem för länge sen, och på tredje dagen uppstod han igen - och den risken vill jag inte ta!!

Livliga hälsningar!
Helene Sturefelt